Varför så stora likheter mellan 1960-talet och 1990-talet?

Slog mig förut att dessa årtionden liknar varan väldigt mycket. Man kan ju tycka att ett årtionde borde likna det föregående mycket, eller att trender hoppar till varannat årtionde. Men 1990-talet var i mån och mycket en kopia av 1960-talet, hur kom det sig? Ni som levde då (och var +15 år) vilka var drivkrafterna? Jag säger inte att årtiondena var exakt likadana, det vore såklart omöjligt, men liknade väldigt.

Vad jag menar är att båda årtiondena kom från konservativa/höger årtionden. 1950-talet med Eisenhower som president, kärnfamiljfokus, stark ekonomi och kommunistskräck samt 1980-talet med Reagan och Thatcher, upprustning mot Sovjet, starka ekonomi och neoliberalism. Under 60-talet gick det vänster och fick Kennedy (samt andra politiska vänster som t.ex. Luther King jr., Robert Kennedy och Lyndon Johnson) och under 90-talet fick vi bl.a. Bill Clinton och Tony Blair (bägge såg JFK som sin idol).

Under 1960-talet hade vi andravågen av feminism, under 90-talet tredjevågen. Under 60-talet hade vi medborgarrörelsen. Under 90-talet (egentligen sen sent 80-tal) hade vi manifestationer mot polisvåldet mot svarta. Under 50 - och 80-talet hade vi att man skulle tjäna mycket pengar med kostym respektive yuppierörelserna. Under 60-talet fick vi hippie och under 90-talet alternative. Man skulle bara leva.
Macho/kärnfamiljkulturen under 50-talet och muskelkulturen under 1980-talet (Stallone m.fl.) blev mjukare med Robert Redford och Paul Newman under 60-talet och Hugh Grant och Leonardo Dicaprio under 90-talet. Miljömedvetenheten blev aktuell igen under 1990-talet efter att ha glömts bort sen 60-talet (till viss del 70-talet).

Musiken gick från allt större och pampigare area-akter (Queen, U2, Def Leppard, Led Zeppelin) och stora popikoner (Michael Jackson, Elton John, Madonna, Prince) till återkomst av gitarrdriven back-to-basics pop/rock. I USA fick vi grunge och punk-revival och i UK britpop. I och med det fick vi ett nytt swinging london som under 1990-talet blev cool britannia. Vokalgrupper gjorde också återkomst sen tidigt 60-tal (då Supremes och four seasons) med Boys to Men, Take That och Backstreet boys.
90-talet hade också till skillnad från mycket av 70- och 80-talet många stora kvinnliga sångare (alanis morissette, celine dion, shania twain, mariay carey). Politiskt laddad musik gjorde comeback (förutom kort tid med punken under 70-talet) med band som Cranberries, Alice in Chains och liknande.

Dessutom; 60-talet hade Bridget Bardot; 90-talet hade claudia schiffer. Slående lika!

Så vad anser ni, har jag rätt och i så fall hur kom det sig eller har jag fel?

Obs; självklart fanns det grejer med bägge årtionden som inte återspeglades i varan, typ 90-talets teknikutveckling, latintrend (Ricky Martin m.fl.) osv. i men i stora hela.

Saker går väl i cykler helt enkelt?

Okej följd frågeställning då; varför är 60-talet så högt rankat bland årtionden (socialt, kulturellt mm) när inte 90-talet är det? varför tog 90-talet så stor influens av 60-talet istället för t.ex. 80-talet?

Om jag får gissa så var både 60- och 90-talets attityder motreaktioner på 50- och 80-talets "kapitalistiska konsumtionshets" (som det brukar kallas). Skillnaden skulle kunna vara att på 60-talet rådde fortfarande tillväxt, medan 90-talet präglades av sämre ekonomiska tider och en allmän fin de siècle-depression likt den på 1890-talet. Men det är som sagt bara gissningar från min sida.

Årtionden har olika förutsättningar helt enkelt. Det finns nog inget årtionde som kan mäta sig med 60-talet, som innehöll både tevens genomslag och den första globala masskulturen samtidigt som den gigantiska, egotrippade 40-talistgenerationen var ung och aktiv. Lägg till tillväxten precis som Moramannen sa (60-talet är rekordårens zenit) och du har en i det närmaste perfekt storm.

Vill man kan man se 60-talet som motorn i hela efterkrigstiden. 80-talet får sin status som 60-talets motsats och motreaktion, hjälpt på traven av hårda fakta som satellitteve och avregleringar och en ny, global ungdomskultur i form av MTV. 70-talet däremot kläms ihjäl mellan sina större grannar och blir mest kris, knark och kommunism.

Efter 80-talet är det frågan om man ens kan tala om årtioden på samma sätt. Både samhället och kulturen blir mer splittrade, och det stora efterkrigsdramat med kalla kriget och diverse politiska kamper är i princip slut. 00-talet har fått det närmast förnedrande smeknamnet the noughties för att verkligen visa hur betydelselöst det var (som om två nollor inte räckte), och 10-talet verkar ingen ens försöka definiera.

(Historiker älskar att kokettkritisera periodisering, och självklart får man acceptera en del förenklingar för att ovanstående ska funka. Till exempel kan man hävda att mass-och ungdomskulturen slog igenom redan på 50-talet och att avregleringarna och MTV-kulturen var lika mycket ett 90-talsfenomen.)


Cykler som sagt. 80-talet låg för nära i tid och alla var trötta på det (grunge var till exempel en explicit motreaktion på 80-talets pudelrock) och 25-30 år verkar vara ett lagom avstånd för att saker ska kännas fräscha igen. 80-talet vurmade ju för 50-talet på i princip samma sätt.

Jag tror du har helt rätt för exakt samma konsumtionshets, utseendefixering och högervåg ser vi idag som man gjorde på 80-talet= 30 år senare. Jag får uppfattningen att även 00-talet och 70-talet hade många likheter: laidback, väldigt casual och långt hår.

Jag tror att 60-talet och 90-talet påminner så mycket om varandra p.g.a. just detta. Direkt efter ett decennium kommer en motreaktion, vid nästkommande decennium ser man ner på 20 år tillbaka och därefter blir det som hände för 30 år sen nostalgiskt och retro.

Ett mycket fascinerande öga för detaljer får man ju säga, jag kom och tänka på en ytterliggare jämförelse med 80-talet och idag under 10-talet är just kvinnornas suktan efter den rätta killen. Har sett många sådana trådar här på flashback nu under 10-talet om "vart finns alla bra killar?"

då kom jag och tänka på denna från 1984, just 80-talet
https://www.youtube.com/watch?v=OBwS66EBUcY

Så nu på 10-talet har vi ett nytt 80-tal?

Med 90-tals krisen runt hörnet

Ja, vi har åtminstone en stor spekulationsbubbla likt de man hade på 20-talet och 80-talet. Däremot finns det stora skillnader, t.ex. att man idag ska ha ett retro/arbetarmode vilket inte var aktuellt under 80-talet då det mer var juppiemode och glamour/schlager. På det sättet är 10-talet mer likt 90-talet. Politiskt var 80-talet en högervåg där de vänsterextrema grupperna från 60- och 70-talet minskade sitt inflytande på samhället, medan det idag är extremt mycket vänsterinflytande (även fast den stora massan är mer högervridna). På det sättet är 10-talet mer likt 70-talet. Den kraftiga urbaniseringen och drömmen om ett medelklassliv i stan förekom visserligen på 80-talet också, men dagens strävan liknar mer 50-talet då de första betongförorterna växte fram.

Jag kom f.ö. på fler likheter mellan 60-talet och 90-talet, nämligen den politiska situationen i Afrika. På 60-talet genomgick Afrika många kriser p.g.a. avkoloniseringen b.l.a. Kongokrisen och det fruktansvärda Biafrakriget. På 90-talet hade vi både Rwanda 1994, att Sydafrika blev en demokratisk nation och det Andra Kongokriget, kallat Afrikas första världskrig.

Nja. 50-talssstilen med jeans, skinnjacka och t-shirt var också stor på 80-talet och exempelvis Madonnas videor är närmast arbetarfetischistiska. Tippar också att det säljs mer dyra kläder idag även om de kanske inte är lika blingiga.

Stilar och politik går sällan helt i takt. 70-talets discomode var till exempel raka motsatsen till vänsterrörelsens fejkade arbetarstuk.


Visst var 80-talet en högerreaktion på många sätt, men vänsterns långa marsch genom institutionerna som påbörjades på 60-talet hade redan kommit halvvägs och de ägde precis som nu kulturdebatten och större delen av medierna även om den ekonomiska debatten och verkligheten i Östeuropa sprang ifrån dem. Deras reaktion blev i de flesta fall inte alls omprövning utan att gräva ned sig och övervintra.


Gulfkriget och Jugoslavienkriget var två mediala och politiska game changers på 90-talet. Båda tog mer eller mindre död på den gamla tredje ståndpunkten. Gulfkriget visade USAs överlägsenhet och Jugoslavienkriget Europas impotens.

Hälften hade ju blivit höger på 80-talet så någon lång marsch var det knappast. Kulturradikaler har ju funnits i universitetsvärlden sedan mitten av 1800-talet och var ingenting som ökade eller blev mer kännbart efter 1960-talet. Att vänstern skulle ha styrt kulturdebatten, vad nu det är, är mest en högeridé som bygger på att de ser allt vänster som någonting avvikande -- och därför märkbart -- medan det som är höger är så "självklart" att det inte registreras eller ens ifrågasätts. Du tror väl inte att Nya Moderaterna kunde ha kapat "arbetaridentiteten" om det inte hade skett en total förändring av det politiska klimatet i Sverige? Denna förändring började redan på 1970-talet.

Dessutom så har vänstern alltid varit mer splittrad än högern. När man på 90-talet började kritisera den socialdemokratiska självbilden och idén om folkhemmet så kom ju kritiken lika mycket från vänstern (som såg sossarna på 30-talet som nazister, typ) som den kom från högern.

Vi ska vara glada för att någon rejäl vänster aldrig haft stort inflytande i Sverige. De har oftast fått haft sin lilla damm att leka i, lite sådär isolerat.