Jag är fullkomligt medveten om att en sån här åsikt mycket väl till stor del kan bero på det klassiska "nostalgia goggles"-fenomenet, men jag har personligen fått intrycket att TV-spel från 80- och 90-talet ofta hade mer medryckande soundtrack.
Låtarna i de spelen verkade oftare ha en tydlig struktur med verser och refränger, och de kunde lätt fastna i huvudet.
Jag upplever inte riktigt samma sak från nyare spel - det vill säga spel som kom ut för mer än typ 10 år sen - de spelen verkar ofta nöja sig med att vara helt tysta större delen av tiden och ibland kanske spela någon kort melodislinga (som ofta mest verkar förlita sig på att låta maffig och avancerad med symfonier osv), medan äldre spel oftare verkade försöka framföra starka melodier.
Ta exempelvis de här låtarna från olika spel från 80-90-talet, så förstår ni vad jag menar:
Ninja Gaiden - "Unbreakable Determination"
Bucky O'Hare - "Green Planet"
Gradius 3 - "Sand Storm"
Contra - "Base Theme"
F-Zero - "Big Blue"
Jag tror att de allra flesta, oavsett vilken generation de tillhör, kan hålla med om att de där låtarna ger ett väldigt starkt intryck och har väldigt "catchy" melodier.
Det handlar förmodligen inte om nostalgi, utan snarare sannolikt om att låtarna helt enkelt är
bra.
Visst, äldre spel har givetvis en hel del dåliga soundtrack också, men min poäng är att det känns mycket lättare att hitta "bra" låtar i de äldre spelen.
De nya spelen känns lite för "lagom" för min smak - deras soundtrack är liksom varken bra eller dåliga, de "duger" men de ger inget bestående intryck.
Har jag kanske missat en massa nyare spel som har de där riktigt starka soundtracken, eller var TV-spelkompositörer mer melodiskt ambitiösa förr i tiden?