Har litteratur status i samhällstoppen?

Har litteratur status i samhällstoppen, säg att det är en fest dör eliten, med toppar inom media, näringsliv, bank, politik, och kultur(film, musik, konst etc)

Vad skulle en sån som Horrace Engdahl hamna? Skulle han vara i centrum av minglet, eller skulle han ses som någon som inte riktigt har koll, som är i sin filterbubbla av litteratur och bildning?

Bra fråga. Allt är ju så politiserat idag -- så att, en typ som Engdahl -- som har viss förmåga att stå emot politiska trender -- ses nog som en främmande fågel i den breda eliten.

Näringslivsfolk vill bara ha kulturfolk som driver mångkultur. Dvs i synk med deras syn på Sverige och världen som ett företag (dvs krig för att sälja vapen och alstra flyktingströmmar).

Men i trängre mening (dvs "kultur-elits"-perspektiv, dvs elit minus bank och näringsliv) så nog är en Engdahl-typ rätt gångbar.

Men så är han ju redan inne i finrummet.

De få existerande "riktiga författarna" = de som säger vad de tycker baserat på historisk bildning, är inte välkomna i denna s.k elits salonger. Obviously, eftersom det råder krig = propagandakrig = allt är politiskt = är du inte PK är du inget.

Jag tror i huvudsak att du har rätt. Vore intressant om du har några exempel på sådana författare? Spontant tänker jag på Stig Larsson och möjligen Knausgård på ett hörn.

Nej

Just Stig Larsson såg jag i ett debattprogram på SVT, vad han nu gjorde där! Det var ju ett sånt där typiskt svenne banan pk-debatt program!

Hursomhelst, minns inte vad han sa, minns bara känslan av att få höra något sant! Underbart! Som man fick andas rent luft för några sekunder, helt fri från medelmåttig unkenhet och poserande!

Men han var inte populär i det sammanhanget, någon Joakim Lamotte karaktärsmördade honom! Vet inget om Lamotte, men det tog en sekund att sortera in honom bland begåvningsreserven!

Det är väl aldrig ett minus att äga litterär bildning. Men den spelar långt ifrån samma viktiga roll som förr, då den markerade att man var "en i klubben".

Fram till åtminstone mitten av 1800-talet var det en självklarhet att människor i de högre stånden skulle äga någon sorts klassisk bildning, kunna sin Horatius, sina latinska sentenser och what not. Frågan är dock om det grundade sig i någon sorts kärlek till bildningen, eller om det mest fungerade som vilken statusmarkör som helst, som en dyr snusdosa man förevisade för gästerna.

Sann kärlek till bildning, konst, filosofi och dylikt har nog alltid varit sällsynt. Människor imponeras i första hand av makt och yttre flärd.

Vill minnas att jag skrev det här i en annan tråd nyligen, men jag förstå verkligen inte vad den här tanken grundar sig på. Stig Larsson var (är?) regelbunden krönikör för Expressen och Knausgård, eller för den delen Houellebecq som folk också brukar ta upp i det här sammanhanget, är närmast obligatorisk läsning på kulturredaktionerna.

Stig brukar jämt prata om hur han frysts ut genom åren tycker jag, huruvida det stämmer vet jag inte. Tänkte mest på att han haft ovanan av att vara frispråkig och därmed trampat i klaveret några gånger. Gällande Knausgård tänkte jag uteslutande på cyklopessän i DN och hur han i Min kamp hintar om att vara reaktionär och invandringskritisk.

Samtidigt tror jag du har rätt i att de i någon mening accepteras i kulturkretsar, men inte bland feministtwittrarna och annat fake-vänster-folk.

Det känns som att många blandar ihop detta – att vissa inte accepteras av en relativt liten, men ganska högljudd klick – med att X (i detta fallet Stig Larsson, dock lika gärna vissa typer av åsikter) i och för sig inte skulle få finnas. Steget mellan dessa båda, mer eller mindre åtskiljda faktum känns långt; som sagt skriver ju Stig Larsson regelbundet i Sveriges största tidningar, är med i TV och ger (om jag inte minns fel) ut sina böcker på Bonniers. Att många (inklusive jag själv) tycker han kan säga en del mindre genomtänkta saker, och därför säger att han har fel, är en åtminstone i huvudsak annan grej.

Angående trådstarten tror jag CaptainFreedom ligger närmst sanningen i sina funderingar:

Om man strävar efter Status (och det gör ju den sk "samhällstoppen") så är det Väldigt Viktigt att umgås i "rätt kretsar."
Dvs ens sociala umgänge berättar något om en. Det är nästan som en viss klädstil man väljer att bära.
Man får identitet genom att stå i andras rampljus helt enkelt.

Så om tex Horace Engdahl är inbjuden gäst hos Bankdirektör Knöös, så kan du ge dig fan på att alla direktörens vänner och bekanta kommer att prata om det efteråt.
- "Oj, jag visste inte att Knöös kände Horace ... "
- "Jag var hos Knöös i lördags, och Horace Engdahl var minsann där också !!!"
- "Så Spännande, då måste jag se till att bli inbjuden nästa gång Knöös har fest."


Så Vipps har ryktet gått om Knöös goda smak.
Och övriga karriärsklättrare börjar ställa sig i kö för att fjäska för Knöös, i hopp pm att de Också ska få ta del av stjärnglansen.


---

Förstår du?
Intresset för dessa kulturpersoner i samhällstoppen har Mycket Lite med den kultur dessa har producerat.
Det handlar bara om att få ta del av det "finkulturella rykte" de har.
Det ger dem ökad status.

Men "samhällstoppen" är inte intresserade av "litteratur."
De har ju inte Tid att läsa på riktigt.
De är allt för upptagna med att göra karriär - vilket tar Tid i anspråk.

---

Djursholm är ju ett exempel på "samhällstopp".
Och där anordnas föreläsningar och kulturaftnar med regelbundna och täta mellanrum.
Kändisar och kulturpersonligheter, forskare och idrottsmän, anlitas.
Och det hade ju kunnat tyda på ett intresse för det de gör, står för ... eller hur?

Men, det är för att ge området kulturell identitet.
Det är också därför som de i Djursholm så gärna vill ha kulturpersonligheter boendes där - i kraftigt subventionerade bostäder.
Just för den stjärnglans det ger åt området - och i förlängningen åt de individuella boende också då.