https://www.youtube.com/watch?v=UD7k4mTThLY
Slötittade lite på Angry Video Game Nerd och den här video fick mig att tänka på den gamla tiden när man spelade två och ofta råkade slå varandra när man jagade samma fiende. "Friendly fire" var ingenting man valde då utan någonting som var den allmänna normen för speldatorn gjorde ingen skillnad på figurer.
I Streets of Rage och Golden Axe (ägde en Sega Mega Drive) hände detta ofta och man har hört liknande historier på internet om hur vänskaper i barndomen ibland avslutats på det här sättet. Detta hände aldrig riktigt i vår vänskapskrets, det blev sura miner och arga ord men någonstans upptäckte vi att "spelet är så" så vi utvecklade istället först standard-regeln "du tar den sidan jag tar den andra" och man hjälpte bara till om fienden gangade upp mot en annan ensidigt.
Det sistnämnda slutade nästan alltid i att man slog till sin kamrat för om man slog tre gånger och fienden dog på två slag så fick kamraten den sista smällen. Då kom vi på "frislag", slår jag dig en gång får du slå mig en gång tillbaka för att bevisa att man inte gjorde det av illvilja, fighting-spel gjorde en ganska paranoid ibland.
I ett fotbolls-spel (har glömt namnet) så var det dock inbyggt att man kunde sparka sina motståndare, inte hård tackling utan en full spark, "sparka" var nämligen kodat till en knapp helt neutralt, sen gjorde spelet ingen skillnad om man sparkade i luften, på bollen eller på en spelare. Vi spelade aldrig någonsin klart en match, det slutade bara med att våra spelare sprang runt och sparkade varandra. Detta resulterade i röda kort på löpande band från domaren och till slut avbröts matchen för alla spelare inkl reserver var utvisade
Detta hade vi aldrig problem med dock för det var kul att sitta och "leka" med och lättroad som man var som barn blev detta aldrig tråkigt.
Hade ni dispyter som barn i liknande situationer? Eller har ni andra historier om hur ni inte tog spelet på allvar utan bara tramsade runt istället?
Slötittade lite på Angry Video Game Nerd och den här video fick mig att tänka på den gamla tiden när man spelade två och ofta råkade slå varandra när man jagade samma fiende. "Friendly fire" var ingenting man valde då utan någonting som var den allmänna normen för speldatorn gjorde ingen skillnad på figurer.
I Streets of Rage och Golden Axe (ägde en Sega Mega Drive) hände detta ofta och man har hört liknande historier på internet om hur vänskaper i barndomen ibland avslutats på det här sättet. Detta hände aldrig riktigt i vår vänskapskrets, det blev sura miner och arga ord men någonstans upptäckte vi att "spelet är så" så vi utvecklade istället först standard-regeln "du tar den sidan jag tar den andra" och man hjälpte bara till om fienden gangade upp mot en annan ensidigt.
Det sistnämnda slutade nästan alltid i att man slog till sin kamrat för om man slog tre gånger och fienden dog på två slag så fick kamraten den sista smällen. Då kom vi på "frislag", slår jag dig en gång får du slå mig en gång tillbaka för att bevisa att man inte gjorde det av illvilja, fighting-spel gjorde en ganska paranoid ibland.
I ett fotbolls-spel (har glömt namnet) så var det dock inbyggt att man kunde sparka sina motståndare, inte hård tackling utan en full spark, "sparka" var nämligen kodat till en knapp helt neutralt, sen gjorde spelet ingen skillnad om man sparkade i luften, på bollen eller på en spelare. Vi spelade aldrig någonsin klart en match, det slutade bara med att våra spelare sprang runt och sparkade varandra. Detta resulterade i röda kort på löpande band från domaren och till slut avbröts matchen för alla spelare inkl reserver var utvisade
Detta hade vi aldrig problem med dock för det var kul att sitta och "leka" med och lättroad som man var som barn blev detta aldrig tråkigt.
Hade ni dispyter som barn i liknande situationer? Eller har ni andra historier om hur ni inte tog spelet på allvar utan bara tramsade runt istället?