Realationer som aldrig varar

Varför har man förhållanden som håller 2 år och sedan gör slut och hoppar in i ett nytt. Är man då inte tillräckligt kär i personen för att kunna stanna ? Alla tappar väll känslorna och tröttnar på sin partner men många stannar ju oftast ändå för att kärleken är svårt att hitta?

Jag tror inte folk planerar hur länge förhållanden ska vara. Vissa människor har en tendens att hoppa i förhållanden alldeles för fort med människor de inte känner särskilt väl. Kärlek räcker inte alltid, man måste vara kompatibel på andra plan också.

Varför tror du att alla tappar känslorna för och tröttnar på sin partner?

Tycker du att personer som inte längre har känslor för och är trötta på sin partner ska fortsätta förhållandet med en person den inte längre tycker om och trivs med? Varför isåfall?

För mig som fortfarande älskar och trivs fantastiskt bra med mannen jag levt med i 20 år, så låter det som idioti att vara i ett förhållande med någon man är trött på och saknar känslor för.

Däremot så kräver ju förhållanden tidvis rejäla ansträngningar för att fortsätta vara bra, och där tror jag många bryter upp "i onödan".

"Hoppa i förhållanden för fort", ja, men man får ju tänka på att vi har en begränsad livstid på jorden, vi lever max 100 år, i runda slängar, och det går ju också "fort ", kan man tycka. Man kanske skulle behöva lära känna folk i 200 år, men den tiden har man inte!

Man kan ju mycket väl ha en relation med någon i två år, men nog är man ju åtminstone kär i personen i början! Inte inleder man ju en relation med någon som man inte alls är intresserad av! Garanterat finns det ingen någorlunda normalfuntad person som gör det! Ingen inleder ju en relation med någon som dom inte har något intresse av, på något plan. Spelar ju ingen roll om det inte måste vara för evigt. Det måste ju i alla fall finnas någon form av, attraktion, intresse.

Sådär är det väl oftast i yngre år. Att man testar sig fram och känner efter vad som känns rätt, och då varar förhållandena ofta inte särskilt länge. Man kan till en början tycka och känna att man är attraherad av, förälskad i och känner samhörighet med en person. Men ju längre man är tillsammans ju mer upptäcker båda vad som saknas och är otillfredsställande. I många fall upptäcker bara den ena det medan den andra fortfarande har lika starka känslor.

Människor utvecklas och i ett förhållande blir det lätt att den ene upptäcker att den har behov utav något annat eller något mer. Själv har jag alltid varit den trogna typen och vill gärna träffa mitt "livs kärlek". Men i dagens samhälle är det svårt, då många är så ombytliga och känslor tycks förändras så snabbt. Jag har ärligt talat blivit lite misogyn i mitt tänk efter att ha blivit djupt sviken och sårad av kvinnor. Men jag försöker ändå lära mig något av det och gå vidare.

Och en sak jag lärt mig att det är helt dödfött att göra sig beroende av en annan människa och dennes omtanke och kärlek. Personer kommer och går i ens liv och att försöka hålla fast dem är nästan alltid dömt att misslyckas. Jag är en av dem som länge levt i illusionen om livslång kärlek, men har tvingats omvärdera min syn på förhållanden. På gott och ont kan man säga. Det går inte helt att binda sig vid en annan människa, för då kväver man denne.

Kärlek varar inte för evigt.

Tror det största problemet idag är att folk inte kämpar när det är jobbigt utan man tar den enkla vägen ut.

Men har man haft 2 bra år så är det ju alltid bra. Är väl bättre att komma i håg dem 2 bra åren än kanske de sista 2 dåliga åren om man t.ex. är ihop i 4 år.

Antagligen är man inte kär längre och att stanna kvar utan kärlek bara för att det är svårt att hitta nån ny kärlek, hur låter det egentligen om du tänker efter? Stannar man av rädsla för att bli ensam eller av lathet? Är det inte lättare att ett sånt val i längden gör dig bitter snarare än lycklig?

Sen tror jag att många gör felet att bli ihop för snabbt och att det är det som gör att det inte håller så länge. Dom har inte lärt känna varandra ordentligt och när de väl gör det så märker de att de är väldigt olika, tycker och tänker olika och kanske inte har så mycket gemensamt som de först trodde.

En relation håller inte ihop för att man är "kär". Ingen människa kan känna kärlek på samma sätt som när man är nykär i längden.
En bra relation är någonting man bygger tillsammans genom gemensamma mål och att ställa upp för varandra.
Anledningen till att förhållanden tar slut är just för att folk har gått på den jävla hollywood hetsen med "levde lyckliga i alla sina dagar".
När man då inte längre känner fjärilar i magen av sin partner och kanske rentav "hatar" den vissa dagar väljer folk ofta att lägga benen på ryggen, istället för att bygga någonting starkare som varar.

Så självdistanserat och klokt.

Jag älskade felstavningen i rubriken. Folk borde bygga realationer istället för relationer

Jag håller med dig i mycket av det du säger. Att vara kär är för mig att älska någon men att känna fjärilar i magen är något jag förknippar med förälskelse och attraktion. Så de som lämnar när förälskelsen "tar slut" inser nog inte att det är då den kan övergå till en djupare kärlek.

Men sen håller jag inte med dig helt och hållet. Det finns fler anledningar till att relationer tar slut förutom Hollywoodpåverkan och att folk enbart vill ha lyckliga-för-evigt-slut men utan ansträngningar. Som jag sa så tror jag också att många par blir ihop för snabbt och utan att riktigt känna varandra. Visst finns de som sticker innan sista fjärilen i magen slagit sig till ro men det finns även de som kämpar och försöker för att sen inse att de är för inkompatibla med varandra.

En kombination av ditt fina inlägg om vad kärlek är och med mitt inlägg om att inte rusa in i något och ha för bråttom utan att låta något man vill ska hålla länge få ta tid - det är nog det ultimata. En bit på väg iaf.