Varför kan fransmän inte uttala bokstaven "H"?

Av samma skäl som du inte kan uttala tyskans ü eller -ch- i ord som ich.

En fullständig förklaring vad gäller de andra romanska språken. Men just franskan fick sedan in en massa germanska lånord med frankiskan, kompletta med fullt uttalat h och allt, och såna ord uttalades med h till någon gång på 1400-talet. Och fortfarande gäller andra regler för elision för sådana h:n, så att det heter l'homme (romanskt ursprung; h muet) medan det heter le hameau (germanskt ursprung, h aspiré)

Uttalar detta utmärkt, då jag har bott i Tyskland. Dock trodde tyskarna att jag var från Österrike. (Tyskans uttal skiljer sig mycket lokalt.)

Det svenska tje-ljudet /ɕ/ är en dialektal allofon av /ç/ (-ch- i ich) i tyska, så det kan de flesta svenskar uttala i alla fall.

Nu hänger jag inte med. Jag känner inte till någon svensk dialekt som har det tyska ich-ljudet. (I Hochdeutsch.) Möjligen menar du tvärtom, men det är i vilket fall irrelevant för min poäng att det inte endast är fransmän som inte behärskar språkljud som saknas i det egna tungomålet.

Just de ljud jag exemplifierade med är luriga då de ligger nära andra svenska språkljud. Utlänningar överlag tenderar att ha svårigheter med svenska y.

När man säger "I Kina" kommer man ganska nära sje-ljudet i ich men inte riktigt. Jag förstår heller inte vad han menar. Det svenska sje-ljudet i självklart, när detta uttalas tjockt, vilket de flesta svenskar idag gör, är däremot närmast identiskt med det tjocka tyska sje-ljud som uppstår efter hårda vokaler, som i Bach.


Tyska ü uttalas av vissa tyskar nästan som svenska y, men väldigt vanligt är att det ligger mittemellan svenska u och svenska y eller närmre svenska u.

På schwäbisk dialekt. :-) Standardtyskans ljud är ett annat sje-ljud än det svenska. Tungan har ett annat läge.


Inte heller här kan jag hålla med dig helt; det tyska ljudet är tjockare, uppstår längre ned i halsen. Däremot har svenskar för det mesta lättare för att efterlikna det.


Uttalet ligger som du säger mellan svenska y och u. Svenskar brukar approximera det med y. Tyskar i sin tur har svårt att ens höra y, än mindre uttala det; för dem låter det i allmänhet som i eller ü.

Lägg märke till att jag sa ganska nära i det första fallet. I det andra fallet stämmer det att det tyska tjocka sje-ljudet är mer gutturalt än det svenska, även om jag tycker att likheten är ganska stor. Ursprungligen var det svenska sje-ljudet det tunna som idag bara finns i vissa dialekter och vissa "finare" sociolekter. Det ursprungliga tyska däremot var dagens tjocka, också framför mjuka vokaler. Det är möjligt att det var en medveten process att det blev tunt framför mjuka vokaler, liksom man vid det svenska hovet alltid hade tunt l, vilket idag är det enda som gäller i rikssvenskan och som har trängt ut det tjocka i många dialekter.

Det fetade: I flera språk har man ett totalt annat uttal än i svenskan på vokaler:
U blir något som närmast låter som O, O blir närmast som låter som Å.
Folk som kommer från länder utan Å Ä Ö, uttalar bokstäverna som A respektive O (Å i Ö:s fall). Detta mycket förenklat beskrivet av mig, men ungefär ser verkligheten ut som så.

(A uttalas oftast med "öppet A", till och med finlandssvenskar som har svenska som modersmål brukar uttala A öppet. Rikssvenskar uttalar A som slutet A)

Tjaaa... varför har svenskar så svårt för att uttala alla arabiskans bokstäver för olika tje/sche/sh, läspande-th och de olika s, c , z ljuden i det språket?

Samma princip precis, för att vi inte är van vid det!