Citat:
I Orsa finnmark har du Sveriges största väglösa skogsområde söder om Lappland och du kan ta dig dit på 4 timmar från Fjollträsk. Där kan du få skog i överflöd under en dag så att du klarar dig ett helt år på upplevelsen.
Du kan fortsätta från Orsa med Inlandsbanan och kliva av i t.ex. Älvho mitt ute i ingenstans. Glöm inte höga stövlar och björnstudsare bara. Vargarna angriper inte människor, så det är ingen fara med dem.
Du kan fortsätta från Orsa med Inlandsbanan och kliva av i t.ex. Älvho mitt ute i ingenstans. Glöm inte höga stövlar och björnstudsare bara. Vargarna angriper inte människor, så det är ingen fara med dem.
Tyresta nationalpark ligger en och en halv mil från Innerstan. Det är ett enormt område med äkta gammal urskog. Det finns även flera andra stora skogsområden alldeles inpå Stockholm. Så vi behöver verkligen inte åka ända dit. Varg finns det också här. Däremot lite glest med björn.
Citat:
Vi stannade för en kissepaus med bilen vid sidan av vägen förra året, det var högsommar och varmt och luften stod helt stilla. Jag satt och väntade först men så började jag kika in mellan träden och blev nyfiken.
Barndomen tillbringades i skog och mark men resten av livet har jag tillbringat på asfalt. Är minst av allt en friluftsmänniska. Men den här skogen! Den tog verkligen andan ur mig. Jag klev ur bilen och gick försiktigt in några meter först, och sedan fortsatte jag, längre och längre in.
Tänk er en urskog, som tagen ur en målning av John Bauer. Höga, raka barrträd som försvinner upp i himlen. Nere på marken så pass skuggigt att det inte växer så mycket, så det är lätt att ta sig fram. Men solen letar sig ändå ned och färgar barr och jord och bark i en gyllene nyans.
Först försvinner ljuden från vägen. Det blir alldeles tyst, tror man. Men så plötsligt så hör man skogens egna ljud istället. Ett sakta sus i trädkronorna, och så olika sorters fåglar som man önskar att man visste vilka de var, precis som ens mor- och farföräldrar visste så säkert.
En pirrande spänning i magen. Detta att befinna sig i en riktigt djup skog, en plats helt utan människor, där man kan hitta precis vad som helst! Och så känslan av att ha återfunnit något förlorat, som varit borta länge. Samtidigt det stora lugnet som sprider sig i kroppen.
Man blir som en bricka som äntligen placeras i rätt hål. Skogen kallar på en och man vill så gärna svara. Man vill bara fortsätta att gå, längre och längre in i urskogen, och hitta sig själv igen. Det var som att plötsligt inse var man kommer ifrån och var man hör hemma.
I alla fall tills ungarna skriker från bilen: "Kooom nu, vi har kissat klaaart!!!".
Magin bruten. Hem till asfalten.
(Så ut med dig i skogen TS, och låt själen få vila! Det var här vi var, i Tiveden, men det visste jag inte då: https://www.google.se/amp/s/amp.svt....ollska-tiveden)
Barndomen tillbringades i skog och mark men resten av livet har jag tillbringat på asfalt. Är minst av allt en friluftsmänniska. Men den här skogen! Den tog verkligen andan ur mig. Jag klev ur bilen och gick försiktigt in några meter först, och sedan fortsatte jag, längre och längre in.
Tänk er en urskog, som tagen ur en målning av John Bauer. Höga, raka barrträd som försvinner upp i himlen. Nere på marken så pass skuggigt att det inte växer så mycket, så det är lätt att ta sig fram. Men solen letar sig ändå ned och färgar barr och jord och bark i en gyllene nyans.
Först försvinner ljuden från vägen. Det blir alldeles tyst, tror man. Men så plötsligt så hör man skogens egna ljud istället. Ett sakta sus i trädkronorna, och så olika sorters fåglar som man önskar att man visste vilka de var, precis som ens mor- och farföräldrar visste så säkert.
En pirrande spänning i magen. Detta att befinna sig i en riktigt djup skog, en plats helt utan människor, där man kan hitta precis vad som helst! Och så känslan av att ha återfunnit något förlorat, som varit borta länge. Samtidigt det stora lugnet som sprider sig i kroppen.
Man blir som en bricka som äntligen placeras i rätt hål. Skogen kallar på en och man vill så gärna svara. Man vill bara fortsätta att gå, längre och längre in i urskogen, och hitta sig själv igen. Det var som att plötsligt inse var man kommer ifrån och var man hör hemma.
I alla fall tills ungarna skriker från bilen: "Kooom nu, vi har kissat klaaart!!!".
Magin bruten. Hem till asfalten.
(Så ut med dig i skogen TS, och låt själen få vila! Det var här vi var, i Tiveden, men det visste jag inte då: https://www.google.se/amp/s/amp.svt....ollska-tiveden)
Fint skrivet. Skogen gör något magiskt med oss människor.
