Tolkningsföreträde, utmaningar samt annat maktspråk

Hej alla!

Jag har sett att under min livstid (från 70-talet fram till nu) så har svenska språket ändrats. Jag menar inte "i det stora hela", då språk givetvis är en "biologisk massa" som ändrar form och skepnad under årens lopp.

Jag vänder mig emot "maktspråket" tolkningsföreträde (=den som bestämmer) samt ordet "utmaningar" som egentligen betyder svårigheter.

Exempel:
"Han har tolkningsföreträdet" är egentligen "nyspråk" som betyder "Det är han som bestämmer".
"Vi ställs inför nya utmaningar" betyder egentligen "vi får nya svårigheter".

Varför kan man inte säga som det är, utan att man måste hitta på nya omskrivningar för "känsliga" saker? -Är det för känsligt att prata klarspråk?

Har ni andra exempel på detta "nyspråk" som ni har sett?
-Jag har en till: "Vissa prisjusteringar" betyder i klarspråk "prishöjningar".

Kan ni, kära flashbackare, fundera rent språkligt varför det är så känsligt för oss människor att säga sanningen/hur det är, och istället hitta på nya uttryck så det hemska ska låta mindre hemskt?

Den här tråden var väl inte på samma bana.

(FB) Nutida maktspråk

För övrigt är det mest i betraktarens öga som endast »sanningen« skulle vara känsligare nu än förr. Det handlar helt enkelt om att det är med ord är som det är med modet [fast inte i modet att våga], det förändras. Var tid har sina uttryck.

Jag håller med om att var tid har sina uttryck, men vår tid verkar vara försiktig med "vem som bestämmer", vår tid skriver hellre "tolkningsföreträde". Vår tid har också problem med att skriva problem, problem kallas "utmaningar".

Jag ser vårt nya språk som en "utmaning".
Skämt åsido: Är det så kanske, att de vid makten inte vill använda "etablerat språk", utan vill använda "snällare" svenska som exempelvis ordet "utmaning" för svårighet/problem samt "han har tolkningsföreträde" istället för rena svenskan "det är han som bestämmer"?

Just »utmaning« var något som kom under 90-talet inom arbetsmarknadsområdet och var en medveten strategi för att arbetslöshet inte skulle upplevas som ett misslyckande. Det handlade om att försöka rikta blicken mer mot resan än mot slutmålet. Det lyckades väl inte särskilt bra som sådant, men det blev ett populärt sätt att uttrycka sig som spreds vidare, inte minst till den kommersiella sektorn.

Ungefär samtidigt kom de för många förhatliga »tänk« som väl egentligen var ett kort kombinationsord som förenade tänkande och tänkesätt.

I alla dina exempel så har man vänt något som är negativt till något som låter mer positivt. Att det låter positivt gör att folk inte blir lika motsträviga och avoga. Förändringen av uttrycken handlar nog mycket om att man nu försöker kommunicera smartare för att få folk med sig.