Medmänsklighet

Nä, sorg känner man bara om man själv upplever det som sorgligt att andra människor dör eller lider, vilket i sig är en funktion av hur ens känslosystem är konfigurerat i hjärnan, så något sådant krav eller sådan regel är inte meningsfullt att ha. Affektiv empati kan vara både bra och dåligt - det är ens beteende, som en konsekvens av ens empatis, som kan bedömas moraliskt. Grundfrågan man kan ställa sig är: "Vilken sorts värld vill jag leva i?", man kan krydda den frågan med tankeexperimentet att man själv inte vet i vilken situation man själv kommer befinna sig i i det värld man föreställer sig, dvs att man föds in i världen utan att veta vilka förutsättningar man får - och när man funderat på det tillräckligt mycket, kommer man också oftast fram till vilket som är det bästa sättet att handla. Om man inte har känslomässig och intellektuell kapacitet för den analysen kan det vara en fördel att ha många olika diskussioner med många olika människor, samt läsa mycket kvalitativ litteratur för att på så sätt guida sig själv fram till konsensus.

För att förstå empati (medmänsklighet) så behöver man skapa självdistans och reflektera över varför man känner som man gör, samt fundera över vad som är rationellt och vad som är medfödda känslor.

Alla lever vi en gång och vi dör en gång. Det förstnämnda tycker vi är positivt och det senare tycker vi är negativt. Att vi tycker det är negativt beror främst på en medfödd överlevnadsinstinkt, där vi in i det längsta försöker skjuta det oundvikliga framför oss och på alla sätt undvika att dö i förtid. Dessvärre kommer vi inte undan utan dör i alla fall på ålderns höst. Det som ständigt glöms bort är att den sjuke åldringens död ofta kan vara mer plågsam och långdragen än den unges våldsamma död; att dö på sjukhus med lungcancer torde vara ett värre öde än att eldas upp i en bur av islamister.

Att vi tycker mer synd om den ene än om den andre kan förklaras med vår förmåga att i olika grad identifiera oss med de drabbade. Vi besitter en medfödd hjärnfunktion där vi omedvetet projicerar våra egna tankar och känslor på andra människor vi ser. Ju lättare vi har att identifiera oss med den andre desto starkare intryck får vi. Det ger oss en evolutionär fördel av att intuitivt kunna förstå andra människor och därmed deras agerande, men det ger också en överskottseffekt i form av ibland irrationellt medlidande, i synnerhet när vi felaktigt identifierar oss med insekter och andra primitiva djur som inte alls delar våra tankar och vårt känsloliv.

Många människor har förmodligen lättare att identifiera sig med människor i sin egen ålder, även när de ser på en tv-sändning från andra sidan Jorden, än vad de har för att identifiera sig med sina egna skröpliga föräldrar. Vi projicerar vår egen överlevnadsinstinkt på de yngre människorna och tycker att det är hemskt att de dör i förtid, eftersom vi själva är programmerade att inte vilja dö i förtid. Men rent objektivt är det inte värre att de dör nu än vid ett senare tillfälle.

Vår förmåga att identifiera oss med negrer varierar från individ till individ. Ser vi dem som apor så känner vi inte så mycket, ser vi dem som våra jämlikar så känner vi desto mer. Det ena är inte mer fel än det andra då det handlar om känslor och inte logiskt tänkande.

Man bör inte något alls, utan man gör som man vill.

Allt i universum förändras.. även liv förändras. (tror egentligen inte liv kan ta slut)

Jag lider med liv och inte med det vi ser som död.

Alla människor spelar roll för vårat liv. och faktiskt kan jag lida med annat liv som förändras till det jag ser som död.. tex växter.. lider oxå ifall jag inbillar mig att dom saknar ngt som de behöver.