Varför togs aldrig flygbombningarna upp i Nürnbergrättegångarna ww2?

Bomber Harris blev offer för politiskt fulspel. Han gjorde precis det politikerna (och allmänheten, och medierna) beordrade under kriget när alla ville "slå tillbaka" och till varje pris undvika en upprepning av skyttegravarna, men när opinionen började svänga redan i slutet av kriget distanserade politikerna sig och han blev syndabock.

LeMay klarade sig bättre i USA, kanske för att han blev chef för den viktigaste delen av försvaret när SAC fick atomvapnen. Det dröjde till Vietnamgenerationen innan kritiken av honom tog verklig fart.

Vad gäller bombningens moraliska implikationer är det en svår fråga som har det debatterats ad nauseam, tyvärr ofta okunnigt och tendentiöst. Den har också kletat ihop med kalla krigets atomvapendebatt och hela kulturkriget kring 68 och Vietnam på ett mycket olyckligt sätt. Ytbombningen, och framförallt eldstormarna och "dehousing"-strategin som tydligt var riktade mot civila, förtjänar etiketten terrorbombning. Å andra sidan glömmer kritikerna att det var taktiska och tekniska begränsningar som tvingade fram ytbombningsstrategin. Man slutade inte heller precisionsbomba helt, utan båda taktikerna användes.

Det är inte fel att ha ett moraliskt perspektiv på historien, även om man väldigt lätt hamnar i efterklokhetsfällan. Det självgoda mässandet från svenska debattörer, företrädesvis på vänsterkanten, om bombningen och atombomberna är dock svårt att svälja. Samma personer som absolut inte ville eller kunde ta ställning i kalla kriget dristar sig att ha detaljerade synpunkter på hur andra borde fört kriget mot fascismen, ställda inför potentiellt miljontals egna döda. Det är snarare en intellektuell kollaps än ett intellektuellt hederligt resonemang.

Tyskarna försökte terrorbomba olika fiender under WW1 utan större framgång, men under fredsförhandlingarna försökte ingen få tyskarna bestraffade för detta (vilket bl. a. gällde för vissa ubåtsofficerare). Därmed fanns en praxis om att flygbombningar må vara osportsligt, men inte brottsligt.

Som redan påpekats här och i andra diskussionstrådar medgav inte tekniken under WW2 någon bättre taktik än ytbombning* - och eftersom mycket av industrierna anno 1940 låg i anslutning till städer innebar det att civilbefolkningen skulle drabbas oavsett uppståt.

1945 hade de moralisk-etiska riktlinjerna bombats bort ur det allmänna medvetandet på alla sidor, och britternas upprördhet över Blitzen hade ersatts över jubel när tyska städer maldes sönder. Alla var delskyldiga och ingen försökte sätta sig på moralismens höga hästar.


* Kalenderbitarna må invända om "dam busters" eller Tallboys, vilka faktiskt var precisionsangrepp. Men de var utpräglade undantag med mycket speciella mål (kraftverksdammar samt broar/ubåtsbunkrar), och inte lämpliga för 99% av bombarbesättningarna.

Rättegångarna i Nurnberg var de segrande makternas sätt att utreda Tysklands skuld till krigsbrott, inte deras egna ev krigsförbrytelser. Det är svaret på din fråga, att sedan även de allierade begick brott mot männskligheten är en annan historia.

Det finns inga skarpa gränser mella onda och goda, det finns däremot vinnare och förlorare.
Om nu de allierade ville hävda "punktbombning" av industricentra var lyckad,varför punktbombade man inte järnvägsnätet bättre, ville man hade man lätt bombat t ex transportsträckorna till Auschwits m fl läger, nejdå det brydde man sig inte om, medskyldiga skulle jag vilja säga.

Fast det är rätt åt den fan för alla civila tyskar som sprängdes i bitar och grillades levande p.g.a. honom.

Punktbombning av industrier gick från sådär till dåligt. Ytbombning av industrier och infrastruktur gick bra när den sent omsider kom igång i stor skala.

Den utvärdering som gjordes direkt efter kriget var delvis agendadriven och jämförde resultaten med bombflygarnas prognoser innan kriget, när de skulle vinna det på ett halvår. Man var överdrivet kritisk och missade en del viktiga aspekter, och det har sen präglat debatten. Effekterna på den tyska industrin var avsevärda och inkluderade stora indirekta effekter, som att transporter inte kom fram och att man tvingades sprida ut produktion med lägre effektivitet och kvalitet som följd. Bombningarna ledde dessutom till att Luftwaffe besegrades i grunden när de tvingades upp och slaktades i ett brutalt utnötningskrig 1943-44, och till att mycket stora resurser omdirigerades till luftvärn och jaktflyg.

Bombflygets problem var att de tappade flera år när dagbombning visade sig inte fungera (förkrigsteorierna om det var helt värdelösa) och det dröjde innan man fick fram eskortjaktpan med tillräcklig räckvidd. Man drabbades också av diverse distraktioner, ibland utifrån (som D-Dagen) och ibland självförvållade som bristen på prioriteringar. När allt till slut klaffade 1944 var de en gigantisk slägga som Tyskland inte kunde stoppa, och som till slut levde upp till förkrigsskrytet. Till och med moral/terrorbombningen var effektivare än man tidigare trott; naziledningen var livrädda för hur ett nytt Hamburg skulle påverka krigsviljan.


Man gjorde det, men Västeuropa hade (och har) värdens tätaste järnvägsnät med stor överkapacitet och dessutom är järnvägsräls till sin natur svår att bomba och lätt att reparera. Inför D-Dagen bombade man sönder det franska järnvägsnätet men det krävde stora ansträngningar.


På grund av avståndet var det inte lätt att bomba någonting i Polen (eller södra Tyskland, för att citera Åsa Romson) och dessutom var järnvägar av skälen ovan inte optimala mål. Det som hänt hade förmodligen varit att fångarna fått reparera rälsen.


Vad är länderna som inte ens var med enligt ett så strikt moraliskt kriterium? Huvudansvariga?

Tack för alla svar och slutsatser.
Det känns som att jag har fått en bättre överblick av det här området nu.
Stort tack.

Glöm inte att vissa säger att det egentliga syftet med bombningarna av Tyskland var att hålla Stalin på gott humör och därmed hålla ihop alliansen. Bombningarna hade mao mer ett diplomatiskt än ett militärt syfte.

Andra världskrigets bombangrepp mot civilbefolkningar är så fyllt av olika gråzoner att det är svårt att entydigt göra en korrekt bedömning.

Ska man skilja på målet; som en kommunikationsknutpunkt/hamn/järnväg och resultatet; bomberna träffade bara bostadshus i närheten med civila?

Är det anfallets storlek som är avgörande, dvs skickas hundra plan för att åtminstone någon bomb ska träffa rätt mål är detta mer förkastligt än bara skicka tio som inte träffar rätt utan enbart civila.

Är det legitimt att bomba en kanonfabrik men inte ett stålverk eller en livsmedelsindustri?

Är antalet döda civila det avgörande? Dör det tusen är det terror, dör det 50 är det OK?

Ska man skilja på land, dvs är det rätt att bomba tyska städer men inte franska städer som kontrollerades av tyskarna?

Är vedergällning förmildrande, dvs att tyskarna först bombade England ger engelsmännen en högre moralisk ställning när de senare bombar Tyskland?

Så kan man lägga till att den före kriget rådande strategiska teorin angående bombningar var att sådana skulle bryta det civila samhällets motståndskraft och på så sätt besegra motståndaren. Detta visade sig redan under vinterkriget och inte minst blitzen över London vara totalt felaktigt. Folk blev förbannade och man var rädd, men man gav inte upp utan blev ännu mer beslutsam om att fienden verkligen var ond och kriget måste vinnas.

Minns ett uttalande i en dokumentär: "The biggest crime they could have committed would have been allowing themselves to be defeated".

Man skall heller inte glömma att Harris utvecklade sin bombstrategi på Churchills order i Irak där man på billigast möjliga sätt ville "pacificera" lokalbefolkningen och terrorbombning ansågs billigare än marktrupper. Man började i kolonierna, sen vart det spanska inbördeskriget där tyskarna med t ex Guernica gjorde sina egna små experiment och sen under WW II fram till Koreakriget var massiv bombning av städer doktrinen som gällde.

Det argumentet upprepas ofta men källstödet är rätt klent. Visst fanns det en vilja att hålla Stalin nöjd, men andra skäl var viktigare. Den amerikanske stabschefen George C Marshall ville invadera Frankrike redan hösten 1942, av allt att döma inte i första hand på grund av Stalin. Att det inte blev av berodde i hög grad på Churchill som misstrodde den allierade förmågan och inte ville att britterna skulle ha huvudansvaret. Roosevelt i sin tur ville ha Operation Torch utförd innan valet 1942.

Vad gäller det militära syftet trodde bombargeneralerna verkligen att de kunde vinna kriget till en låg kostnad, och även om de var överoptimistiska är det inte svårt att förstå resonemanget och både varför både de och politikerna föredrog det framför att skicka The Manchester Pals mot de tyska kulsprutorna igen. Bomber Command, en elitstyrka helt bestående av frivilliga, förlorade 55 000 döda i kriget vilket innebar otroliga 44 procent av flygarna. Det kan jämföras med första dagen av Sommeslaget, där britterna förlorade nästan 20 000 döda till obetydlig nytta.

Teknikerna i Bomber Command och USAAF personifierade sloganen om "bullets not flesh"; de var maskinkrigarna par excellence, den nya tidens soldater i skinande rustning. Inte heller deras chefer var traditionella militärer utan snarare moderna, resultatorienterade företagsledare. Man kan jämföra dem med socialingenjörerna: de var begåvade, arroganta teknokrater, helt övertygade om den egna förmågan och sina vetenskapliga metoder. Eller som en amerikansk general uttryckte det: "In the Pacific, we burned the bastards scientifically".

Politikerna var dock inte helsålda på den ohämmade bombningen av civila trots att den kommunicerades öppet och tidigt av militären. Men i de flesta fall fanns det fanns inte heller någon glasklar distinktion mellan yt-och precisionsbombning givet alla svårigheter, och förkrigsteoretikernas fokus på anfall mot nyckelindustrier var relevant långt fram i kriget. Den riktigt effektiva brandbombningen av Japan började inte förrän i mars 1945, till exempel, och även då var huvudmålet fortfarande industrin även om civila uttryckligen också nämndes som mål.

Var det effektivt i slutändan? Utan tvekan, även om man som sagt inte nådde alla de högt uppsatta målen. Japans och Tysklands ekonomier bombades sönder och samman, och sjöminfällningen med B-29or mot Japan var en av krigets effektivaste men minst omskrivna operationer. Moraliskt är det som sagt en helt annan, och kanske omöjlig, fråga. Men ställda inför en ny storslakt av de egna soldaterna resonerade de flesta som Bomber Harris: " I do not personally regard the whole of the remaining cities of Germany as worth the bones of one British Grenadier."


Den minst sagt otydliga distinktionen användes både under och efter kriget som brasklapp. Många anfall utfördes officiellt mot mål som järnvägsknutpunkter. Eftersom de var placerade i stadskärnorna blev de, givet den dåliga precisionen och att även dagbombningen ofta skedde via radar ovanför molntäcket (det var molnigt ungefär hälften av flygdagarna) i praktiken ytanfall mot stadsbebyggelsen. Det är avslöjande att man i de fallen ofta använde brandbomber, trots att de är den minst effektiva typen mot järnvägar.

En sidonotering där är att Robert McNamara kom från en bakgrund som MBA från Harvard och jobb hos PWC innan han blev kapten i USAF där han jobbade med just statistisk analys för att göra bombningarna mer effektiva.

Han berättar om hur det gick till i dokumentären The Fog of War. Klart sevärt och en liten ögonöppnare för den som tänker sig krig på det mer romantiska sättet.

https://en.wikipedia.org/wiki/The_Fog_of_War

Finns på Youtube, åtminstone till dess någon IP-kollande funktion raderar den.