Citat:
Utan tvekan är det ett facitresonemang. Jag plöjde dock Matthew Springs utmärkta With Zeal and With Bayonets Only för ett tag sen och han diskuterar den typen av frågor i detalj. Hans slutsats, baserat på en extremt detaljerad studie av den brittiska armén under kriget, är att det var i princip omöjligt att vinna avgörande segrar.
Rebellerna led gång på gång stora (med reservation för att arméerna i Nordamerika var extremt små) nederlag på slagfältet, men till och med när de hamnade i extremt dåliga lägen och fick megadäng som vid Camden och Long Island lyckades majoriteten smita undan utan större svårigheter. Ofta återvände de som flydde till rebellarmén efter ett par dagar. I vissa fall åkte de helt sonika hem igen och dök upp flera månader, eller till och med år, senare.
Rebellernas mentalitet, där reträtter till skillnad från i Europa inte sågs som ärelösa, i kombination med britternas kroniska brist på kavalleri (det var svårt både att få tag på hästar och att hitta foder åt dem) och terrängen som gjorde att det var lätt att både smita undan och omgruppera gjorde att det inte gick att förfölja en flyende fiende krossa denne ā la Napoleon. Britternas segrar, som vanns till allt högre pris, blev alltså strategiskt meningslösa samtidigt som de undan för undan malde ned den brittiska armén som hade mycket svårt att få förstärkningar. Lite tillspetsat kan man säga att det var win-win för rebellerna och lose-lose för britterna.
Kriget påminner i Springs bok mest om Irak eller Afghanistan. Rebellerna vann sällan på slagfältet och led enorma förluster, men det spelade mindre roll när uppgiften att pacificera en jättelik (koloniernas befolkning hade mer än fördubblats sen sjuårskriget) och till stor del fientligt inställd befolkning och landyta med relativt små resurser var om inte hopplös så nästan.
En tämligen utsökt ironi är hur de brittiska soldaternas attityd till de amerikanska rebellerna speglar den amerikanska till dagens insurgents: de är smutsiga, falska, lögnaktiga, förrädiska och förtjänar överhuvudtaget inte att behandlas som soldater eller ens stridande. Britterna gjorde inte sällan processen kort med rebellfångar, och ibland rebellcivila också. Rebellerna å sin sida tog igen slagfältsnederlagen med ständiga bakhåll som orsakade en strid ström av brittiska förluster.
Springs slutsats är att även om britterna på något sätt hade lyckats krossa rebellarméns hade resultatet bara blivit ett långvarigt, lågintensivt inbördeskrig som hade gjort kolonierna omöjliga att styra. Han har givetvis facit där också, men samtidigt ett rätt bra case.
Rebellerna led gång på gång stora (med reservation för att arméerna i Nordamerika var extremt små) nederlag på slagfältet, men till och med när de hamnade i extremt dåliga lägen och fick megadäng som vid Camden och Long Island lyckades majoriteten smita undan utan större svårigheter. Ofta återvände de som flydde till rebellarmén efter ett par dagar. I vissa fall åkte de helt sonika hem igen och dök upp flera månader, eller till och med år, senare.
Rebellernas mentalitet, där reträtter till skillnad från i Europa inte sågs som ärelösa, i kombination med britternas kroniska brist på kavalleri (det var svårt både att få tag på hästar och att hitta foder åt dem) och terrängen som gjorde att det var lätt att både smita undan och omgruppera gjorde att det inte gick att förfölja en flyende fiende krossa denne ā la Napoleon. Britternas segrar, som vanns till allt högre pris, blev alltså strategiskt meningslösa samtidigt som de undan för undan malde ned den brittiska armén som hade mycket svårt att få förstärkningar. Lite tillspetsat kan man säga att det var win-win för rebellerna och lose-lose för britterna.
Kriget påminner i Springs bok mest om Irak eller Afghanistan. Rebellerna vann sällan på slagfältet och led enorma förluster, men det spelade mindre roll när uppgiften att pacificera en jättelik (koloniernas befolkning hade mer än fördubblats sen sjuårskriget) och till stor del fientligt inställd befolkning och landyta med relativt små resurser var om inte hopplös så nästan.
En tämligen utsökt ironi är hur de brittiska soldaternas attityd till de amerikanska rebellerna speglar den amerikanska till dagens insurgents: de är smutsiga, falska, lögnaktiga, förrädiska och förtjänar överhuvudtaget inte att behandlas som soldater eller ens stridande. Britterna gjorde inte sällan processen kort med rebellfångar, och ibland rebellcivila också. Rebellerna å sin sida tog igen slagfältsnederlagen med ständiga bakhåll som orsakade en strid ström av brittiska förluster.
Springs slutsats är att även om britterna på något sätt hade lyckats krossa rebellarméns hade resultatet bara blivit ett långvarigt, lågintensivt inbördeskrig som hade gjort kolonierna omöjliga att styra. Han har givetvis facit där också, men samtidigt ett rätt bra case.
Hur kunde den amerikanska befolkningen mer än fördubblas på de tretton år som passerade mellan sjuårskrigets slut och amerikanska självständighetsförklaringen?
Var det en extrem babyboom, massmigration från brittiska öarna, ökad import av slavar (osäker på hur de räknades i befolkningsstatistiken) eller vad berodde det på?
