Förutsätter superlativ förekomst av positiv och komparativ böjning?

Hej Flashback,

Hur fungerar det med pluralböjning av superlativ på svenska? Går det att säga exempelvis "alla kan vara vackrast" (om vi bortser från klyschan som uttrycket skulle innebära, vilket gör att man inte vill yttra frasen)?

Vissa påstår att det enbart kan vara en person (singular) som kan vara vackrast, med motiveringen att "det är ett rangerande ord". Stämmer detta?

Hur används superlativ egentligen, både grammatiskt och semantiskt? Visst går det att böja i både singular och plural? Måste det finnas någon som är vacker och vackrare för att någon ska kunna vara vackrast eller kan alla vara vackrast?

Frågeställningar:

1) Är det en förutsättning med positiv och komparativ böjning av adjektiv/adverb för att kunna använda superlativ? Måste dessa tre komparationer samexistera eller går det att enbart använda superlativ?

2) Kan alla vara vackrast, eller måste någon vara vacker/vackrare/ful/fulare/fulast för att det ska finnas någon som är vackrast?

2.1) Om ja: hur många måste ingå i varje grupp av komparation i såna fall?

3) Hur fungerar det i andra språk? Finns det språk som enbart har exempelvis superlativböjning?

Tacksam för svar,

Som din mamma sa.

1. Svårt att förstå vad du menar. Om ett språk enbart hade en komparation så skulle det ju vara ganska meningslöst att kalla denna "superlativ". Däremot är det ju inte hugget i sten att det måste finnas just 3 komparationer. Man kan ju tänka sig 2, 4 eller vad som helst.

Sen är det ju inte heller självklart vad "böjning" är. Även om svenskan bara hade en oböjlig adjektivform "vacker" så skulle man ju ändå kunna säga "mer vacker" och "mer vacker än alla andra" för att uttrycka övriga former.

2. Det beror ju bara på kontext.

Alla är vackrast // Fullt grammatisk men svårtolkad utan kontext
Alla är vackrast i sina egna ögon// Fullt grammatisk och lättolkad

3. Återigen är det svårt att förstå vad du menar. Menar du bokstavligen språk där det inte går att uttrycka saker som "han är vacker"? I så fall: Självklart inte. Det vore lika märkligt som om det fanns språk som saknade möjligheten att uttrycka talen "1" och "2" men kunde uttrycka samtliga övriga.

1) Frågan är om det måste vara rangerande eller om det kan fungera "i sig självt". Måste komparationerna befinna sig i relation till varandra? Till exempel: måste man säga "Kalle är vacker, Maja är vackrare och jag är vackrast" eller går det att enbart säga "jag är vackrast" utan att göra en jämförelse med något annat (exempelvis någon som är vacker och vackrare)?

2) Kontexten är en situation där en person påstår att "bara en person är vackrast" och en annan person bemöter det med påståendet "alla personer är vackrast".

3) Jag menar ett språk där det inte går att komparera adjektiv och adverb utan där det till exempel bara finns en form: vacker (och inte vackrare/mer vacker/vackrast/mest vacker),

som din mamma sa.

1. Känns mest som en diskussion kring terminologi? Om ett språk har ett fenomen som kallas "komparering" men inte fungerar som "komparering" (rangordning/jämförelse) så kanske det inte ska kallas "komparering"?

2. Fast det är ju inte mycket till "kontext". "Alla personer är vackrast" är en korrekt svensk mening. Vad personer som yttrar den sen menar går ju inte att veta utan att vara telepatisk.

Kan man säga "en rund fyrkant"? Ja, det går alldeles utmärkt.

3. Fast återigen så blir det ju en definitionsfråga kring vad "en form" betyder. Det kanske finns språk där adjektiv är oböjliga och "X är större än Y" uttrycks som "X:s storlek överstiger Y:s storlek".

Om frågan är: "Finns det språk där det är helt omöjligt att förmedla budskapet 'X är större än Y'? så är svaret "Nej". Ett sådant språk hade varit oanvändbart.