25 ug LSD, potent sativa = självmordstankar

Kön: Kvinna
Ålder: 19
Längd: 167 cm
Vikt: 47 kg
Tidigare erfarenheter: Cannabis, lustgas, mdma kristaller, ecstasy, tjack, kokain, ketamin, lsd, svamp
Dosering: 25 ug

Förhandsinfo.
Jag, min kille(K) och vår vän(W) åkte till ett rave. K tar totalt 50 ug LSD uppdelat på 25 ug med 2 timmars mellanrum, han rökte också gräs när trippen i princip var över. W tog en lila Barcelona och rökte även gräs under nedgången. Vi var där ifrån 23 till 05.
Detta är tredje gången jag tar LSD, första gången tog jag 350 ug, andra gången 100 ug och denna gång 25 ug. För K var det andra gången han tog. Jag kommer fokusera mer på känslan än vad jag såg i den här tripprapporten då det jag såg inte var något särskilt.


Vi hade varit på ravet ett tag. Vid 02.00 så bestämde jag mig för att droppa 25 ug Hoffmann, lapparna är på 100 ug ifrån början, därför var det ganska ''lätt'' att veta ungefär hur mycket jag tog. Mitt humör bootades rejält. Jag hade knappt något visuellt förutom att väggarna andades lite och extremt lite fraktaler när jag blundade.

??? Ca 03.20
En tjej som var där fick mig att undermedvetet börja tänka när hon kommer med femton tusen olika frågor. ''Varför tar du droger? Du behöver inte droger i ditt liv, du kommer dö om du tar droger. Jag har en kille som satt inne för droger, min bror och mina vänner har suttit inne för droger. Jag har aldrig tagit droger, medicin är också droger. Man ska leva utan mediciner annars är det inte värt att leva.'' Ungefär så löd hennes prat till mig varav jag stod som ett frågetecken och ryckte på axlarna, tillslut skakade jag på huvudet, och vi gick skilda vägar.
Hade jag vetat att om 3 timmar kommer jag ligga vid en biltvätt, med panikångest och självmordstankar i rädsla om droger så hade jag bett hennes fula nylle dra åt helvete.
Timmarna gick, jag kände mig lite malplacerad då och då, det räddades snabbt genom att ställa mig utomhus och kolla på himlen.

Gräs 04.30
Klockan slår halv fem, jag, K och W börjar dra oss men innan vi går så tar jag och K varsin lustgasballong. Inget obehag alls, jag sattes i en skön känsla otroligt länge och njöt av varje minut.
Vi gick ifrån ravet, rullade en 70 gräs 30 tobak gås och rökte den. Hade jag vetat att det var ett av de dummaste dragen och valen jag någonsin gjort hade jag fan i mig inte ens stått bredvid mitt sällskap som rökte, fy fan. Iallafall! Vi gick mot tåget, förbi en mack och köpte något att äta samt dricka. Jag hade riktigt roligt, jag skrattade åt W's dumma skämt och idiotiska försök till att förklara hur kassörskan tittade på honom när han betalade. Jag grät av skratt på tåget och varje gång jag kollade på min pojkvän så garvade jag bara ännu mer. Jag mådde så bra på det där tåget, som om jag inte hade en destination utan att jag bara flöt med och levde just för stunden. Ingenting kunde förstöra hur jag mådde, trodde jag iallafall.
Vår station kom och W sa ''Men ska vi inte sitta kvar tills tåget inte kör längre?'' Jag sa nej till förslaget för jag tänkte att vi MÅSTE ju komma hem? Vi kan ju inte sitta kvar i all evighet liksom. Men.. Vill jag hem? Vi går av tåget och kylan slår mig i ansiktet som en stekpanna, omsveper mig med dess ensamhet och krypande obehag. Jag försöker slå bort känslan, tvinga tillbaka glädjen jag kände på tåget. Jag visste att det kändes fel men jag fortsatte ändå.
Jag tappar greppet om att försöka vara glad och det känns som om jag går på den där förbannade jävla perrongen i en hel evighet. Tillslut kommer vi upp till rulltrappan som tar oss till en ''bro'' över järnvägen, vi fortsätter skratta lite och jag mår helt okej igen, på riktigt. Sen ska vi ner för en trapp som går som en spiral och holy damn, fucking hell, jag kommer aldrig kunna gå i en trappa på syra igen. Fyfan. Det var då den iskalla, ensamma känslan och den där lilla krypande känslan av obehag börjar komma tillbaka. Efter trappan så ska man gå en väg som normalt sätt är hyfsat lång. På syra, när din hjärna går 4 steg före dig själv och du ser i kaleidoscope, allting du ser smälter ihop i varandra och det känns som om du aldrig kommer komma fram, varenda träd ser likadant ut, tre bilar som är av samma färg och märke blir helt plötsligt 8 stycken bilar.

Det går utför ca 05.30
Min pojkvän upprepade sig gång på gång ''Vafan, tar det aldrig slut? Det är liksom som om vägen inte har något slut. Kommer det inte ta slut? Jag ser inte ens backen som egentligen ska ligga där framme.''. Jag var knäpptyst, ville bara att han skulle vara tyst. Irritationen steg och tillslut så gick vi till min glädje tyst, tre i rad på en jävligt lång väg.
Efter ett tag inser jag att jag inte har någon hemnyckel, jag kan inte knacka på och möta min mamma syrad och bäng, det säger ju sig självt, det är så idiotiskt så det finns inte ens på världskartan. W och K försöker övertala mig men jag vägrar. Går åt ett annat håll, mot en biltvätt. Vid biltvätten är det en gräsplätt med två träd bredvid varandra. Jag går fram, lutar mig mot väggen och sätter mig ner. Andas lugnt, andas i en fyrkant, varje andetag måste fylla den här fyrkanten och tömma den här fyrkanten. Jag ser hur skogsdungen en bit bort dansar metodiskt till en basgång jag har i bakgrunden i mitt huvud hela tiden. Allt är så intensivt men ändå fint, så länge det är helt tyst och jag får meditera med mina egna tankar, försöka hålla mitt huvud och mitt psyke ovanför vattenytan så kommer jag klara mig.
Det tar inte lång tid innan K och W tjatar på mig att vi ska gå och sätta oss på en bänk, vi kan inte sova där, vi kan inte sitta där, det ser konstigt ut om folk skulle se oss. Jag vägrar röra mig, min kropp smälter ihop med marken och jag stänger ögonen. Stänger dom ute. Vägrar svara, vägrar lyssna, klarar inte av det. Jag vet att jag borde svara dom, inte göra dom oroliga men vad spelar det för roll? Spelar ens någonting någon roll? Varför orkar man bry sig om vad andra ska tycka och tänka? Varför orkar man bry sig vart man sitter, vart man sover eller vad man gör när det enda som händer är att du smälter ihop med vad du än rör? Varför skulle jag vilja röra mig när jag äntligen kommit fram till ett ställe jag trivs på? Varför skulle jag vilja gå ännu längre?? Jag sitter så jävla bra här.

Spiralen går neråt - ca 05.40?
Jag lägger mig efter ett tag ner i K's knä, sakta börjar tårarna rinna ner från mina kinder medans mina tankar börjar gå i en kraftig spiral neråt, ner ner ner och ännu längre ner. ''Hur känns det när det inte är såhär? Kommer jag någonsin bli normal igen?'' Jag kom fram till att det här nu var min verklighet och jag kämpade och stretade emot trippen allt jag kunde.
Mina hjärna fortsatte med sin jävla härdsmälta medans det enda jag kunde göra var att gråta. ''Är det såhär och jag aldrig blir normal igen.. Då måste jag ta livet av mig. Jag kan inte utsätta folk i min närhet för att jag har en psykos. Jag kan inte förstöra K's och W's liv genom att låta våra föräldrar få veta att jag knarkar, vi kommer bli utkastade hemifrån, vi kommer inte få jobb, inte körkort, inte någonting. Men tar jag livet av mig så kommer media blossa suga i sig all fakta som dom kan. Men det enda dom kommer få reda på var att en tjej tog livet av sig för att hon tog LSD. Ingen kommer någonsin få veta varför för jag är för efterbliven för att skriva, yttra mig eller ens försöka förklara varför.''

Fortsättning följer..

Fortsättning


Jag känner hur hjärtat pulserar hårt och snabbt i min bröstkorg, det känns som om den vill slå sin väg ut och iväg, bort ifrån mig själv. Som om det inte finns någon mening till att stanna kvar. Jag kan känna hur blodet pulserar ut i mina fingertoppar, jag känner varenda hjärtslag i hela mig och det gör ont. Det gör så fruktansvärt ont. Det gjorde så ont att ligga där, hjälplös, liten och livrädd. Dödsrädd. Jag utbrister flertalet gånger om att jag måste få tag på lyrica eller Benz eller vad som helst, bara jag får bli normal igen. Men min mobil är död, jag vet inte i mitt sinnens fulla bruk hur wickr fungerade på någon annans mobil, fattar inte hur K's telefon som i mina ögon var uppdelat som i ett hologram fungerade. Lyckades tillslut skriva till någon som jag inte vet vem det var på K's wickr ''har du lyrika''. Fattar inte ens vad jag skriver. K frågar mig gång på gång ''Vad ska du med lyrica till? Vad gör lyrica? Varför ska du ha det?'' Jag flyger upp i sittande ställning, W håller en hand på min rygg och jag kan känna hans oro (tror jag) som strålar ifrån hans hand. Jag kan känna den frågade blicken han ger K. Jag halvt skriker ''HUR KAN DU INTE FATTA HUR DET KÄNNS. VARFÖR FATTAR DU INTE!?'' Jag gråter ännu mer, K säger försiktigt ''Okej, okej. Det är okej.''. Jag lägger ner huvudet igen, kan knappt andas för att jag gråter så mycket. Jag fortsätter min jävla ofrivilliga spiral av ångest, panik, smärta och föredömet neråt där jag förbannar min egen födsel.

Jag kan inte förstå om jag är varm eller kall, om jag svettas eller om jag fryser. Jag förstår inte vad som är skönt och vad som gör ont i kroppen, om det ens är min kropp? När jag pillar på mina händer så känns det inte ens som om det är jag som pillar på mina händer, det känns som om någon annan del av mig på ett helt annat ställe som kommer och drar lite i fingrarna, petar lite mitt i handen och kollar om jag är okej, men jag är inte okej, inte ens i närheten av lite okej. Jag slutar pilla med fingrarna, ger upp känslan utav att det kanske finns någon extra mig där ute som är orolig för mig just nu. Jag pallar inte ta hand om tanken så jag stöter bort den, tar den någon annan gång när jag har mindre att försöka kontrollera, även fast jag tappade kontrollen för länge sen.

Det blir lite lättare, lite ljusare
Jag kunde inte sluta gråta för fem öre. K tillslut klappar mig på håret, säger åt mig att jag måste titta på honom, jag måste. Jag känner hur han spänner blicken på mig och säger bestämt men mjukt ''Du vet att det går över va?'' Jag skakar sakta på huvudet och piper ut ''Nej.. Det kommer aldrig gå över'', han säger ännu en gång ''Hallå, du? Du VET att det går över. Jag vet att du vet det''.
Jag nickade lite försiktigt och vågade intala mig själv om att det kommer gå över, kom igen, första gången jag trippade tog jag 350 UG och jag klarade mig fastän alla sov och jag överlevde, jag kom ur det. Allting vart lite ljusare, och jag vågade titta igen, vågade andas normalt och jag kände att det inte gjorde lika ont längre. Det är okej, bara jag får komma någonstans där det är varmt, där jag kan få bli kramad och där det finns lugn.

Vi påbörjar vår vandring mot en buss som ligger vid perrongen. Allt tar en evighet men nu har jag ett mål, jag har en tid att passa, jag kommer snart att få sitta på en varm buss på väg hem till ett varmt hus och en säng. Snart kommer jag vara nykter igen , snart kommer jag äntligen få sova.

Vi kommer hem till W, tar med oss vindruvor och vatten ner och lägger oss i sängen, alla vrider och vänder på sig hur länge som helst, ingen av oss kan sova. Efter ett tag så kommer jag på att W har melatonin, tar vi melatoninet så kanske vi somnar. Vi tog melatonin och somnade efter vad jag tror är en halvtimme.
Jag vaknade till ibland, konstaterade att jag fortfarande trippade men att det var okej, att det bara var en kemikalie som fuckade lite med min hjärna. Somnade om igen och fortsatte sådär tre gånger ungefär.

Hur känns det nu?
Idag så är jag matt, färdig och helt förstörd, fysiskt och psykiskt. Jag vet inte vart jag vill, inte vad jag vill eller känner för. Jag känner derealisation på den nivån att jag smälter ihop med alla objekt runt om mig, hoppas på att det går över tills morgondagen. Går det inte över tills dess så får vi väl se hur jag gör.
Jag är rätt så avtänd ifrån både LSD och gräs. Kommer nog ta ett bra tag framöver tills jag tar något liknande igen. Jag har skaffat mig en jävla respekt för psykedeliska droger nu. Jag kommer inte blanda LSD och gräs någonsin igen om jag inte är 1000% säker på att jag kommer kunna hantera det.

Det är inte säkert att allt jag skrivit har gått till precis så som jag skrivit det, mitt undermedvetna kan mycket väl ha lagt till och tagit bort ord. Jag var inte direkt i mitt stabilaste tillstånd.

Hjälp om hur jag kan hjälpa mig själv och andra i situationer som dessa mottages tacksamt!

Seriöst, hurfan kan 50uq ens kännas något? dessutom att du tar det med 2 timmars intervall, lsd tas direkt annars höjs toleransen somfan, du lider av någonting och det är inte syran som trickade igång det.

Du som är amatör och tänker för mycket när du tar något och får någon slags psykos, håll dig undan från allt och sök hjälp istället

går inte ens trippa på sådanna små doser, du fick en panikattack bara och det är inget från syran eller weedet bara din skalle

Det var min kille som tog 50 ug mellan två timmars intervaller, inte jag kära du.

Jag är extremt lättpåverkad utav allt. Jag är en väldigt liten tjej. Jag har som tumregel att jag tar hälften av det min kille tar, så får vi ungefär likadant rus och jag blir inte totalt shitfaced.
Första gången jag tog syra, 350 ug på droppe, californian sunshine. Jag trippade i 16+ timmar. Men den gången var det inte jobbigt, den gången accepterade jag allt som hände.

Den här gången var jag inte beredd på någonting, jag kämpade emot.

Det mesta tar även lite längre tid för mig att kicka in har jag upptäckt, vilket mycket väl kan ha gjort att min hjärna kan ha varit på en liten platå fast det visuella inte var kvar, det enda jag såg när jag rökte var extremt klara färger som jag kände enda in i själen.

Jag hoppas för allt i världen att du är fullt medveten om att alla klarar av droger på olika nivåer, till exempel kanske någon skulle kunna ta 100 ug och bli lika borta som någon som tar 350 ug.
Hoppas inte du träffar någon människa och tänker att den individen har samma tolerans som dig och därför ska ni dosera likadant.

sne tripp kan hända även på mikrodosering.
och gräs kan skapa mer paranoia på det, ingen bra blandning


själv så mediterar jag alltid innan jag tar en tripp, kan jag inte komma ner i lugn meditation så skippar jag trippen, det har varit en jäkligt bra sätt att avgöra om det är läge.

vill du tvinga fram en bra tripp utan meditation så tar många molly +lsd

Tack så mycket! Hur mediterar du? Har tyvärr ingen aning om hur man gör.

Hmm, verkar som rökat boostar syran mer än man tror? Det där borde inte hända på 25ug

Jo.. Jag ska kolla med min kran. Om inte annat så var lappen jävligt skumt fördelat och jag kanske fick i mig mycket mer än 25 ug?
Hade tagit mindre än 45 mg ecstasy dagen innan så mina seratoninnivåer kanske inte var det bästa.

I slutet av lsd/svamptrippar så brukar jag tycka det är riktigt jobbigt att jag inte kan somna. Jag gissar väl på att jag kanske inte hade världens bästa förutsättningar egentligen och att jag grävde ner mig så mycket i att jag inte visste vad som var verklighet.

Hade inte min kille sagt åt mig att jag visste att det skulle ta slut så skulle jag nog fått det ännu jobbigare. Jag har ingen aning om varför jag fick såhär. Min kille tog exakt samma lapp som mig men han tål som jag sagt innan sjukt mycket mer än mig.

Ja, eftersom cannabis kan absolut inte framkalla ångest/panikattacker, speciellt inte när man har tagit en liten dos LSD innan.

Jag gör transcendental meditation, gick ett par dagars kvälls kurs för att förstå hur man kommer ner i varv, något jag aldrig lyckats med innan. jag vet inte om det finns i sverige, bor usa.

micro dosera lsd och meditation går riktigt bra ihop och lyser upp samma delar i hjärnan på MRI bilder, många här använder det mot depression som ett hälsosammare alternativ till psykofarma

Aldrig bra att ta MDMA dagarna innan en tripp. Blir mycket större chans för en dålig tripp.
Nu säger jag inte att det är det rätta sättet men jag brukar få dem bästa tripparna när jag låter bli andra droger under en månad, kombinerat med träning och mycket sol och värme.