Jag befinner mig i ett tomrum, av en massa ord, och inga ord. "De" pratar med med mig en liten stund, men så plötsligt pratas med någon annan, och mina ord försvinner, ut det tomrummet. Jag hör min mening som jag började på, får et slut. Det blir en monolog som ebbar ut i ingenting. Det ringde. I "dens telefon",
Jag är är inte viktig. Eller kanske är jag viktig för någon jag inte pratar med just nu?
Visst, jag hör et bip.. men jag svarar inte, jag trodde jag pratade med någon annan...Men det gjorde jag inte.
Orden blev bara början, en massa ord, ett stort väl utvalda ord, från mitt ordförråd, som inte längre når fram, till den jag trodde jag pratade med. Mina ord tystnar. Går in i tysta kupen i tåget. Där behöver ingen lyssna. Där kan jag föra min egen monolog...
Jag har det ordflödet i mina öron hela tiden. Som et eko. "Va sa du?" Förlåt, jag hörde inte", "Ursäkta mig, men det ringde, måste svara...
MINA ord, blir likgiltiga. Jag finns och jag pratar, men jag finns egentligen bara för mig själv, eftersom ingen orkar lyssna. I bland vill jag slänga den jävla mobilen rätt i nyllet på den jag trodde jag skulle prata med, med mina överflödiga ord.
Men jag är inte aggressiv, men numera tyst.