Är det OK att vara nöjd med det lilla?

Det spelar ingen roll hur mycket framgång man har i livet om man aldrig blir nöjd. Somliga fortsätter sträva tills de dör. Andra är nöjda med mindre och kan luta sig tillbaka tidigt. Se dig som lyckligt lottad som inte har behovet av att jaga prylar, status och framgång och gör det du själv vill och mår bra av. jag är precis likadan och kommer ofta på mig själv med att tänka hur jävla skönt det är att stå vid sidan av och titta på alla runtomkring i sina ekorrhjul.

Den inställningen ska jag anamma mer i livet.



Härlig metafor ändå. Stå vid sidan av och titta på. Harmoniskt! Känslan av att samtidigt bli ifrånsprungen och omkörd dock, den gnager i mig. Den ska väck.

Du är helt klockren! Låter som en mysig tillvaro o härligt att du är nöjd med den!

Jag drar slutsatsen utifrån det du har skrivit att du velar mellan å ena sidan ha det som du har det å andra sidan ''tänker'' du på ett rikare liv.

Jag vill ställa en fråga för att ställa dig till eftertanke: Är du ärlig mot dig själv? Är du verkligen nöjd med ditt liv så som det är nu? Enligt min uppfattning ligger det i människans natur att hela tiden vilja utvecklas och bli bättre. Några frågor att tänka på: Är du överviktig? Är du rökare/intar droger? Känner du att du är lat? Var ärlig mot dig själv så har du svaret på din fråga om huruvida ditt liv är okej eller ej.

Köper din uppfattning om att det kan ligga i människans natur att vilja utvecklas och bli bättre. Men är det ett måste? Är det OK att aktivt välja bort det? Får man det utan att ses som en kackerlacka?

Du har säkert rätt uppfattning om mig dessutom. Jag tror det iallafall. Jag känner mig nöjd. Som tusan. Samtidigt finns där en vilja att utvecklas och ja, jag kan vara lat. Svårt att få tummen ur. Söker ibland ursäkter till att avstå saker och ting. Lutar samtidigt åt att vilja vara ännu mer nöjd med att inte känna att jag MÅSTE utvecklas, vidareutbilda mig eller bygga ett superliv.

Överviktig - nej.
Droger - festtillfällen tidigare i livet.

Inom psykologin brukar man prata om försvarsmekanismer. Försvarsmekanismer skyddar människan från fara och nedbrytning. För att ge ett exempel på det hela. Om en person blir förlamad, dvs inte kan använda sina ben/fötter så sätts försvarsmekanismerna igång och personen omedvetet tvingas att acceptera situationen. dvs att inte kunna gå. Varför? Jo eftersom det finns inget annat val som den förlamade kan göra. Samma person skulle bli panikslagen vid blotta tanken på förlamning i sina friska dagar.

Jag drar slutsatsen att du egentligen vill utvecklas, bli bättre och lämna positiva avtryck efter dig men det finns ''osynliga'' hinder som du kanske inte vet om. Detta gör att du har accepterat ett mediokert liv på grund av försvarsmekanismerna just för att du inte ska skadas. Försvarsmekanismerna hjälper dig mot dig själv och din omgivning.

Det är bra att vara nöjd med det lilla så länge du är nöjd.

Men bara för att det kan vara bra att vara nöjd med det lilla tänker jag att en ständig strävan efter "något mer" inte heller behöver vara något dåligt. I någon mening har jag väl personligen en lite cynisk och deprimerande världssyn där jag anser att vår värld och mänskligheten, mig inkluderad, är käpprätt åt helvete. Vi lever i ett system där vi behandlar varandra illa och många gör saker som de inte vill eller själva ens vet varför de gör. Det finns de människor som måste arbeta dag ut och dag in på flera jobb och fortfarande har svårt att klara sig och att ge mat och kläder till sin familj. Slavar finns i allra högsta grad än idag. Listan på anledningar att vara deprimerad kan göras lång. Upplever du aldrig den här cynismen, när du faktiskt ser saker för vad de är och inser att det bara är slumpen som gjort att du hamnat i just den sits du är i nu?

Jag tror att jag mår som bäst när jag distraheras från att se allt dåligt. Distraktionen sker nog oftast genom att försöka lära mig om saker i största allmänhet, träning eller genom att umgås med vänner och göra roliga saker. Även om jorden är en deprimerande plats finns det samtidigt något genuint vackert med att ta ett steg tillbaka och granska allt på avstånd. Att finna mönster, anledningar och samband i tillvaron. De stunderna kan jag också vara nöjd med det lilla, men det sker på bekostnaden av att jag fullständigt skiter i hur resten av världen mår utanför mig. Jag kan även vara nöjd med det lilla i det helt omvända fallet, när jag är helt uppslukad av hur världen mår utanför mig. En intressant vändning på det senare fallet är att det i slutändan ändå ger mest tillbaka till mig själv. Det vill säga att jag mår bra för att jag får gensvar på mina känslor, inte av rent altruistiska anledningar.

Har du funderat på om du är väldigt egocentrerad eller tvärtom? Det är i de extrema stunderna jag upplever att jag kan ta avstånd från den bittra tillvaron som vi faktiskt lever i, det vore intressant att höra om du känner igen dig i någonting.