Regeringen vägrar nominera förslag på svenskt kulturarv till Unescos minneslistor

Johan Hegardt, docent i arkeologi och forskare vid Södertörns högskola

I stället bör vi prata om ett historiemedvetande.

– Ett arv kan aldrig delas utanför gruppen arvtagare, arvet hänger samman med en essentiellt definierad grupp, och i dag är det problematiskt just därför.

Och kulturarv går också stick i stäv med integration. I stället för integration så får vi en separation, säger Hegardt.

För att framtiden ska bli allas krävs tvärtom ett större fokus på integrationsbegreppet. Integration måste enligt Johan Hegardt definieras som en ny helhet där vi alla måste ge upp något.

Ett värn som vi kan sätta upp mot dagens alltmer polariserade samhälle.

Johan*Hegardt sätter ett likhetstecken mellan kulturarv, identitetspolitik och sanningsförskjutning och pekar på att det över det politiska fältet pågår en tvist där Donald Trump, Putin, Le Pen, England i sitt Brexit med flera hävdar sin rätt till det rena kulturarvet – det vill säga över den ägarlösa egendomen.

Från alla sidor grinar en förvrängd historieskrivnings spöke emot oss, slav under ett tillfälligt åsikts- och maktsystem. En historieskrivning med dikterad politisk eller social tendens. Marxismen har därvid gått i spetsen.
[...]
Allt detta är djupast sett anti-historicism. Det är ett misskännande av vad som måste vara grundvalen för all historiekunskap: ett enkelt sanningsbehov, vilket inte är underkastat några andra normer än dem som som emanerar från det högsta fattbara, det sunda förnuftet, och det djupast innersta, samvetet. Varje äkta kultur skriver historia "efter bästa förstånd". Är detta förstånd litet och okritiskt, då blir också historieskrivningen bristfällig.

Att på fullt allvar torgföra att man ska avstå från nyckelharpor eftersom de kan förknippas med högerextremism, eller att deras existens skulle ske på bekostnad av instrument från andra kulturer, är att föra vidare kompostmodernismens tröttsamma floskler. Finns det någon rationell människa som på fullaste allvar känner sig utsatt för chauvinism och rasism av att ett exempelvis persiskt hantverk lyfts fram som en del av ett kulturarv? Bör vi svenskar påpeka*för exempelvis Marocko, Tjetjenien, Brasilien och Mongoliet att vi betackar oss för att dalahästar (som för övrigt självfallet inte ska förknippas med Dalarna, Sverige eller hantverk för att undgå nationalistiskt färgade kränkningar) sorteras in i en värdehierarki genom att de länderna tar sig friheten att framhålla sitt immateriella kulturarv? Allt detta är naturligtvis absurt.

Att respektera andra kulturer görs inte genom självförnekelse.

Kunde man dessutom möjligen tänka sig att det finns människor från Tunisien, Kina, Argentina*eller Norge som intresserar sig för svenska traditioner liksom många svenskar intresserar sig för traditioner från dessa länder? Den bärande tanken bakom Unescos initiativ är ju att dokumentera det immateriella kulturarvet till*nytta*för hela mänskligheten. Ytterst få vuxna människor med ett svenskt kulturintresse – liksom de som intresserar sig för andra kulturers traditioner och värden – lever i föreställningen att utövandet av en viss kultur, historia är detsamma som att illvilligt nedvärdera all övrig kultur. Det betyder vidare inte heller att alla kulturella yttringar tillmäts samma värde av alla. Preferenserna hos såväl individer som hos grupper och samhällen kommer alltid att avgöra vilka traditioner och kulturyttringar som ses som viktiga.* Det besvärande i sammanhanget är att detta torde vara självklart för de flesta och i de flesta andra sammanhang än hos den nuvarande regeringen i allmänhet och för Miljöpartiet i synnerhet.

Medborgerlig Samlings första punkt i sammanhanget är att det är dags att ämnet kultur normaliseras i enlighet med den syn som råder i resten av världen. Annars kunde man ju tänka sig att anmäla denna tendens att antingen förneka existensen av svenska traditioner, eller att tona ned betydelsen av dem, till Unescos kulturarvslista! Detta säregna självskadebeteende, som synes ha pågått i Sverige alltsedan 1968, förtjänar verkligen att erkännas som en unik kulturyttring i sig.

https://medbloggen.se/2017/04/25/mil...syn-pa-kultur/

Sveriges kulturarvschef Qaisar Mahmood: ”Jag har inte läst något om kulturarv”

Han är född i Lahore i Pakistan, är fyrbarnspappa, 44 år gammal, engagerad i identitetsfrågor och är avdelningschef på Riksantikvarieämbetet. Samhällsnytt har pratat med Qaisar Mahmood som berättar att han inte läst ett enda högskolepoäng inom arkeologi eller kulturarv. – Jag har en socionomexamen, säger han.

Dels handlar det om uttalanden i Sveriges Radios ”Obs!” för två år sedan där Mahmood myntar begreppet ”kulturarvswashing” och menar att värnandet av kulturarvet kan ”dölja grumliga motiv”.

Mahmood uppmanar i radioprogrammet lyssnaren att göra en internetsökning på ordet kulturarv:

– Ni kommer att få upp bilder på runstenar, medeltidskyrkor, folkdräkter och hembygdsgårdar. Ni kommer också att hitta artiklar undertecknade av personer som säger sig vilja värna om kulturavet men om man gräver lite djupare i argumenten kan man hitta ett motstånd mot förändring, säger han i programmet.

Dels handlar kritiken om en krönika från mars förra året där Wong menar att Mahmood jämför ”sina missnöjda anställda, de nördiga auktoriteterna” med Sverigedemokraterna. Mahmood vill emellertid inte kommentera kritiken mot honom.

I augusti förra året lägger Mahmood upp ett twitterinlägg från ett samtal han deltar i med Svenska kyrkan.

”Samtal om vad krävs för att jag som inte bekänner mig till kristendomen ska kunna göra anspråk på det kyrkliga kulturarvet”, twittrar han.

– Om du tittar på både det kristna och det kyrkliga kulturarvet så har ju det format Sverige. Och det är klart att om jag som bor här och anser mig som en del av samhället och definierar mig som svensk, för att jag ska kunna göra anspråk på det och kunna använda det till min förståelse. Det är det det betyder, förklarar Mahmood för Samhällsnytt.