Jag har mist alla mina mor- och farföräldrar och känner mer och mer av vad jag kände när den sista, morfar gick bort och fick se hur ledsen och upprörd min mamma var, hur fan ska jag orka gå igenom det med min mamma?
Miste min mormor för två år sedan i januari och morfar för ett år sedan på julafton förra året, mormor och jag hade en mindre bra relation, men trots de sörjde jag henne. Men morfar var en helt annan historia, jag sörjer fortfarande, på julafton förra året var vi hos min sambos morföräldrar och firade med hela hans släkt, jag bara bröt ihop, en sådan speciell dag och jag kunde inte vara glad eller ha kul..
Min sambo har alla sina mor- och farföräldrar kvar i livet och umgås ofta med dem, men han klarar inte av att prata med mig när jag tar upp att jag mår dåligt och saknar min morfar för han vet inte vad han ska säga. Jag kan ligga sömnlös om nätterna och bara gråta för mitt hjärta värker så jävla mycket.
Tidigare vart och pratat med psykolog, men slutade när jag flyttade ihop med min fästman och flyttade 80 mil. Jag känner ingen där jag bor, vet inte hur jag ska träffa nya vänner, allt känns bara så skit, någon som känner igen sig?
Jag har förlorat någon som var väldigt nära, och känner igen mig i vad du skriver. Har tyvärr inga bra råd till dig.
Kort efter dödsfallet hittade jag denna text. Jag behöver läsa den emellanåt för att orka gå vidare, den har verkligen hjälpt mig många dagar när det varit som värst.
Alright, here goes. I'm old. What that means is that I've survived (so far) and a lot of people I've known and loved did not. I've lost friends, best friends, acquaintances, co-workers, grandparents, mom, relatives, teachers, mentors, students, neighbors, and a host of other folks. I have no children, and I can't imagine the pain it must be to lose a child. But here's my two cents.
I wish I could say you get used to people dying. I never did. I don't want to. It tears a hole through me whenever somebody I love dies, no matter the circumstances. But I don't want it to "not matter". I don't want it to be something that just passes. My scars are a testament to the love and the relationship that I had for and with that person. And if the scar is deep, so was the love. So be it. Scars are a testament to life. Scars are a testament that I can love deeply and live deeply and be cut, or even gouged, and that I can heal and continue to live and continue to love. And the scar tissue is stronger than the original flesh ever was. Scars are a testament to life. Scars are only ugly to people who can't see.
As for grief, you'll find it comes in waves. When the ship is first wrecked, you're drowning, with wreckage all around you. Everything floating around you reminds you of the beauty and the magnificence of the ship that was, and is no more. And all you can do is float. You find some piece of the wreckage and you hang on for a while. Maybe it's some physical thing. Maybe it's a happy memory or a photograph. Maybe it's a person who is also floating. For a while, all you can do is float. Stay alive.
In the beginning, the waves are 100 feet tall and crash over you without mercy. They come 10 seconds apart and don't even give you time to catch your breath. All you can do is hang on and float. After a while, maybe weeks, maybe months, you'll find the waves are still 100 feet tall, but they come further apart. When they come, they still crash all over you and wipe you out. But in between, you can breathe, you can function. You never know what's going to trigger the grief. It might be a song, a picture, a street intersection, the smell of a cup of coffee. It can be just about anything...and the wave comes crashing. But in between waves, there is life.
Somewhere down the line, and it's different for everybody, you find that the waves are only 80 feet tall. Or 50 feet tall. And while they still come, they come further apart. You can see them coming. An anniversary, a birthday, or Christmas, or landing at O'Hare. You can see it coming, for the most part, and prepare yourself. And when it washes over you, you know that somehow you will, again, come out the other side. Soaking wet, sputtering, still hanging on to some tiny piece of the wreckage, but you'll come out. Take it from an old guy. The waves never stop coming, and somehow you don't really want them to. But you learn that you'll survive them. And other waves will come. And you'll survive them too. If you're lucky, you'll have lots of scars from lots of loves. And lots of shipwrecks.
Jag förlorade min mormor för många år sedan.
Vi var alla ledsna, men hon var mycket sjuk så fast vi var ledsna så såg vi det som en slags befrielse.
Du kan ju gå till en kurator om du vill prata av dig ts. För att gå och må skit i två år tyder mer på att du fastnat i sorgen.
Visst kan man vara ledsen länge efter ett dödsfall. Men sorg har sina 5 stadier och ibland kan man fastna på ett och behöva hjälp att komma vidare.
Hoppas att det löser sig och var inte rädd för att be om hjälp.
Börja med att boka en samtalskontakt på din nya ort. Du verkar ha fastnat i någon slags separationsångest-fas med katastroftänk, som det kan vara skönt för dig att ta dig igenom.
Har du några fritidsintressen du kan ta upp och därigenom träffa nytt folk?
Jag har mist alla mina mor- och farföräldrar och känner mer och mer av vad jag kände när den sista, morfar gick bort och fick se hur ledsen och upprörd min mamma var, hur fan ska jag orka gå igenom det med min mamma?
Miste min mormor för två år sedan i januari och morfar för ett år sedan på julafton förra året, mormor och jag hade en mindre bra relation, men trots de sörjde jag henne. Men morfar var en helt annan historia, jag sörjer fortfarande, på julafton förra året var vi hos min sambos morföräldrar och firade med hela hans släkt, jag bara bröt ihop, en sådan speciell dag och jag kunde inte vara glad eller ha kul..
Min sambo har alla sina mor- och farföräldrar kvar i livet och umgås ofta med dem, men han klarar inte av att prata med mig när jag tar upp att jag mår dåligt och saknar min morfar för han vet inte vad han ska säga. Jag kan ligga sömnlös om nätterna och bara gråta för mitt hjärta värker så jävla mycket.
Tidigare vart och pratat med psykolog, men slutade när jag flyttade ihop med min fästman och flyttade 80 mil. Jag känner ingen där jag bor, vet inte hur jag ska träffa nya vänner, allt känns bara så skit, någon som känner igen sig?
Blir det för mycket så tycker jag du ska ta kontakt med psykiatrin.
I övrigt kan jag bara säga att du har mina djupaste sympatier.
Jag antar att det är viktigt att omge sig med människor som förstår att man är ledsen om någon dör oavsett vem i omgivningen som dött. Att ge fingret till folk som sörjer kan nog vara det bästa sättet att förstöra. Hur skulle man kunna respektera någon som trampar på en människas sorg? Det är så elakt, de döda kommer ju ändå inte tillbaka.
Jag har mist alla mina mor- och farföräldrar och känner mer och mer av vad jag kände när den sista, morfar gick bort och fick se hur ledsen och upprörd min mamma var, hur fan ska jag orka gå igenom det med min mamma?
Miste min mormor för två år sedan i januari och morfar för ett år sedan på julafton förra året, mormor och jag hade en mindre bra relation, men trots de sörjde jag henne. Men morfar var en helt annan historia, jag sörjer fortfarande, på julafton förra året var vi hos min sambos morföräldrar och firade med hela hans släkt, jag bara bröt ihop, en sådan speciell dag och jag kunde inte vara glad eller ha kul..
Min sambo har alla sina mor- och farföräldrar kvar i livet och umgås ofta med dem, men han klarar inte av att prata med mig när jag tar upp att jag mår dåligt och saknar min morfar för han vet inte vad han ska säga. Jag kan ligga sömnlös om nätterna och bara gråta för mitt hjärta värker så jävla mycket.
Tidigare vart och pratat med psykolog, men slutade när jag flyttade ihop med min fästman och flyttade 80 mil. Jag känner ingen där jag bor, vet inte hur jag ska träffa nya vänner, allt känns bara så skit, någon som känner igen sig?
Lider med dig. Har du föräldrar eller syskon?
Det har inte gått så lång tid ännu. Du behöver sörja mer. Kanske gå och prata med någon är ju ett alternativt. Även om dom inte kommer tillbaka så får du prata av dig, stöd&hjälp.
Har du arbete? Några intressen? Tänker om du tycker om och träna, så finns det kanske olika pass du kan gå på och lära känna någon där tex. Utforska vad för aktiviteter dom har på orten? Ideella föreningar?
Tänker på dig
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
Stöd Flashback
Swish: 123 536 99 96Bankgiro: 211-4106
Stöd Flashback
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!