I ett kapitel i en forskningsrapport om hur medierna i Norge hanterar religiösa hot så framkommer det att självcensuren när det gäller att till exempel publicera karikatyrer om islam har ökat på senare tid.
Utgivare och redaktörer bekänner sig till yttrandefriheten men i praktiken väger man rätten att publicera material som är kränkande för islam mot riskerna för den egna tidningen och för sig själv och sina anställda.
Bland vanliga journalister är rädslan inte så utbredd, förutom hos tecknare och illustratörer där var tionde i en enkät uppger att de är rädsla för religiösa reaktioner påverkar dem i deras arbete.
Hos tidningsledare ser man en mer "pragmatisk" inställning. Man väger yttrandefrihet mot hur angeläget det upplevs att publicera och riskerna för den egna tidningen.
En ledande redaktör i Dagbladet kommenterade tidningens publicering av Muhammedkarikatyrer 2009 så här:
En känd tecknare. Finn Graff ( https://no.wikipedia.org/wiki/Finn_Graff ) säger så här om att publicera kontroversiella ämnen i efterdyningarna efter mordet på Theo van Gogh:
Sammanfattningsvis efter attacken på Charli Hebdo så var alla tidningar fulla av kritik mot islamism och attantatet, men det var sparsamt med publiceringar av kontroversiella bilder.
Forskarna sammanfattar:
Religious Threats and Institutional Change in Norwegian Mass Media
Elgvin, Olav / Rogstad, Jon
https://www.degruyter.com/view/books...546330-009.xml
Utgivare och redaktörer bekänner sig till yttrandefriheten men i praktiken väger man rätten att publicera material som är kränkande för islam mot riskerna för den egna tidningen och för sig själv och sina anställda.
Bland vanliga journalister är rädslan inte så utbredd, förutom hos tecknare och illustratörer där var tionde i en enkät uppger att de är rädsla för religiösa reaktioner påverkar dem i deras arbete.
Hos tidningsledare ser man en mer "pragmatisk" inställning. Man väger yttrandefrihet mot hur angeläget det upplevs att publicera och riskerna för den egna tidningen.
En ledande redaktör i Dagbladet kommenterade tidningens publicering av Muhammedkarikatyrer 2009 så här:
Citat:
Ingen skulle göra något liknande idag.
I believe that was the last time that someone published a caricature just for the sake of showing “hey, we can do it.” Just for making a point. I am reasonably sure that no editors would do
something like that today.
something like that today.
En känd tecknare. Finn Graff ( https://no.wikipedia.org/wiki/Finn_Graff ) säger så här om att publicera kontroversiella ämnen i efterdyningarna efter mordet på Theo van Gogh:
Citat:
There is a limit, [and the limit is] when you get to the point that you get your head cut off.
Sammanfattningsvis efter attacken på Charli Hebdo så var alla tidningar fulla av kritik mot islamism och attantatet, men det var sparsamt med publiceringar av kontroversiella bilder.
Forskarna sammanfattar:
Citat:
The main finding that emerges from the data is that criticism of religion or coverage
of religions and religious groups is not affected in a dramatic way by threats. Religion
and religious groups are still covered extensively and often in a questioning or critical
way. However, certain forms and types of content are avoided, especially pictures or
cartoons that are seen to be liable to provoke lots of negative reactions.
How does this relate to the theory of critical events and institutional change?
Our interpretation is that critical events such as the much-publicized religiously formulated threats against journalists do seem to influence the informal norms of the
Norwegian media system. Given that very few journalists or editors seem to have
experienced threats themselves and that very few say they are affected by threats in
their work, threats as critical events have probably had an impact through the dis-
course they give rise to. When a discourse emerges in which threats are a possible (but
improbable) consequence of publishing offensive material, it makes an impact. To
put it somewhat more provocatively: threats work.
of religions and religious groups is not affected in a dramatic way by threats. Religion
and religious groups are still covered extensively and often in a questioning or critical
way. However, certain forms and types of content are avoided, especially pictures or
cartoons that are seen to be liable to provoke lots of negative reactions.
How does this relate to the theory of critical events and institutional change?
Our interpretation is that critical events such as the much-publicized religiously formulated threats against journalists do seem to influence the informal norms of the
Norwegian media system. Given that very few journalists or editors seem to have
experienced threats themselves and that very few say they are affected by threats in
their work, threats as critical events have probably had an impact through the dis-
course they give rise to. When a discourse emerges in which threats are a possible (but
improbable) consequence of publishing offensive material, it makes an impact. To
put it somewhat more provocatively: threats work.
Religious Threats and Institutional Change in Norwegian Mass Media
Elgvin, Olav / Rogstad, Jon
https://www.degruyter.com/view/books...546330-009.xml