Hur är ni med en antisocial personlighetsstörning som person?

Som rubriken lyder så undrar jag hur ni som fått diagnosen är som personer och hur era liv ser ut.

Psykisk hälsa --> Psykologi: allmänt
/Moderator

Jag fick en sån diagnos på rättspsykiatriska kliniken i huddinge och sedan på Kumlas riksmottagning. Tro det eller ej men jag är en lugn och trevlig typ som mest skiter i folk. Jag vet mina brister och vet vad för sorts människor och situationer jag ska undvika för o kunna kontrollera mig.

Jag har alltid och kommer alltid tycka att jag och mina mål är viktigare än alla andras, jag har aldrig sagt att jag älskar nån och känner inget behov av uppmärksamhet och kärlek direkt. Jag har haft dåligt samvete men inte direkt mått dåligt fysiskt eller så som en del andra gör när de känner ånger. Jag är inte manipulativ för jag är oftast helt ärlig med att jag är lite svinig och inte orkar anpassa mig o spela massa sociala spel me folk. De som känner mig vet att jag sätter mig själv först och kräver inget av mig direkt, jag uppfyller deras behov när jag kan och de uppfyller mina behov. Tror egentligen alla människor är lite antisociala innerst inne bara att såna som jag är mer medvetna om det, alla människor har narcissistiska drag och jag är säker på att varje människa undermedvetet aldrig skulle göra något för någon annan om det inte fanns ett eget vinstintresse i det hela. Ingen människa är oskyldig, alla är svin om dock olika mycket. Människor kommer alltid utnyttja varandra och i slutändan bara tänka på sig själva, jag förstår inte varför jag inte skulle kunna göra samma sak, särskilt med tanke på att jag kan stå för det.

Men jag är ändå trevlig och social av mig, gillar o lära känna människor. Är ganska intensiv och har många intressen, lite rastlös som person. Väldigt sällan våldsam eller hotfull, det är inget man behöver va. Jag är inte direkt impulsiv men de gånger jag blir arg så ger jag allt, jag kan inte kontrollera mig när jag är arg men jag kan kontrollera när jag ska bli arg. Jag har många personliga fiender och jag är ingen som ger en smäll och skiter i det sen. Blir man min ovän så är man det livet ut med allt vad det innebär. Men det krävs väldigt mycket för att jag ska börja sitta och planera nån våldsam hämnd, men sker det så planerar jag väl och jag tror själv inte att jag har nån direkt gräns. Skulle väl inte ge mig på nån unge eller kvinna, men har alltid sagt att jag nån gång ska döda nån. Jag ska inte tillbaks till anstalt men ska jag det ska det va på livstid och då ska jag dö där på mina villkor. Det som hindrat mig från att faktiskt ta dö på nån beror främst på att jag för tillfället bara ser två utfall på något sådant; antingen så eskalerar det, man tappar det totalt och tar till slut onödiga risker, man blir alldeles för självsäker och åker dit. Eller så gör jag det så jävla bra och känner mig så stolt att jag inte kan hålla käften, nån gång på nån fylla råkar man försäga sig till någon man trodde sig lita på och så åker man dit. Tänker inte ta en sån risk, och har ingen jag vill döda för den delen heller men så länge jag kan minnas har jag haft en närmast manisk fascination av mord i alla dess former, har ärligt talat svårt o tro att någon skulle kunna ändra på mina mörkare tankebanor. Jag kan tänka annorlunda om jag vill, men ser inget behov av det helt enkelt.

Men jag gillar ändå livet, gillar o utforska och gillar äventyr, kriminalitet är inte min grej och är inget fan av varken droger eller alkohol. Anser mig själv vara intelligent men däremot inte den smartaste när det gäller livsbeslut.

Personligen så köper jag inte diagnosen och dess innebörd, men jag förstår andras perspektiv och jag förstod utredningens behov av en diagnos och den låg nog närmast min "problematik". Jag har en sväng av ADHD och möjligen en gnutta bipolaritet, jag är aningen egoistisk men det är mer en självklarhet för mig. Har inte haft en särskilt hård uppväxt, snarare tvärtom så har jag nog haft det för bra och anser mig ha rätt till det jag vill ha helt enkelt

Personlighetsstörning är ingen sjukdom, det är en personlighet. Att diagnostisera en subjektiv personlighet och påstå att den är avvikande och inte normativ eller passande för ett samhälle är löjligt, jag tänker annorlunda men jag måste få ha rätten att tänka vad jag vill. Hur jag sedan agerar är något separat och också någonting jag sedan kan ta ansvar för utan att skylla ifrån mig.

Finns det personer du bryr dig om och som du skulle ha svårt att skada (även om vi säger att det inte skulle ge rättsliga följder)? Exempelvis föräldrar, en nära vän eller en flickvän, eller drar du alla över en kam? Kände en person tidigare som definitivt var antisocial och man märkte att han var försiktigare och mer empatisk mot den innersta kretsen.


Min gissning är att den jag kände inte så sällan var våldsam och hotfull men precis som du så märkte man att han kunde kontrollera när han skulle bli arg, men när han väl blev det (inget jag bevittnade med egna ögon) så var det nog ingen nåd på det.

Han var egentligen rätt besviken på sina föräldrar (han fick problem som ung med andra barn/ungdomar och blev någon gång i tonåren väldigt våldsam och misshandlade folk). Jag minns att jag frågade, och det eftersom han verkade så förtjust i att ge "idioter" på käften, ifall han hade slagit sina föräldrar någon gång. Det hade han inte, så kunde man inte göra tyckte han, och det var säkert sant. Däremot gick han nog loss då och då på möblemanget istället .


Speciellt narcissistiska drag verkar du inte ha, du känner ju inget behov av uppmärksamhet eller kärlek och kanske inte så mycket av beundran heller.


Det verkar typiskt för den här (och ett par till) personlighetsstörningar att fantisera om mord även om de inte ens har någon de vill döda . Känns "rätt" långt från mitt eget tänk. Skulle verkligen behöva en anledning för att en sån tanke skulle dyka upp. Kan känna det när man läst om djurplågare faktiskt. Det kan sätta fart på även min annars helt obefintliga mordlust. Gillar inte våld alls på det stora hela.

Den antisociala personen jag kände hade mördat förresten. Undrar om han fantiserade om detta även innan det hände och bara gick och väntade på ett lämpligt offer som skulle börja jiddra lite.... Han hade aldrig dåligt samvete för det inträffade sa han. Tror han var rätt stolt över sin bedrift men han erkände att det ibland var lite jobbigt att behöva berätta det för folk som han inte visste hur de skulle ta det. Så viss kluvenhet fanns. Dock umgick han mest med sina "likar".

Tycker storyn ovan passar rätt såbra ihop med diagnosen antisocial. Lagom trött på alla som associerar fritt till personer som Breivik och Dexter när de hör om antisociala. Tröttsamt!

En rolig kuriosa är att antisociala faktiskt verkar ha ångest ganska ofta iaf i en studie på fängelsebefolkning jag såg.

Enda gången man får disgnosen är egentligen via rättspsyk, ingen antisocial som har behov av att tala ut om sin diagnos om det inte är absolut nödvändigt. Lågintelligenta söker sig till brott medan högintelligenta försöker bota tristessen på lagligt sätt, chef och dylikt. Är ju annars en annan jobbig fördom, att antisociala alltid är intelligenta.

Sen huruvida psychopathy är en delgren inom antisociala undrar jag, många på engelska forum menar detta, att psykopater skulle finnad ochvatt de då skall vara ett strå mer dexteraktig, personer med så pass nedatt amygdala att de helt enkelt fungerar perfekt vid stressade situationer

Det är min personliga övertygelse att man skulle sortera ut dessa individer, eller snarare att man ska när vi kan avgöra vem som verklign har det. För att något brister i hjärnan är självklart, sedan om det blir diagnosen antisocial, psykopat eller annan diagnos är oviktigt. Empati måste uppenbarligen komma från hjärnan som alla andra egenskaper.

För mig handlar det om principer, när jag var mindre hade jag inte några sådana och har slagits med både mina föräldrar och andra som stått mig nära. Alla tycker det är fel att slå barn och tjejer, om jag skulle göra det som vuxen så skulle jag bli den som förlorar mest på det och då är det bara meningslöst helt enkelt.

Jag har inget behov av bekräftelse direkt, men jag njuter av beundran och ser mig själv som överlägsen gentemot andra även om jag undviker att skylta med det. Just den biten av narcissism kan jag godta men det är ju inte heller något negativt, enligt mig är det bara en god egenskap som gör mig starkare.

Jag har fått lära mig att alla fantiserar om att mörda någon gång i livet, skillnaden är väl då kanske som du säger att för mig handlar inte fantasierna om ett offers personlighet utan om mördandet i sig. Jag tror faktiskt att själva fantiserandet är något sunt, ett bra sätt att hantera just ilska osv. Den dagen man slutar fantisera är dagen det blir "farligt" för då handlar det snarare om planering.

Jag förutsätter att han åkte dit? Min instinktiva reaktion är lite avundsjuka, får uppfattningen att han kom undan relativt lindrigt och därför kan prata om mordet.

Fick diagnosen för ett tag sen, (7/7) anti-social (8/9) narcissistisk skall också gå på rättspsyk i huddinge om ett tag men vill inte,
mitt tidigare hål bor där ute och vill aldrig veta av henne.

Jag är för det mesta trevlig och charmig men just nu är jag SÅ JÄVLA FÖRBANNAD PÅ HORAN TILL EX SOM VAR OTROGEN MOT MIG OCH HAR MAGE NOG ATT SÄGA ATT HON FÖRTJÄNAR BÄTTRE.

http://imgur.com/PT6FXQ6

Iallafall, jag betraktas inte som något jävla psykfall när man har en vanlig interaktion med mig, men lyckas man provocera
mig i ett sånt här länge så är jag lite lättretlig.

Kan nog stämma, sån där panikartad ångest kan jag få när saker inte går min väg. Då upplever jag en genuin ledsamhet över tillvaron. Ånger över något specifikt jag gjort mot någon annan har jag bara ytterst få minnen av, och i ärlighetens namn så tror jag inte att ångern har handlat om själva handlingen eller den som drabbats utan snarare om konsekvenserna det har fått för mig. Och även om jag upplevt att jag haft ånger så har det aldrig lett till någon förändring, ångern har oftast varit kortvarig och ganska lätt att hantera.

Håller nog med dig där, majoriteten av antisociala är nerpundade kåkfarare utan något analyseringstänk över huvud taget. Jag ser mig själv dock som ett undantag även om jag också spenderat tid på anstalt, men jag är övertygad om att jag kan ta mig vart jag vill och bli vad jag vill ändå.

Jag kan upplysa dig om att begreppet psykopati används i Sverige. "Antisocial personlighetsstörning med psykopatiska drag" är ett uttryck som rättspsykiatrin använder sig av, och "Psychopathy check list revised" är ett psykologiskt verktyg som Kumla använder kontinuerligt på alla fångar. Var en kanadensisk forskare som utvecklade verktyget för att använda det inom kriminalvården i Kanada, man använder det inte som ett diagnosverktyg utan som ett underlag för övrig personal inom kriminalvården. Helt efterblivet om du frågar mig, kan garantera att resultatet används godtyckligt mot än hela tiden under tiden i fängelset. En långtidsdömd fånge som precis fått sitt straff och kommit till Kumla är ju knappast sig själv så resultatet kan väldigt lätt bli missvisande. För vem fan sitter och är munter, optimistisk och trevlig mot nån tanig bögpsykolog när man mår skit över sitt straff och hela situationen liksom? Varje fånge på riksmottagningen får ju läsa sin utredning när den är klar, och då kan det exempelvis stå "klienten får övre moderata poäng (25P) på PLC-R".

Rättspsyk i huddinge är precis vad det låter, rättspsykiatriskt. Det är domstolar som skickar dit än och det är inget man kan säga nej till. Helix (som stället heter) är en av de säkraste institutionerna i Sverige med elstängsel och höga betongmurar, jag har svårt o tro att du ska dit eftersom du sitter på flashback.. De har förvisso en öppenmottagning för personer som vårdas inom öppna rättspsykiatrin, eller har remiss från kriminalvården men även då handlar det om rättsfall.

Jag fick en remiss från en ST-läkare dit. Till öppen rättspsyk, och nej, det var inte resultatet av en dom.

Är endast dömd för ofredande. Har misstänkts för våldtäkt men det var luftpastej, däremot har jag haft seriösa relationsbekymmer. ( (FB) Relation med psykfall.)

Kan du ge mig lite "inside information" för huruvida det är lämpligt att jag accepterar att gå där? (På huddinge då)

Personer med antisocial personlighetsstörning (aka sociopater och psykopater) är ofta antingen höga chefer och affärsmän/oligarker, maffiabossar, poliser, politiker eller bara vanliga våldsbrottslingar utan skrupler eller mänskliga känslor. Så lyder väl definitionen?

Du är full av skit.

Jag har fullt av mänskliga känslor, jag är varken maffiaboss eller politiker.

Däremot är jag ångestfylld, och när jag blir provocerad/upprörd (framförallt när jag misslyckas med mitt sökande till kärlek) så frigörs alla hämningarna fullständigt och jag blir kapabel till nästan vad som helst. Till och med utföra våldshandlingar.