När började journalisterna bekriga sitt eget folk?

Det som vi är så många som reagerar över nu är att etablerade journalister tycks jaga och "granska" medborgare istället för att granska makten. SVT:s Karin Ekman m fl "granskar" "Rädda vården" och tycks sedan inte gå att nå per telefon för att besvara frågor om det inträffade.

SVT fortsätter sedan med att publicera sidor där det varnas för att folket kan reagera negativt; "Människor som är missnöjda kan samlas i Facebook-grupper och Flashback-trådar".

Och Expressen berättar att de kontaktat en arbetsplats där en person som inte gjort något brottsligt arbetar och frågat arbetsgivaren frågor i stil med om arbetsgivaren verkligen kan ha en person med dessa åsikter anställd.

Citerar nedan ur "Julia Caesar"s blogg. (Känner inte till särskilt mycket om vad just denna skribent skriver i övrigt, men tycker nedanstående citat är tänkvärt).

"Julia Caesar":

""När började journalisterna bekriga sitt eget folk?
Hur blev det så här? När började journalisterna svika sitt uppdrag att granska makten och istället smälta ihop med den politiska makten? När kröp de upp och gosade in sig som knähundar i maktens knä? När började journalisterna svika, vilseleda, bedra och bekriga sitt eget folk?
När jag började arbeta som journalist i slutet av 1960-talet var det annorlunda. När började det gå snett? När blev journalisterna maktspelare på politikernas planhalva? När började de granska folket åt makten? Frågan gnager oupphörligt i mig, men jag har svårt att hitta ett svar. Var det på 1980- eller 90-talet? Jag känner många pensionerade journalister som precis som jag känner sig helt främmande inför dagens journalistik. Vi förstår inte vad som pågår, vi avskyr det, vi är ständigt förbannade. Ibland säger vi till varandra att vi är glada för att vi är så gamla att vi ska dö snart. Det land vi föddes, levde och arbetade i finns inte längre."

http://snaphanen.dk/2015/08/29/sonda...ka-mardrommen/

Dom skriver det som säljer. Så länge det driver igenom deras agenda. Att rapportera om dödsnazisten Kalle som skriver hemska saker på internet går hem hos det vänsterpartistiska/röda folket.

Dagens journalism är som en skampåle. Man hänger ut människor och låter allmänheten beskåda detta. Sånt säljer, precis som det gjorde förr i tiden.

Spåra bara tidningens ägarstruktur.
Går rötterna till "Bonnier" eller "Schibstedt" eller liknande djävulssöner, så vet ni att de tidningarna inte har något samhällsintresse, utan intresset och direktiven kommer från Tel Aviv.

Dock borde de också vara medvetna om att många vägrar skämmas. Och att det finns ett motstånd.

Katerina Janousch till exempel sålde mera böcker efter att ha blivit uthängd.

Men så har det väl varit tidigare också? Så varför har kriget mot vanliga medborgare uppstått nu? Julia Caesar beskriver ju att det inte varit så tidigare.

Finns ett par skäl till nuvarande utveckling:

1. Kårens självbild formades under årtiondena när man hade informationsmonopol och extremt lite läsarmedverkan. De kan vare sig acceptera eller förstå att undersåtarna inte visar dem tillbörlig respekt längre.

2. Kåren har stadigt utvecklats mot att bli alltmer vänsterliberal samtidigt som folket rört sig mot mitten politiskt. Det gör att den idag står längre än någonsin ifrån majoritetens åsikter, något man återigen vägrar acceptera eller förstå.

3. Kåren är ekonomiskt pressad och alltmer rädd om sina positioner. Det gäller både som kollektiv och enskilt, där man inte vågar ifrågasätta mäktigare och högljuddare kollegor. Feghet helt enkelt.

Det är alltså en inavelsprocess som skett samtidigt som omvärlden förändrats. Även sett till ovanstående finns det dock konstigheter, som att man tidigare ofta varit positiv till haverister och att man grät floder över exempelvis de som åsiktsregistrerades av IB. Det krävs en rejäl bunkermentalitet för att få ihop de ståndpunkterna med de nuvarande.

Det hela började på 60-talet. Då var det Sovjet-kommunisterna som skickade pengar till sina svenska Groupies (Gudrun, Guillou och männen kring Palme, bl.a.).
Det ansågs av yttersta vikt attt ta över två institutioner: Lärarutbildningen och Journalist-utbildningen. Där skulle de framtida påverkarna fostras.

Skolan skulle inte längre sprida kunskap utan forstra "Samhällsmedborgare".
Journalisterna ... ja, läs media så förstår ni vad de skulle sprida för budskap.

Sovjet-kommunismen är död, men dess lakejer sitter fortfarande på redaktionerna, och tror fortfarande på det dom lärde sig på Journalisthögskolan.

Journalister försöker sälja journalistik. Det är ingen större konspiration än så. Mönster som du tycker dig se är resultatet av dina egna förutfattade meningar. Såvida du inte kan påvisa ett mönster som även jag kan se.

Är inte frågan lite felställd? Lite mer tvärtom. När slutade vårt eget folk äga tidningar, och när slutade de att anställa journalister av vårt eget folk?

Jag vet inte det, under dessa årtionden brukade väl inte journalisterna ställa folket till svars på samma sätt som idag? Kvälls- och veckopressen gjorde ofta en grej av att stå på den "lille mannens" sida mot makter och myndigheter, och även statlig etermedia började försiktigtvis ta efter i takt med att man under 1960-talet gradvis bröt sig loss från den gamla rollen som ämbetsverk och gjorde samhällskritiska reportage.

Jag tror mer att det handlar om själva mediesamhällets tillväxt, dagens journalister känner ingen nämnvärd tillhörighet till folket eftersom deras egen världsbild alltsedan barndomen är så starkt präglad av mediakonsumtion och det är media- och fiktionserfarenheterna som formar deras identitet. Folket blir då mest en irriterande påminnelse om de faktorer i tillvaron som fiktionerna inte riktigt rår över och som det därmed är desto mer angeläget att bekämpa med språkliga besvärjelser, feelgood-stämningar och suggestiva berättelser om kampen mellan godhet och ondska. Tendensen har nog snarare ökat i och med etermediemonopolets upplösning och är ju mycket riktigt svår att passa in i de gamla politiska höger-vänster-mönstren.

Det är mediernas ägare som har ansvaret givetvis. De har systematiskt bara anställt folk med "rätt slags åsikter" och på den vägen är det.

Min uppfattning också.
Vänsterns ideologi var ju också att våra barn ska fostras av samhället med början redan innan grundskolan.
För länge sedan, runt 10 år sedan, lästen jag en artikel om partitillhörigheter i förskolor och grundskolan.
Det var häpnande läsning. Kommunstiska lärare hade en enorm överrepresentation.
Kommer ihåg att sosseriet var de som skapade en opinion för att det är "fult" med en hemmavarande förälder.
Båda ska jobb och ungarna ska in på dagis.