Vikingarna - Nordens Judar?

Kära Flashback,

En tanke har den senaste tiden utkristalliserat sig i mitt huvud: insikten att det finns stora likheter mellan Nordens Vikingar och Mellanösterns Judar, eftersom i bägge fallen handlar det om en etnisk grupp (vikingar/judar) med en egen religion (asatro/judaism). Bägge dessa folkslag har även det gemensamt att de tidigt varit rörliga av sig och lämnat avtryck utanför sina egna geografiska ursprungsregioner.

Skillnader:
- Individer ur bägge grupper har under årens lopp bildat familj med individer av annan etnisk bakgrund, men vikingarna har inte varit lika självmedvetna och därför inte fört vidare vilken del av familjen som är av vikingsk (jmfr judisk) bakgrund. Om vikingar står det därför inte "XXX är viking", "XXX växte upp i en fattig vikingsk familj" eller "XXX:s mamma var polsk, pappan kom från en norsk-vikingsk familj" på Wikipedia.
- Vikingarna gav upp sin egen religion vid kristendomens införande. Detta kan kanske även sägas gälla de judar som i likhet med vikingarna tvångskristnats under historien, men till skillnad från judarna så är det få (om ens några?) vikingar som hållit fast vid sin tro.

Fråga: varför framhåller inte de som är av vikingsk börd sin etnicitet på samma sätt som de som är av judisk börd? I bägge fallen handlar det ju trots allt om etnoreligiösa grupper (även om den ena religionen idag är avsomnad), och vad är det som gör det ena släktledet mindre värt att uppmärksamma än det andra?

Vikingar är fysiskt överlägsna judar. Det skulle aldrig vara i deras intresse att göra deras drag attraktiva, för då skulle de själva falla i dålig dager.

Se dem senaste årens upphöjning av rena nördar t.ex som häftiga, speciella och vår framtid.

Det finns heller ingen vilja att promota asatro då det beskrivs som ett skämt i media och samhället generellt sett, även fast den är ungefär lika logisk och övertygande som alla andra religioner.

Kan bero på att den lilla del av befolkningen med nordgermanskt ursprung som har vikingar i släkten har lika liten anledning att referera till detta som andra har att säga "Mamman var tysk och pappan var sjörövare"

Eventuella fysiska attribut lämnar jag därhän, men känt är ju att de historiska vikingarna varit handelsmän som eventuellt (kanske av nöd) sett sig tvugna att ta till våld för att inte komma hem tomhänta när handeln misslyckats. Det har handlat om att "ställa mat på bordet", precis som för alla andra människor - har hungern varit svår, jaktåret misslyckat och de bytesvaror man vanligtvis kunnat erbjuda därför varit skrala i antal så hade de kanske inget val om familjen skulle överleva. Här skiljer sig kanske vikingarna och judarna på denna punkt, även om bägge grupper historiskt sett varit (och fortfarande är) fokuserade på handel: de har haft olika överlevnadsstrategier, och olika moral gällande vad som är tillåtet i handelssammanhang.

Att vikingar främst var handelsmän tycks fler och fler historiker vara ense om. Idén om vikingar som vandaler med hornförsedda hjälmar är nog inte mycket mer än en våldsromantiserande myt.

Och sjörövare är (mig veterligen) ingen etnoreligiös grupp, vilket är grundtesen för denna tråd.

Judarna och vikingarna inte mycket gemensamt... Däremot får du inte glömma bort att dåtidens judar, alltså långt innan kristus, när Gamla Testamentet, var ett betydligt mycket tuffare folk än vad det är idag.

I majoritet var nordens befolkning bönder som aldrig begav sig ut på några sjöfärder, varken som handelsmän eller som sjörövare, och att dessa skulle ha kallat sig själva för vikingar (och därigenom ge sig den grupptillhörighet du efterfrågar) har av historiker dementerats flertalet gånger.

Syftet med mitt förra inlägg (som tydligen var allt för diffust) var således att påvisa att påståendet som du gjorde med att alla nordbor skulle vara vikingar är som att kalla alla nordbor handelsmän/sjörövare.

När du skriver "XXX är viking", "XXX växte upp i en fattig vikingsk familj" eller "XXX:s mamma var polsk, pappan kom från en norsk-vikingsk familj" gör du nämligen det, eftersom Viking inte var benämningen på det nordgermanska folk som bebodde Skandinavien, utan just på de fåtalet personer som var just handelsmän - och i vissa fall sjörövare.

Men detsamma kan man ju säga om folkslagen med ursprung i Mellanöstern? Dvs, alla människor med ursprung från Mellanöstern är inte judar - utan det gäller ju endast de som härstammar från denna etnoreligiösa grupp (VSB). För judar (vare sig sekulära eller troende) så gäller ju att deras etnicitet uppmärksammas, men här skiljer det sig alltså mellan folkslagen eftersom vikingarna (som etnoreligiös grupp med en idag avsomnad religion) inte framhåller sin etnicitet. Min tes är att det är religionens bevarande (och en självmedvetenhet som uppkommit enligt oytos princip om krympandets radikalisering) som gjort att judarna hållit fast vid sitt etniska ursprung. Bristen på självmedvetenhet hos vikingarna skulle kunna bero på att de (till skillnad från judarna) inte levt i en multi-etnisk och multi-religiös context, och därför inte ständigt blivit påminda om de kulturella skillnader som göder självmedvetenheten.

Tja jag tycker de har tuffat till sig rejält åtminstone Israelerna. Titta bara på hur många gånger
de har spöat araberna.

förvisso. inte kunde man tro att judarna kunde vara så tuffa och coola som krigar som rena rama vikingar.

De har dock vissa incitament, de vet att de måste vinna varje krig för förlorar de så blir de
utrotade. Och så har de såklart Simsondoktrinen.

Hot om förintelse är ett effektivt motgift till feghet. Vad innebär Simsondoktrinen?