Hur är det att ha en relation med en narcissist?

Jaså? Vill du dela med dig?

Jag är uppväxt med en narcissistisk mamma. Det förstörde min barndom totalt om jag ska vara helt ärlig. Jag och min äldre syster hatade varann i barndomen, vår mamma vände oss emot varann. Behandlades hon bra så behandlades jag dåligt och tvärtom, hon kunde snacka skit, hon behövde ständigt ha någon att klanka ner på och skuldbelägga för misären hon själv skapat, sa att vi sagt saker om varann, mobbade, talade ena dagen om för min syster att hon var hennes favorit barn och andra dagen var det jag som var hennes favorit barn. Förövrigt så var min mamma missbrukare, vi var väldigt vanvårdade och jag hade inga vänner som barn då mamma intalade mig att dem skulle splittra vår familj och att deras föräldrar skulle göra Soc anmälningar som skulle göra att vi hamnade på hem där vi slogs och våldtogs, förövrigt så skickade min mamma ständigt min storasyster på mig, jag blev slagen såpass att jag fick ett epilepsi anfall. Hon intalade oss även att våran pappa hatade oss, speciellt mig, vilket resulterade i att jag inte fick en relation med min pappa förens jag var 15 år gammal och vart placerad. Min mamma lekte ständigt offer, hon levde på bidrag för att jag och min äldre syster var "psykiskt sjuka" i hennes värld, jag fick inte gå till skolan för att hon då inte skulle få något vårdbidrag och isåfall skulle jag förstöra hennes liv, hon har ljugit ihop extrema historier, skaffat killar som slagit oss och sedan yrkat på att vi förtjänat det, när jag var 12 år gammal så övertalade min mamma psykiatrin till att skriva ut stilnoct och pregabalin, jag kunde ett tag hämta ut 2 askar 225 mig och 3 askar 100mg i månaden, som min mamma då givetvis stal och missbrukade såpass att hon fick anfall och psykoser. Det finns så mycket mer och så mycket mer sjuka saker men jag känner att allt inte behöver komma ut på en gång. Min historia låter nog påhittad i mångas ögon men den är tyvärr sann. Jag klarade mig, jag insåg vad min mamma var, dock så mår jag än idag dåligt över allt som har hänt. Jag har aldrig riktigt känt att jag har en trygg plats, och jag har heller aldrig känt mig älskad.

Ursäkta avsaknaden av styckes indelningar

Jag lider med dig. Hemsk historia, verkligen. Du verkar en bra människa trots den sjuka uppväxten. Hoppas du ändå lyckas gå vidare i livet och ser den ljusa sidan av livet. Vi är många bra människor här ute i världen så tänk positivt och våga tro på det goda för kärlek och godhet kommer att vinna.

Stå på dig!

Intressant läsning (och tragisk) då jag spontanforskar i ämnet som lekman. Det finns ytterligare en aspekt som råder med dessa person och det är som i mitt fall;

Att leva med en person som tidigare varit tillsammans med en narcissist och dessutom fått barn med denne. Delad vårdnad innebär i praktiken en uppsjö av problematiska händelser om man har otur. Som i vårt fall.

Efter att ha läst Stupidblondes inlägg så ser jag mycket som jag kan relatera till i min respektives liv, som både haft stora problem med dels sin mor, men kanske främst i modern tid med sitt ex. Jag hoppas du kan läka dina inre sår Stupidblonde. Är helt medveten om vilka spår det kan sätta.

Narcissister har ofta "talets gåva" och drar sig inte för att ljuga, speciellt i åtanke att rädda sitt eget skinn. En således dålig kombination om vederbörande istället för att bry sig så mycket om sig själv, borde bry sig mer om sina barn. Som exempel. Eller nya partner.

Två barn finns, nu vuxna. Dock bor bägge hos oss och växelvis "när det behagar" hos den andre föräldern. Tills för en tid sedan då det återigen skedde saker som får redan trasiga barn att gå sönder ytterligare. Som som Stupidblonde skrev ovan, verkar ett tydligt rött band vara att ömsom ta det ena barnet till sig "lite mer" än det andra (vilket av barnen varierar), till att ställa dem mot varandra.

Och detta flackande beteende är det som oroar mig mest som saknar blodsbanden och därmed tänker mer med hjärnan än med hjärtat. Jag ser tydligare hur barnen behandlas illa gång på gång, men sedan "tas om hand om" och på så sätt får ett återigen något ökat förtroende för föräldern. Det typiska "men denna gången är det anorlunda"-tänket/förklaringen.

Det finns sjukt mycket berättelser att skriva om denne persons beteende, men jag håller här. Jag ber er andra som läser att iallafall tänka på att ha detta i åtanke om du/ni nån gång får ett förhållande, eller känner nån nära vän som skaffar sig ettt förhållande, med nån som har haft problem med någon annans narcissism tidigare.

Är barn inblandade, blir man sällan tillsammans med bara den ena föräldern utan till viss del måste man ha den andre i sitt liv likväl av praktiska skäl.

Jag växte upp med en narcissistisk pappa och det du beskriver stämmer överens med hur han var. Dock var han aldrig missbrukare utan mer städad men hans psykiska misshandel var densamma.

Fy fan vad jag äcklas av såna människor som min pappa och din mamma! Jag hoppas att du har ett bra liv nu för det förtjänar verkligen en överlevare som du!

Om man ens attraheras av en narcissist så bör man ställa sig framför badrumsspegeln och titta sig djupt in i ögonen medan man försöker klura ut hur i helvete det kan komma sig att man tenderar föredra sprättar som "Robinson-Robban"; Donald Trump eller någon av de där kärringarna som gift sig rikt i Usa och därmed, oklart, fått visa upp sina sketna nyllen i ett format som är så föråldrat så att till och med staten behöver gå in och skattefinansiera skiten för att det inte ska gå under... Tacka vet jag hon med, en ordentlig, bakium, eller var det radium?! Marie Curie!

Att ha en relation med en narcissist är med andra ord ett givet budord från skyarna att man har saker att uträtta med sig själv innan man ens ska slösa andras tid - relationer ska väl vara ett givande och tagande, likväl som jämbördiga?

De töntar som tänker, och i värsta fall försöker, kritisera min logik ger sig även på min Mamma och hennes sätt att uppfostra... och det finner jag mig inte i! Vill du jiddra så kom bara - jag kommer att slänga 9V's batterier på dig, och vi får väl se hur jävla ball du är då!

Först och främst vill jag bara säga tack för att ni delar med er av era erfarenheter. Har själv brutit upp med en kvinna som jag starkt misstänker lider av någon narcisstisk störning.

Att ständigt få kritik och gliringar var praxis. Att hela tiden få höra hur dålig pojkvän man är, att man inte stöttar tillräckligt tär på självkänslan.
När man sedan erbjuder hjälp eller gör något så är det aldrig tillräckligt.
Skapande av bråk för att sedan hävda att det är jag som är lättkränkt/tar allt för personligt. Total avsaknad/förmåga att be om ursäkt eller inse sina egna tillkortakommanden. Alltid andras fel.
Listan kan göras lång men ni förstår nog poängen.

Denna person har även haft en oerhört jobbig barndom präglad av våld och övergrepp och avsaknad av kärlek.

Men av med henne blir jag aldrig för hon väntar mitt första barn. Och tyvärr har jag nog inte upplevt en bråkdel av det som högst förmodligen komma skall från henne.

Givetvis är jag både stolt och glädjs över att bli pappa men besvikelsen över att låtit det gå så här långt känns minst sagt fördjävligt. Var inte så här jag hade tänkt att livet skulle bli; ett barn ska helst ha två föräldrar som lever ihop i symbios.

Konstig frågeställning. Det funkar jättebra. Att tycka om sig själv är ju faktiskt sunt. Det måste inte implicera några nackdelar.

Hur är det att vara tillsammans med nån som följer jante-lagen?

Varför valde du att skaffa barn med henne?

Tog det lång tid innan det gick upp för dig vem hon egentligen är?

Narcissism grundar sig i en extremt låg självkänsla. Kompenserar för det nästan. Gäller nog inte alla dock.

Bodde med en anhörig som hade lite narcissistiska drag. Fick alltid förklarat att jag var dålig haha, många jämförelser, inget man gjorde dög, fick mycket skit för ingenting, allt man gjorde blev slutligen bara fel och självkänslan sjunker till botten.

Edit. Min anhörig var också i total förnekelse av problemet. Men läste nu att din tjej väntar barn och haft de så jobbigt. Kanske har lite borderline? Borderline är egentligen inget man föds med utan återkommande, systematiska trauman kan förändra karaktärsdragen/ personlighet. En gång i tiden gynnade det henne och hon ”skyddade sig” men nu missgynnar det hennes. Det är en tuff och komplex problematik. Det du bör göra är att gå till en terapeut. Du måste själv motivera/ visa engagemang.

Om det absolut inte går att ta henne till terapeut så kan man försöka lite på egen hand men det är en jobbig väg. Kan förklara mer men bättre att inte ta på sig mer ansvar. Du är också en del av problemet, så en terapeut stärker er båda.

http://www.narcissism.se/

En mycket bra sida som beskriver fenomenet otroligt bra.


Det är riktigt hemskt att vara tillsammans med en narcissist.
Man blir trakasserad och mobbad.