Varför olika ändelser på olika nationaliteter ?

I Svenskan så avslutas alla namn språk på bokstaven a eller ordet ska. Norska, Svenska, Danska, Engelska, Amerikanska, Ryska, Japanska, Kinesiska.

Men när det kommer till benämning av olika nationaliteter så blir det: Japan, Kines, Norrmän, Engelsmän, Amerikanare, Finländare, Kanadensare, Danskar, Ryssar, Fransos, Islänningar.

Här har vi alltså olika ändelser på olika nationaliteter. Japan skrivs som Japan men skillnaden är att när man säger "Hon är Japan" så säger man "Hon är Japaaaan". Alltså ett långt a.

Kines så blir ändelsen "-es". Norrmän blir "-män" på slutet oavsett om det är en kvinna eller inte. Engelsmän lika så. Ryssar får ändelsen "-ar". Amerikanare och Finländare får ändelsen "-are" medan Kanadensare får ändelsen "-ensare", Fransos får en unik ändelse. I detta fall finns det även ett feminint namn för en kvinnlig Fransos och det heter Fransyska, vilket också är unikt. Islänning har också en unik ändelse och kan ibland kallas Isländare.

Så finns det inga regler för sådant? Som jag märker så verkar Svenska språkets benämning på andra nationaliteter vara som att man känner vad som låter bäst. Eller hur? Typ som en eller ett?

Mandarin, hindi, bengali, wu, thai, pashto, tagalog...etc.

Nej, alla språk slutar inte med -a eller -ska. Språk ska dessutom inte, som du skriver, börja med versal.

Det finns inga absoluta regler för sådant. På de flesta språk är länder och landskap feminina, men även där finns det undantag. På tyska har vissa länder alltid artikel: die Schweiz, die Slowakei, die Türkei, der Iran, der Irak. Tysklands namn på Tjeckien är t.o.m. politiskt korrekt. Egentligen skulle det heta die Tschechei precis som det heter die Slowakei, men på grund av att nazisterna kallade Böhmen och Mähren så så heter det istället Tschechien.

En norsk kvinna kan mycket väl kallas en norska, liksom en amerikansk kvinna kan kalla en amerikanska. 'Fransos' är nog inte en riktig benämning, snarare ett ålderdomligt slanguttryck, det heter fransman (och fransyska), och en islänning kan kallas isländska, om hon råkar vara kvinna.
Du ser kort sagt mönster, och brist på mönster, där inget möster finns att se (annat än vanliga feminin- och maskulinändelser).

Det är intressantare att undersöka olika nationaliteters etymologi istället. Polen ska "egentligen" heta Poland, som på engelska, eftersom det är sammansatt av det slaviska Polanie och det germanska land. Polanie betyder "slättbor", vilket ju känns rätt passande. Namnet på Tyskland på polska och många andra slaviska språk och också på ungerska är Niemcy, vilket är plural av Niemiec som betyder "stum" eller "okommunicerbar".

Vad kallade nazisterna Böhmen och Mähren?

Det besta av Böhmen och Mähren var ju 1939-45 ett protektorat som hade just det namnet, men ofta kallade man det die Tschechei. Namnet fanns innan också, men efter att nazisterna hade använt det ansågs det tydligen "fult", precis som det idag är "fult" att säga heil, fast det ordet från början inte alls har med nazisterna att göra. Heil betyder för övrigt ursprungligen "må du ha hälsan".

Politiskt korrekta Tyskar.

Att kontrastera fransman och fransyska som om den ene vore maskulin-formen och den andre feminin-formen är säkert gängse idag men det vore konstigt om inte Hellquist (Svensk Etymologisk Ordbok) har rätt i att fransos och fransyska kommer från fornfranska françois alt. vulgärlatinets *frankiscus. De borde mer rimligt kontrasteras som maskulin- och femininform av samma ord.

Vilket kön en fransman kan ha relaterar till den segdragna diskussionen om vad ordet "man" egentligen betyder. SAOB ger bl a detta exempel:

Fransyska är kött
O japansk kvinna är japoner eller oppai
O Swede är en kålrot

Finska namnen på Tyskland och Ryssland är lite ovanligt jämfört med övriga språk.

Saksa av delstaten Saxen.
Venäjä av Kievstaten. Från namnet varjager eller väringar på de skandinaver som regerade där.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Varjager

Första tyska riket grundades av Otto den store av Sachsen, så det är egentligen inte jättekonstigt. Det är lite som man idag på svenska säger England när man egentligen syftar på hela Storbritannien.