Är folk med barn avundsjuka på folk utan barn?

Det tror jag knappast. Dock ser jag en tydligen linje avund från personer som inte har barn, speciellt kvinnor som börjar närma sig 30 års åldern.

Jag tror det kan finnas en stor avund hos dem. Liknande den hos kvinnor gällande det manliga könsorganet.

För att vara lite seriös nu, detta är förmodligen den mest triggande frågan någonsin, och jag föreslår först och främst att allt föräldrar säger bör ogiltigförklaras som bevis.
Faktum är dock att vetenskapen har bevisat att ha barn inte alls är något recept för lycka. Och nej att du har ett barn och att du aldrig kunde tänkt dig att ta bort det gör inte det påståendet mindre falskt, det gör dig bara till en normal människa.

Kommer dock påstå tills motsatsen är bevisad att skaffa barn bara är att förlänga sig själv, det här snacket om att barn gör en mer spirituell är uppenbarligen falskt, för om det är någon annans barn bryr man sig inte lika mycket. Det är det egna som gör att man helt plötsligt kan förstå gränslös kärlek.
Missförstå mig inte jag är all for gränslös kärlek i form av spiritualitet men inte att föräldrar som helt naturligt inte längre kan diskutera logiskt kring detta är inte bevis.

Deep down finns det givetvis en avundsjuka om man skaffar barn och inser ännu en gång att man inte blev så där fullfilled som samhället säger att man ska bli av x,y och z, men det kommer väldigt få föräldrar vara ärliga om, och det är kanske bra, då motsatsen kan tyda på störningar.

Få människor som hela tiden jämför sig med andra kommer aldrig att bli lyckliga oavsett livssituation.

Kan inte tala för andra men vårt barn är den mest fantastiska välsignelsen Gud givit oss! En krävande skapelse stundtals men ack så underbar.

Så nej, jag är inte avundsjuk på de utan barn.

Hur tänker du nu, vet barnlösa på något sätt bättre vad föräldrar tycker och tänker om att ha barn vis a vis att vara barnlös än föräldrarna själva?

Avundsjuk, nej. Av och till suckar man och minns tiden innan ungarna och hur fri man var men man minns också hur intressant livet blivit med kids. Inte sällan himlar man med ögonen och säger "varför". Vardagen är väldigt annorlunda men samtidigt lunkar det på nästan som förr.

Jag tror inte jag varit lyckligare utan ungarna, smalare och hälsosammare kanske, mer kosing i på kontot, definitivt, men inte lyckligare.

Å andra sidan kan man (jag) aldrig veta för man (jag) kan aldrig komma att jämföra.

En sak som dock bekymrar mig är att de skall växa upp och klara sig, inte råka ut för hemskheter och allt det där och det hade jag ju sluppit utan. Det är inte något så storsvulet som ett Damoklessvärd men det är en ständig påminnelse om livets skörhet.

Det enda jag kan säga inom IT är att många är omvänt "avundsjuk" (kanske ett starkt ord). Men alltså att folk utan barn är avundsjuk på de med barn.

Mest för att ha barn är rena jackpoten arbetsmässigt i Sverige. Man kan VAB'a precis när man vill/känner för det. Och tjänar tillräckligt för att inte bry sig.
Man hämtar barn på dagis och drar exakt 15.00 oavsett vad som händer, alla andra får bara finna sig i det osv osv.

Ja det är allt annat än jämställt mellan folk utan respektive med barn i arbetslivet. Bra eller anus är en helt annan debatt, men så är det

Föddes de som pappor då eller eftersom de enligt dig inte vet om något annat? Rimligtvis har de flesta som har barn även levt i en tillvaro utan barn och vet således hur det livet är till stor del.

Tror många med barn kan sakna det barnfria livet då med mindre ansvar och inte behöva passa en gaphals 24/7. Att det inte är lika lätt att bara dra ut på en krogrunda eller gå ut och äta. Dock har de väl förhoppningsvis valt familjelivet av en anledning precis som vi barnfria valt bort barn av en eller flera anledningar.

du kan säkert länka till den vetenskapen

signaturmaterial det där

Det där har jag faktiskt läst mycket om, fast från ett Amerikanskt perspektiv.
Men det handlade snarare om det omvända. Hur barnalösa förlorar lite respekt och
flockrang i ögonen på föräldrar, speciellt desto högre upp i ålder.

Med det jag hört från andra och läst så tror jag:

Ja det finns tillfällen då föräldrar är avundsjuka på fritiden som en barnlös kan ha.
Speciellt om det är unga föräldrar.
Men jag tror det är extremt ovanligt att de är avundsjuka på personen. Det är på situationen de är avundsjuka.
De flesta ser ner lite på folk som inte har barn. Eller snarare att de som har barn känner sig lite viktigare och vuxna än vad de gjorde före.

När åldern börjar närma sig 35-40 så börjar många tycka synd och få sympatikänslor för folk som inte har barn. Även de som säger sig vara barnlösa av eget val och framställer hur toppen det är att inte behöva ha barn. Det är få som tror på detta.

För alla vet att ju äldre de blir desto ensammare kommer de att bli. Och när de dör så finns det ingen där som bryr sig eller kommer sakna dem på samma sätt.
Och när man kommer till en viss ålder börjar saker sluta få mening om man inte efterlämnar barn. Varför tjäna mer pengar när man redan har så det räcker när ingen ska ärva. Spelar det någon roll om saker jag köper är av kvallite när ingen kommer att ärva det hur som helst.
Varför ta bilder eller göra fotoalbum osv.

Jag har ångrat många gånger att jag skaffade barn och är helt klart avundsjuk på polarna som inte gjorde det. Särskilt när barnen var små. Roligare att vara farsa när barnen har växt upp. De kostar jävligt mycket pengar också.

Ibland blir man lite avundsjuk, precis som man ibland blir avundsjuk när man träffar en arbetslös och tänker att det hade varit skönt att kunna sova hela dagen. Sedan inser man att man nog har det rätt bra ändå nu när småbarnsåren är överstökade och de tidiga morgnarna har gett en rejäl pensionsbuffert.

Nej varför skulle vi vara det?