Haskell, plötslig prestandapuckel vid större beräkning.

Kanske blir det lite off-topic att fundera för mycket över algoritmen, men...
Talet som vi ska beräkna roten ur kan vi skriva som mantissa x bas ^ exponent
Antag t.ex. att basen internt är 2. Då är mantissan mellan 0,5 och 1, utom då argumentet är noll.
Justera mantissan, vid behov, så att exponenten blir jämn (öka ev. med ett). Nu har vi en mantissa som är mellan 0,25 och 1 att beräkna roten ur. Exponenten är bara att dela med två.
Roten ur [0,25-1[ finns i intervallet [0,5-1[
Men ett startvärde mitt i det intevallet konvergerar det nog snabbt.

I Haskell? Varför inte?

Fast när man omvandlar ett tal till en annan talbas så riskerar man att inte kunna uttrycka exakt samma värde. I övrigt verkar det vara en tjusig lösning. Ska fundera lite på saken.

Sant, men bl.a 0 - 0,25 - 0,5 och 1,0 (och övriga heltal upp till ett visst värde) representeras exakt internt.

Jag vet inte om man kan plocka fram 2-exponenten i Haskell utan 2-log och använder man 2-log så är ju inte den exakt.

Det vore troligen lättare att optimera i assembler eller i c/c++ då man kan "bitmanipulera".

Nu var ju ditt mål att göra en test med Haskell, så jag vill inte lura iväg dig för långt, men när man implementerar sådana här funktioner i praktiken så ställs ju stora krav på prestanda och därmed algoritmval.

–