Hur vanligt var det att dö som soldat under brons- och medeltiden?

Och beroende på plats så var det vanligt med legoknektar under medeltiden. Och de hade intresse av att det fanns konflikter, men ville absolut inte ha dödliga krig. Dödligheten i strider mellan legoknektar var följaktligen låg.

Dessa legoknektar var dessutom notoriskt opålitliga just under slagen. Att man mitt i striden bytte sida tillhörde inte ovanligheterna då ena parten höll på att vinna eller erbjöd mer pengar. Som sagt var dödligheten var låg vid sådana strider.

De enda med hög sådan utspelades då en, typ, legohär mötte ett bondeuppbåd, som utanför Visby 1361. Då fanns det inga hämningar utan fienden skulle förgöras till sista man. Detta utan att härarna var speciellt stora med världskrigens eller Napoleonkrigens mått.

Man Trdde länge att det alrig var några större slag under Brnsålder, att det bara var tal m mindre knflikter eller stridigheter mellan små grupper, byar mt byar, eller klan mt klan.

Man var tex länge övertygad m att de gamla grekiska sagrna, tex det stra militära slaget m Trja, bara var just en saga.
Men så hittade man till slut arkeologiska fynd som gav stöd åt berättelserna, så man blev tvungna att ändra uppfattning.

Så då började man istället tro att det däremot i norra Europa, minsann aldrig kunde ha varit tal om några större militära kampanjer eller slag.
För här uppe i mörka norra Europa, där var det ju så få sm bodde.

Men - man började hitta Massiva fält med slagna krigare, skelett med spår efter strid - krosskada, huggskador, stickskada etc.
Hundratals fallna kämpar alltså.

Så även där måste vi omvärdera vår historia.
Det som de gamla fornnordiska sagorna och germanska sagorna, keltiska sagorna berättar - eller glömt bort - har stora möjligheter till att vara verklighetsbaserade.


Under Bronsåldern uppe i norra Europa var samhället betydligt mer sofistikerat än vad man först hade trott.
Mkt större samarbete och intimare kontakter mellan de boende.
Uppenbarligen mäktiga hövdingar sm kunde kommendera kanske tusentals kämpar, i stora episka krig mot sin lömske fiende.
Sådant sm blev material för sagor sm återberättades i generation efter generation - för att till slut glömmas bort helt ...

Sm tex sagans stora krig mellan Asarna och Vanerna ... varför kunde det inte ha verklighetsbakgrund?
Men det är svårt att föreställa sig tex fornnordiska Bronsålders krigare med tex stridsvagnar ...
Fast det är ju vad källorna beskriver.
Både sagorna, där tex Tor, samt Freja, faktiskt åker i just stridsvagn. Dragna av getter samt katter respektive.
Det finns även ett berömt fynd av en vagn med solljul på - så visst visste man i Bronsålders-norden hur vagnar, stridsvagnar skulle byggas samt användas.
Då måste de ju ha använt dem i praktiken med, i sina krig.

Problemet är att (som vi redan konstaterat i tråden) källmaterialet är så svagt när det gäller antiken. Exempelvis har bilden av den grekiska hopliten som "citizen soldier" nu justerats rejält, och mycket pekar på att det snarare var de mer besuttna individerna som tjänstgjorde i falangen.

All typ av antik statistik är också notoriskt opålitlig, och vi saknar ens någotsånär tillförlitliga uppgifter om både hur stora befolkningarna och arméerna var och exakt vilka grupper de bestod av. Siffrorna kan ändras helt beroende på om man räknar in tjänare och slavar, till exempel. Samma sak gäller i viss utsträckning ända in på medeltiden.

(För den som vill hoplitnörda rekommenderas antologin Men of Bronze: Hoplite Warfare in Ancient Greece som går igenom debatten på längden och tvären.)


Inte helt osant, men precis som under medeltiden finns det så många undantag och specialfall att det blir svårt att tala om en huvudregel. Andelen professionella hopliter debatteras till exempel flitigt (se ovan), och det enorma perserriket mötte den mycket professionella makedonsk-grekiska armén med vad som mest liknade ett jättelikt uppbåd.

Även under medeltiden var det en förvirrande blandning där, där de italienska stadsstaterna ofta använde legosoldater samtidigt som värnpliktsliknande system och utskrivningar fanns kvar i de större staterna ända fram till hundraårskriget.

Icke-besuttna krigargrupper har ibland varit helt avgörande för historien. De atenska roddarna, som ersatte slavarna, var helt nödvändiga för den atenska flottans överlägsenhet och deras insats var så viktig att den förmodligen ledde till allmän rösträtt i Aten. En liknande utveckling syns i hundraårskriget, där de ofrälse (men sällan fattiga) bågskyttarna blev så betydelsefulla att inkomstkravet för rösträtt kravet sänktes rejält. Med en lätt tillspetsning kan man alltså säga att kriget är demokratins katalysator. Sug på den, pacifister och folkrörelserunkare.