Hur känns det för er ofrivilligt barnlösa?

Hur känns det för er ofrivilligt barnlösa? Jag kan tänka mig att det är härligt att bara bry sig om sig själv och göra exakt det man vill utan att känna stress.

Men tanken att inte få föra sin gener vidare och se sina egna barn måste vara plågsamt när man blir ungefär 40-50-60-70-80 år.

Känner ibland stress över att skaffa barn trots att jag har länge på mig att göra det, det blir först ett stort problem när jag blir ungefär 40+ år, men ungefär vid 35 års åldern så bör man ha ett stadigt förhållande osv.

Jag är 30 och tänker redan kring detta.

Vet inte om jag ens kan ha ett normalt förhållande, och jag kommer inte insiminera mig. Jag vill ha barn, men det kommer nog aldrig att hända, det är bara ännu ett sätt som livet visar ein elakhet gentemot mig antar jag.

Jag har aldrig hittat en tjej/kvinna som jag verkligen klickar med, har hittat två kvinnor som velat manipulera mig och låtsas som att vår kemi är perfekt... Men ingen på riktigt som funkar med mig... Jag börjar också tveka ibland om jag någonsin kommer hitta en sådan som man klickar med personlighetsmässigt.

Däremot tror jag att jag hittar en partner, bara att vi inte kommer klicka personlighetsmässigt, det finner jag osannolikt.

Värt att påpeka här är att kvinnors fertilitet börjar försämras redan runt ~27 års ålder, för att sedan svänga ner mer dramatiskt när de fyllt 35. Det blir förvisso inte omöjligt då, men trots allt svårare att bli gravid. I och med ökad ålder så ökar även riskerna för att barnet föds med diverse sjukdomar.

Så att t.ex. vänta tills man är 35 kan i värsta fall innebära att man får sälla sig till skaran av ofrivilligt barnlösa.

Egentligen skaffar folk barn för sent redan nu med andra ord, åldern 19-26 verkar vara den bästa perioden om man ser till statistiken.

Problemet är att givetvis tror att de lätt kan få barn, och om man väntar för länge finns risken att det kommer att bita en i ändalykten längre fram.

Fel, fertiliteten minskas redan vid 20 års åldern dock är det dramatiskt vid 40 års åldern.

I så fall har dom gjort några nya studier som jag inte är medveten om.

Läs t.ex. dessa länkar:

http://www.dailymail.co.uk/health/ar...icking-27.html
https://www.scientificamerican.com/a...fertility-dec/

Några citat:



Med det sagt så står det ju inte någonstans hur fertiliteten ser ut <20 så jag låter det vara osagt. Hursomhelst så visar flera studier på att det blir svårare att bli gravid när man närmar sig 30, blir betydligt värre runt 35 och förstås ännu svårare när man är 40+ för att slutligen bli väldigt osannolikt vid ännu högre ålder.

Förstås ska ju påpekas att det inte på något sätt blir omöjligt, bara svårare. Men - för någon som kanske från första början har svårt att bli gravid kan ökad ålder dessvärre innebära att det kommer att ta åratal och/eller inte hända alls.

Genetiska skador på äggen börjar inträda efter 25 och accelererar exponentiellt hela vägen till infertilitet. Därav är det viktigt med att män får barn med yngre kvinnor. Tyvärr är hela vårt samhälle utsatt för en massiv attack från alla håll och kanter, vita människor ska degraderas och degenereras och i synnerhet vita kvinnor har fallit pladask för all form av denna attack-propaganda eftersom kvinnor har en mycket lägre IQ än män och är av naturen konformistiska.

Så blir de mammor i äldre ålder och därmed får de genetiskt svagare avkomma. Så attacken kan man säga är en generationsöverskridande attack. Mammorna inte ens fattar att de fått en genetiskt svagare avkomma för det behöver inte ens synas på barnet. Att barnet är genetiskt svagare/degenererad är en exakt vetenskap. Så mammorna kan ju göra som kvinnan i bingohallen, täcka för öronen och ropa lalalallaa-BINGO, hon blir ju inte drabbad (eller ja emellanåt blir det också påtagligt om hon föder MB/Marfans/EhlerDanlos osv osv osv ad infinitum. Barnet och barnets barn drabbas däremot.

Om din första tanke kring att skaffa barn är "att föra sina gener vidare", ska du nog nöja dig med en hamster eller några guppys. Sen är det ju så att om du faktiskt är oroad över generna så är det samma sak om du har ett syskon som skaffar 4 barn, eller två syskon som skaffar två barn var. Dvs, det är genetiskt samma sak som att du skaffar ett barn.

Personligen närmar jag mig 40 och har aldrig känt något "sug" efter att skaffa barn. Mer en "press" från samhället. Ibland kan jag se barn i 4-6 års åldern och verkligen få ett sug i magen, men de där ÅREN (!!!) som föregår det lockar inte alls. Jag har både vänner och syskon som har barn och det är för mig ett jävla mirakel hur folk håller ihop ens några veckor efter födseln. Visst, ni älskar varandra och skaffar ett barn som bevis på detta. Men sen? Sen handlar 100% av livet om det här barnet i minst 4 år. Hur tappar man inte bort varandra då? Tror fan hellre på en barnlös relation där investeringen ligger i varandra snarare än i ett barn. För mig åtminstone.


Personligen är jag extremt emot insiminering av många skäl, men det betyder ju inte att du som singel inte kan skaffa barn. Jag är av den bestämda uppfattningen att;
1. Barn inte är en rättighet.
2. Barn har rätt att få veta vilka dess föräldrar är (om det går).

Dock finns ju möjligheten att skaffa barn med nån du känner. Att skaffa barn med nån du knappt känner.

Så länge personen i fråga är med på noterna (han kanske är ok med att skaffa barn med dig, men inte vill ta så mkt ansvar). Oavsett, finns ju då möjligheten att barnet kan få veta sitt ursprung. Vilket jag tror är svinviktigt. Baserat på vänner jag haft under min uppväxt som varit adopterade. Även om din morsa el farsa är heroinpundare och hemlösa, så vet du vilka de är. Det är bättre än att aldrig veta.

Jag är 60 och steril sedan födseln. Så vad känner jag? Nu för tiden inget särskilt men vid tiden för "upptäckten" av steriliteten var tanken "varför just jag?". Tänker jag något kring detta idag så är det 1. Fan vad skönt att slippa ansvaret och 2: Jag vill inte dö ensam och hittad efter ett par år för ingen har saknat mig

Låter väldigt defaitistiskt, men visst är det tid att börja tänka på barn. Redan vid 30 så minskar fertiliteten för kvinnor mycket, men det är såklart inte för sent. Låter mer som om du fått för dig att du inte kommer kunna ha barn. Skaka bort det väldigt destruktiva synsättet.

Och varför kan du inte ha ett normalt förhållande?

Att inseminera sig är väl inte ett jättebra alternativ eftersom singelföräldrar och speciellt singelmammor tenderar att vara betydligt sämre föräldrar, men det är bättre än att inte ha några barn alls.