Citat:
Ursprungligen postat av
P.G
Finns ju gott om byggnader i jugend och tjugotalsklassicism i Sverige som även de har snudd på ingen utsmyckning alls (bygger man för fattiga människor så får man väl anta att det får stryka på foten), men de byggnaderna har inte alls fått samma kritik som enkla byggnader i senare stilar.
1. Den Svenska tjugotalsklassicismen är något av en bluff även om den anses bra i förhållande till mycket annat. Det är inte en arkitekturstil utan en övergångsfas från hantverk till totalt prefabbyggande.
1.1. Många ornamenteringar togs ned under sextio och sjuttiotalet. Man funktionaliserade stora delar av bostadsbeståndet - det fanns en hel del skäl till det: t.e.x. att de upptäckte att byggnaderna var extremt kostnadseffektiva och att man med funktionalistisk stadsplanering skulle halvera befolkningen ifall man rev byggnaderna. Så man lät byggnaderna vara kvar men rev bort ornamenteringarna. Ibland kunde sådana utvecklingar ske i flera steg. Typ att de först langade bort utsmyckningar i fasaden och bytte ut fönstren mot funktionalistiska fönster. Senare tog de bort de funktionalistiska fönstren och gjorde platt vägg samt bytte ut balkongerna mot funktionalistiska diton. Särskilt vanligt var sådant förekommande i kommunalt eller statligt ägda fastigheter.
2. Det var inte särskilt dyrt att göra sådana utsmyckningar under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal. Det fanns arbetskraft så att säga. Idag kan man beställa sådant som prefab element för en ganska överkomlig penning. Även förhållandevis oförmögna byggherrar uppförde alltså vad som idag skulle betraktas som "påkostat". Förr i tiden så var det vanligt att byggherren ägde sin byggnad och då ville att byggnaden skulle berätta något om byggherren eller liknande. Skeppare och sjöföretag brukade tillse att ornamenteringar och utsmyckningar antydde verksamheten.
3. Beror nog mest på att de är rejält byggda liksom att de vanligen enbart kapade utsmyckningar och ändrade balkonger, fasader, burspråk och t.e.x. mansardtak m.m.
