Citat:
Ursprungligen postat av
Superkuf
Å ena sidan - helt riktigt.
Å andra sidan - är det inte att studera historien med facit i hand samt ignorera alla andra förutsättningar än de som realiserades?
Vi kan konstatera att det fanns gott om kolonialister vilka glatt slogs för britterna mot amerikanerna, oavsett skattetryck och tulltjänstemän. Bland annat var en av Benjamin Franklins två söner stenhård lojalist och emigrerade senare till Kanada.
Bevisligen reste sig inte varenda kolonialist mot britterna 4 juli 1776, utan det var en långvarig, långsam och tvetydig process där de flesta inte involverade sig (även om historieskrivningen efter självständigheten låtit annorlunda).
Hade slaget på
Long Island gått lite annorlunda skulle 100% av den amerikanska armén samt flera tunga politiker förintats bara några veckor efter självständighetsförklaringen, vilket dramatiskt hade förändrats händelseförloppet oavsett bakomliggande faktorer.
Utan tvekan är det ett facitresonemang. Jag plöjde dock Matthew Springs utmärkta
With Zeal and With Bayonets Only för ett tag sen och han diskuterar den typen av frågor i detalj. Hans slutsats, baserat på en extremt detaljerad studie av den brittiska armén under kriget, är att det var i princip omöjligt att vinna avgörande segrar.
Rebellerna led gång på gång stora (med reservation för att arméerna i Nordamerika var extremt små) nederlag på slagfältet, men till och med när de hamnade i extremt dåliga lägen och fick megadäng som vid Camden och Long Island lyckades majoriteten smita undan utan större svårigheter. Ofta återvände de som flydde till rebellarmén efter ett par dagar. I vissa fall åkte de helt sonika hem igen och dök upp flera månader, eller till och med år, senare.
Rebellernas mentalitet, där reträtter till skillnad från i Europa inte sågs som ärelösa, i kombination med britternas kroniska brist på kavalleri (det var svårt både att få tag på hästar och att hitta foder åt dem) och terrängen som gjorde att det var lätt att både smita undan och omgruppera gjorde att det inte gick att förfölja en flyende fiende krossa denne ā la Napoleon. Britternas segrar, som vanns till allt högre pris, blev alltså strategiskt meningslösa samtidigt som de undan för undan malde ned den brittiska armén som hade mycket svårt att få förstärkningar. Lite tillspetsat kan man säga att det var win-win för rebellerna och lose-lose för britterna.
Kriget påminner i Springs bok mest om Irak eller Afghanistan. Rebellerna vann sällan på slagfältet och led enorma förluster, men det spelade mindre roll när uppgiften att pacificera en jättelik (koloniernas befolkning hade mer än fördubblats sen sjuårskriget) och till stor del fientligt inställd befolkning och landyta med relativt små resurser var om inte hopplös så nästan.
En tämligen utsökt ironi är hur de brittiska soldaternas attityd till de amerikanska rebellerna speglar den amerikanska till dagens
insurgents: de är smutsiga, falska, lögnaktiga, förrädiska och förtjänar överhuvudtaget inte att behandlas som soldater eller ens stridande. Britterna gjorde inte sällan processen kort med rebellfångar, och ibland rebellcivila också. Rebellerna å sin sida tog igen slagfältsnederlagen med ständiga bakhåll som orsakade en strid ström av brittiska förluster.
Springs slutsats är att även om britterna på något sätt hade lyckats krossa rebellarméns hade resultatet bara blivit ett långvarigt, lågintensivt inbördeskrig som hade gjort kolonierna omöjliga att styra. Han har givetvis facit där också, men samtidigt ett rätt bra case.
