Språk med dubbel hänsyn till litteratur och användbarhet

Hej allihop.

Jag har en språkfråga till de kunnigaste på forumet här.
Om man ska lära sig ett utomeuropeiskt språk (germanska, finska, slaviska familjer), vilket ska man läsa med hänsyn till dess litteraturkultur samt dess globala användbarhet?

Tack!

De du nämner är väl europeiska språk.

Det beror väl rimligen på vilka kulturområden du är intresserad av? Det finns ju inget allmänt rättesnöre eller någon allmän princip om att "denna litterära kultur är mer spännande än denna" som bestämmer vad som är spännande som vi kan förhålla oss till och utgå från. Det finns förvisso allmänna värderingar kring vilka kulturområden som varit mer betydelsefulla än andra, men du vill väl trots allt när du ska lära dig ett nytt språk utgå från vad du själv, och inte någon annan, tycker är spännande?

Detta, och det gäller även den globala användbarheten. Skall du köpa olja eller sälja vapen är du förmodligen mer betjänt av kunskaper i arabiska än i japanska. Omvänt om du siktar på en karriär inom kemi eller robotologi.

Ursäktar -- jag menade självklart att nämna i parentesen att det inte var dessa språk jag syftade på. Vet inte hur kan ändra det nu.

Givetvis! Jag har självklart några idéer. Jag undrade mest om vad du, till exempel, finner intressant i både litteraturväg samt användbarhet. Språk som jag tänker på själv är Bengali (Tagore), Hindustani (gamla texter? Osäker på denna...), Persiska (Rumi mm). De östasiatiska språken är tämligen intressanta med. Däremot kan man kanske tycka att indonesiska kommer bli mycket viktigt -- inte finns det någon rolig litteratur att grotta sig ned i där, dock.

Bumpar tråden!