Med undantag för lite allmänbildning i skolan, så är det nog inte värt att ta del av klassiker om man inte vet varför man gör det. Jag började göra det för att jag som 20-åring blev arbetslös och inte längre hade råd att dricka och ta droger varje dag, så jag skaffade mig ett bibliotekskort och började av nyfikenhet botanisera bland böckerna. Föga förvånande var det i de bästa fallen en stor kick, i de mindre intressanta fallen åtminstone intressant, då det mesta ändå var nytt. Allt det kanske inte är så förvånande, då jag före tonåren (och min karriär som narkoman och suput) läste väldigt gärna barnböcker, sedan enorma mängder serietidningar inom alla möjliga områden och även skräckromaner av t.ex. Stephen King.
Det var i förbigående något lite magiskt över den där perioden, som av förklarliga skäl aldrig kan återkomma, när man inte hade värst mycket förkunskaper och har fritiden att kunna välja rätt odiskriminerat. Jag brukade bara kolla författarens namn, land och årtal, men i övrigt undvika att kolla upp något i förväg. Lite grann, om än ej alls lika mycket (då jag såg gärna på film redan från tidig ålder), var det när jag en kort tid läste filmvetenskap, eftersom jag gick och såg en massa filmer på Cinemateket i Stockholm utan att veta något mer än produktionsland och året då filmen kom ut. När man sedan har fått både omfattande kunskaper och erfarenheter, så blir man sällan överraskad på samma sätt. Tidsbrist gör även att man i regel ändå skaffar förkunskaper för att kunna välja ut det som kanske är av större intresse för en, men det gör även att man ofta har förväntningar som kan visa sig komma på skam. När man inte har några förväntningar, så blir man sällan besviken.
Ja, oerfarenheten och okunskapen ökar ju lätt den positiva upplevelsen av sådant som böcker och film. Nuförtiden ruttnar jag om jag ser på en skräckfilm som är löjeväckande klyschig och förutsägbar, men exakt samma film hade bara varit väldigt spännande när jag var liten. En klyscha eller ett utjatat tema är ju inte en klyscha eller uttjatad när du tar del av den första gången. Eftersom jag är vetenskapligt lagd, så kan jag inte låta bli att många gånger störa mig på t.ex. fysiskt omöjliga saker i filmer som ska föreställa sig vara mer realistiska (även om de t.ex. är science fiction). Extra störd blir jag när det handlar om Hollywoodrullar med en budget på en fantasiziljon, där felaktigheten är central för hela handlingen. Även skräck var bättre som liten, när kunskapshorisonten var väldigt begränsad och bortom den sträckte sig ett okänt landskap där kanske allt möjligt kunde vara tänkbart.
Men för att mer direkt svara på frågeställningen: för den litterärt intresserade är det kanske inte så överraskande om 'klassiker' (denna tvivelaktiga benämning) i högre grad består av verk med diverse litterära och idémässiga värden, samt är mindre befästa med klyschor (eller åtminstone var de som befäste dem), än det totala utbudet. Det är rimligt att anta att de har
något som har gjort att de har överlevt och fortfarande finner en publik, trots att diverse modenycker, tillfälliga trosdogmer, politiska agendor, tidens snobberier och användandet av kultur som klassnämnare, har skiftat och ändrats en eller flera gånger sedan de kom ut. Sedan har de, beroende när och var de kom ut, andra värden. Jag tycker att Iliaden och Odysséen rent litterärt sticker ut mot många andra kvarvarande verk från andra kulturer under flera århundraden efter att de skapades. De är spännande, actionspäckade, nyanserade, mångfacetterade o.s.v. på ett sätt som många andra gamla verk inte är. Men det är ju även rätt naturligt att läsa dem om man är det minsta historiskt intresserad av det antika Grekland och vill försöka få någon slags insyn i en kultur och människors föreställningsvärld som försvann redan för länge sedan (även om vi, av naturliga skäl, aldrig riktigt kan få det). I andra fall kan verk även ses som en slag grundpelare i ens egna kultur (d.v.s. den "gemensamma" kulturskatten), som t.ex. Kalevala är för mig som etniskt finsk (även om det säkert inte är det för många finnar, speciellt de som har levt hela sitt liv i Finland). Av naturliga skäl har t.ex. Camilla Läckbergs senaste bok inte sådana historiska och kulturella värden, oavsett vad man nu tycker om att läsa den.
Men som sagt, i grund och botten kräver nog allt ovanstående att man redan har vissa kunskaper och erfarenheter inom litteratur, historia m.m. för att man ska få ut det mesta tänkbara av det, samt sannolikt därmed även att man har ett personligt intresse av det. Jag är inte säker på värdet av att läsa klassikerna om man faktiskt inte har det intresset. Det innebär inte att jag anser att man inom t.ex. skolsystemet inte ska tvinga på eleverna något av det i allmänbildande syfte och för att göra dem åtminstone medvetna om deras existens, men grund- och gymnasieskolan är ju generellt ett specialfall där unga människor ska introduceras i, samt lära sig, saker som de kanske - eller kanske inte - kommer att ha nytta av eller intressera sig för och förkovra sig inom senare.
Citat:
Ursprungligen postat av
TobiasBeecher
Kulturellt snobberi. Har man läst Brott och straff kan man känna sig kulturell.
Många klassiker är dock bra så de är tacksamma boktips.
Fast just Dostojevskij ska väl inte användas som exempel i negativ mening? Han är förmodligen min favorit bland moderna författaren, med undantag för den absoluta favoriten Louis-Ferdinand Céline.
Men visst, Céline lär väl inte ge samma poäng bland skitnödiga, politiskt korrekta 'kulturella' människor på Södermalm (du lär bli förvånad hur pass ofta t.ex. verkligen begåvade författare förstår att värdera just Céline och andra storheter som många 'kulturella' generellt inte förstår att värdera högt, då det inte ger några sociala poäng i det eventuella egna kotteriet), trots att ingen verkligen kan förneka hans storhet. Nej, häckla istället dem som läser de mindre begåvade lärljungarna till de stora mästarna, som t.ex. de som inte tar notis om Céline, Nietzsche m.fl., men har klåpare och härmare som Sartre i sin bokhylla. Kan det inte handla om att smaken är delad som baken och att de ärligt anser honom ha större litterära och intellektuella kvalitéer? Jovisst, det
kan väl vara så...men samtidigt är det väldigt svårt att se hur någon med minsta smak, intellekt och begåvning skulle anse det. Nej, jag misstänker nog att sådana val i bästa fall beror på okunskap, i värsta fall beror på att man väljer utifrån helt andra - för mig motbjudande - kriterier (social anpassning, medlöperi, intellektuell lathet, ideologisk sekterism o.s.v.).
Edit: Det är värt att notera att Dostojevskij inte blir bortvald av politiska och ideologiska skäl, medan Céline blir det, trots att Dostojevskij knappast i något avseende var mer PK än Céline. Det beror så klart på att vi i västländerna i allra högsta grad fortfarande lever i Célines tidevarv, kulturellt, politiskt och geografiskt, men däremot inte på samma sätt i Dostojevskijs.