elastikmandens egna texter

Jag befinner mig i ett tomrum, av en massa ord, och inga ord. "De" pratar med med mig en liten stund, men så plötsligt pratas med någon annan, och mina ord försvinner, ut det tomrummet. Jag hör min mening som jag började på, får et slut. Det blir en monolog som ebbar ut i ingenting. Det ringde. I "dens telefon",

Jag är är inte viktig. Eller kanske är jag viktig för någon jag inte pratar med just nu?

Visst, jag hör et bip.. men jag svarar inte, jag trodde jag pratade med någon annan...Men det gjorde jag inte.

Orden blev bara början, en massa ord, ett stort väl utvalda ord, från mitt ordförråd, som inte längre når fram, till den jag trodde jag pratade med. Mina ord tystnar. Går in i tysta kupen i tåget. Där behöver ingen lyssna. Där kan jag föra min egen monolog...

Jag har det ordflödet i mina öron hela tiden. Som et eko. "Va sa du?" Förlåt, jag hörde inte", "Ursäkta mig, men det ringde, måste svara...

MINA ord, blir likgiltiga. Jag finns och jag pratar, men jag finns egentligen bara för mig själv, eftersom ingen orkar lyssna. I bland vill jag slänga den jävla mobilen rätt i nyllet på den jag trodde jag skulle prata med, med mina överflödiga ord.

Men jag är inte aggressiv, men numera tyst.

Kan du ta det i andra ord?

, ja, och här försöker man att vara "poetisk", det gick väl så där.

Jag hör hur du du ryter, och anklagar mig, för det och det,

och inte det. Orden skär som nyvässade knivar, mot den som du egentligen vill älska.

Men hur kan du älska, om du skär knivar och rakblad, i dem som du vill skall komma dig nära?

Din bubbla är inte min, om du inte spränger den jävla bubblan, och släpper in mig. Jag står där, och ser rätt genom den feta såpbubblan, som ingen släpper in.

Men om jag tar en en nål? Kan jag pricka hål på den då?

Jag skall berätta en sak för dig: "Din jävla bubbla har spruckit nu!, och jag är inte längre inne i den; Jag är fri, fri, fri, fri. Från dit jävla nät. Må Gud lova, att ingen mera kommer att fastna i dit nätt! Att du aldrig aldrig mera, skal få möjlighet att förstöra liv, att förstöra kärlek...

Du skriver lite i affekt. Vanligt för de flesta av oss som skriver. Ville du in i bubblan eller se den spricka? Jag tänker att du kanske skulle ha delat upp det i flera texter. Du flackar mellan olika känslotillstånd.

Jag läser det du skrivit så här (det fetade är där jag ändrat din framställning) ;


Jag hör hur du du ryter, och anklagar mig,
för det och det,
och inte det.

Orden skär som nyvässade knivar,
mot den som du egentligen vill älska.
Men hur kan du älska, om du skär knivar och rakblad,
i den som du vill skall komma dig nära?

Din bubbla är inte min,
om du inte spränger den jävla bubblan, och släpper in mig.
Jag står där,
och ser rätt genom den feta såpbubblan, som ingen släpper in.

Men om jag tar en en nål?
Kan jag pricka hål på den då?

Jag skall berätta en sak för dig:
"Din jävla bubbla har spruckit nu!, och jag är inte längre inne i den;
Jag är fri, fri, fri, fri.
Fri
från dit jävla nät.
Må Gud lova, att ingen mera kommer att fastna i ditt nätt (nät)!

Att du aldrig aldrig mera skall få möjlighet att förstöra liv,
Aldrig mer får förstöra kärlek...


Jag tycker att du uttrycker kärleken du känt (känner) blandat med frustration, sårade känslor och ilska på ett väldigt uttrycksfullt och tydligt sätt ...

Du skriver bra och uttrycksfullt, ingen som läser din text kan undgå att förstå hur sviken du känner dig/blivit ...

Tack, det var ju snällt. Och alla stavfelen. Det blir lätt så.🤔