Psykiskt sjuka har det bra i svensk sjukvård

Vad gör man om man mår så dåligt att man vill ta livet av Sig? För det har varigt tufft nu väldigt länge och bara blivigt sämre.
Men jag åkte in till psykakuten. Sa att jag blivigt allt mer aggressiv och utåtagerande. Slår sönder möbler och sådär. Samt ville ta livet av mig. Det resulterade i en natt där sen hem nästa dag med buss trots svår agorafobi samt att jag fortfarande sa att jag ska hem och hänga mig nu direkt vilket jag också gjorde men hade fötterna i golvet likt just do it killen. Så jag ångrade mig och tänkte ok. Ett litet tag till. Samt att jag kom på att man inte har någon kontroll över när det blir svart i det läget egentligen.

Men tillbaka till frågan. Vad gör Man? Jag är genuint trött på att leva vidare med svåra psykiska problem och socialt utanförskap. Det har pågått i 10år nu. Använt droger i perioder men nykter idag. Inte imorgon. Fuck det här.

Skitsamma. Vad gör man i mitt läge. Varigt i långa behandlingar utan att rubba min psykologi. Visst nykterhet och färdighetsträning som enligt mig gett på ytan resultat. Jag vill fortfarande bara upphöra att existera och vet inte längre vad man gör.

Har gått igenom alla mediciner. Fysisk träning. Kbt. Psykodynamisk terapi är det enda jag aldrig gjort. Mediterar 4timmar om dan. Fatta den. Haha. Skitsamma.

Det är det jag menar med att inget inom psykiatri verkar kunna nå roten till problemen inte bara på mig utan massor av människor jag stött på. Endast olika symptom behandlingar. Det menar jag med att psykiatrin är värdelös. Samt att var fan tar man vägen när man inte orkar Mer? Man blir ju utskriven kika självmordsnära som när man kommer in.

Typ likadant för folk som klagar på medicinen eller SSRI. Dom som har det bra klagar inte, och därför så ser vi bara dom som klagar om detta. Jag tycker det är jätte bra. Perfekt blir det aldrig, men dåligt är det inte alls. Sen kan man ju se vilka det är som klagar, dessa kommer alltid att klaga på allt.

Finns mycket lagar och regler som skyddar individen. Bara en sådan regel att patienten ska bli behandlar mer respekt när det är mycket klagande m.m... Har man rättigheter så är det väldigt bra psykvården.

Ja, det är svenskt att klaga, fast att göra så blir man mindre tacksam för det man får också. Jag gör kbt och har möten varje 2veckor. Om jag börjar klaga på det så får jag en mindre effekt av den. Istället tar jag det jag lär mig och sätter det i praktiken.

Själv börjar jag tro mer och mer på att man själv måste ta tag i sitt egna liv, det verkar som det är det enda som funkar.

Jag förstår vad du menar, mycket av det vi har i sverige har vi fått genom att klaga.

Man ska inte ha alltför stora förväntningar på att psykvården kan hjälpa en. Orsaken till det är att det inte går att laga trasiga själar. Visst, mediciner kan lindra symtomen lite grann, terapeuter kan pracka på dig sina fantasier så att det känns lite lättare ett kort stund men grundproblematiken kvarstår. Dessutom är de som jobbar inom psykvården ena riktiga gråsuggor.

Sanningen är den att det finns ingen och inget som kan hjälpa dig. De som fått sina vingar brutna kommer aldrig flyga mer.

De är duktiga på att sprida diagnoser runt sig. Om det är fel eller rätt verkar inte spela så stor roll. Men med en diagnos så får man lite mer rättigheter vad gäller stöd i vardagen och eventuella bidrag kanske. Men problematiken i sig löser de i princip aldrig. Någons lättare depression möjligtvis. Inte mer än så. De borde definitivt dela ut mer och fräsigare droger för att minska på allt lidande tycker jag personligen. När det ändå finns tillgängligt liksom. Varför inte?

Psykiatrin verkar tycka att det ger någonting att bara stirra in i en vägg och ta deras tabletter även fast vår tid på jorden är begränsad.

Det finns med den faktorn att man kan få ekonomiskt stöd. Upp imot 15000:- i månaden. Utan att behöva lyfta ett finger.

Det kallas förtidspension. Psykiatrin i Sverige är förstås "bra" jämfört med hur den är i t.ex. Ryssland.