Till att börja med vill jag bekänna att jag är marknadsliberal och har en förkärlek till österrikisk ekonomi. There I said it. Läs med det i bakhuvudet
För de som inte känner till modellen så ville politikerna leka gud med arbetsmarknaden på 50-talet och framåt:
Sverige växte och företag växte långsamt upp likt svampar. Företagen av olika storlek betalade ut olika lön beroende på deras möjligheter att så göra. Det var en förhandlingsfråga mellan arbetstagare och arbetsgivare. Naturligt!
Men sossarna ansåg att en solidarisk lön var det enda rätta, lika lön för lika arbete. Så man tog ett snitt på allas löner, högt o lågt o drog ett snitt. "Såhär mycket ska en människa tjäna" applicerade man på alla företag, helt utan konsekvenstänk. De små företagen som ofta var på glesbygden gick i konkurs då de inte kunde betala en så hög lön till sina anställda. De stora företagen som betalade ut mycket lön till anställda fick sänkta lönekostnader, finnemang!
"No-no" tänkte sossarna! Dom där pengarna kan ju inte gå till utdelning till ägare!, vi skattar skiten ur utdelningar och tvingar dem att investera, investeringar ger jobb? right? Och samtidigt som politikerna dödade glesbygden och gjorde folk arbetslösa satsade man stora resurser av skattebetalarnas pengar på att utbilda människor och få dem att flytta till storstäderna.
Nu har ju Sverige en historia av statliga ingripanden i arbetsmarknaden. Jag har en känsla av att politikerna fick mersmak för att leka gud och man kan omöjligtvis veta hur Sverige skulle ligga till i världen om man inte misshandlat arbetsmarknaden så fruktansvärt. Men jag kan gissa att vi inte skulle haft en så enorm bostadskris i storstäderna, färre utflyttningsorter, färre stora industrier och fler småföretagare.
Har Sverige fortsatt i linjen som de hade på 50-talet, vilka exempel finns? Har jag missuppfattat situationen? Det modernaste ingripandet jag kan tänka på är den expansiva finanspolitiken "kvantitativa lättnader" som bygger upp bostadsbubblan något djävulskt med artificiellt låga räntor.
För de som inte känner till modellen så ville politikerna leka gud med arbetsmarknaden på 50-talet och framåt:
Sverige växte och företag växte långsamt upp likt svampar. Företagen av olika storlek betalade ut olika lön beroende på deras möjligheter att så göra. Det var en förhandlingsfråga mellan arbetstagare och arbetsgivare. Naturligt!
Men sossarna ansåg att en solidarisk lön var det enda rätta, lika lön för lika arbete. Så man tog ett snitt på allas löner, högt o lågt o drog ett snitt. "Såhär mycket ska en människa tjäna" applicerade man på alla företag, helt utan konsekvenstänk. De små företagen som ofta var på glesbygden gick i konkurs då de inte kunde betala en så hög lön till sina anställda. De stora företagen som betalade ut mycket lön till anställda fick sänkta lönekostnader, finnemang!
"No-no" tänkte sossarna! Dom där pengarna kan ju inte gå till utdelning till ägare!, vi skattar skiten ur utdelningar och tvingar dem att investera, investeringar ger jobb? right? Och samtidigt som politikerna dödade glesbygden och gjorde folk arbetslösa satsade man stora resurser av skattebetalarnas pengar på att utbilda människor och få dem att flytta till storstäderna.
Nu har ju Sverige en historia av statliga ingripanden i arbetsmarknaden. Jag har en känsla av att politikerna fick mersmak för att leka gud och man kan omöjligtvis veta hur Sverige skulle ligga till i världen om man inte misshandlat arbetsmarknaden så fruktansvärt. Men jag kan gissa att vi inte skulle haft en så enorm bostadskris i storstäderna, färre utflyttningsorter, färre stora industrier och fler småföretagare.
Har Sverige fortsatt i linjen som de hade på 50-talet, vilka exempel finns? Har jag missuppfattat situationen? Det modernaste ingripandet jag kan tänka på är den expansiva finanspolitiken "kvantitativa lättnader" som bygger upp bostadsbubblan något djävulskt med artificiellt låga räntor.