Den vanligtvis pricksäkre Gudmundson
missar bollen helt:
Citat:
Sedan 2011 driver Svenska institutet ett experiment i yttrandefrihet. SI, egen myndighet under Utrikesdepartementet, låter medborgarna hantera landets officiella Twitterkonto en vecka i taget, under namnet Curators of Sweden. Det blir som det blir med frihet. Högt och lågt. Ditt och datt.
Kontot har gett rubriker. En moderat ungdomspolitiker tog tillfället i akt att be världen om ursäkt för utrikesminister Margot Wallström (S), exempelvis. Alexandra Boscanin blev sedermera vikarierande ledarskribent i SvD (i dag på ledarsidan i GP). Hon fick höra att tjänstemän i regeringskansliet ville släcka ner kontot på grund av henne.
Lite höger, lite vänster liksom. Inget att bry sig om. Ditt och datt.
Det är precis så det
inte är i det här fallet. Tjafset om Wallström faller inom den vanliga politiska mallen (såvida inte Boscanin kallade henne nazist), och hon är dessutom en person med egen plattform. Istället för en politiker som angriper en annan handlar det om en vänsteraktivist som får statligt mandat att blockera och förtala (eller för att använda ett modernare ord: kränka) tusentals människor hon inte gillar, varav majoriteten är småfolk som saknar egen röst eller plattform i offentligheten.
Gudmundsons reaktion är egentligen bara typisk för den sovande, eller om man vill vara elakare kastrerade, borgerligheten. Man står lite avmätt bredvid medan personer med åsikter till höger om mittlinjen kränks, smädas, förlöjligas, etiketteras och till och med svartlistas och får sina rykten och karriärer förstörda i vissa fall. Med undantag för en minoritet genuina rasister och sexister handlar det om folk som uttrycker åsikter som i de flesta (läs normala) länder faller inom mainstreamdebatten. Samtidigt som detta sker frotterar sig den svenska eliten med kommunister, radikalfeminister och andra extremvänstergrupper som verkligen borde ligga i debattens utkant.
Feghet, intellektuell lathet och Stockholmssyndrom förklarar den borgerliga reaktionen. Men man underskattar gravt folks reaktioner. Borgerliga sympatisörer är inte sosseboskap som kan drivas tillbaka in i fållan med lite morötter och propaganda, utan en stor andel av dem är välutbildade och intellektuellt självständiga personer med integritet som inte tänker stå ut med den typen av behandling. Steg för steg drivs de mot SD, och borgarna har bara sig själva att skylla.
Man kan jämföra med om arbetarrörelsen hade stått bredvid när deras väljare blev hånade, svartlistade och till och med slagna och skjutna av överheten för 100 år sen. Det hade betraktats som det förräderi det är.