Citat:
Ursprungligen postat av -=Mr_B=-
Jag vet inte riktigt var jag gjort bort mig, men tydligen har jag varit oklar någonstans. Jag kan uttrycka empati, baserad på ett inlärt vetande om vad omgivningen förväntar sig. I realiteten rör det mig lika lite om din guldfisk, eller din fru och barn går och dör. Jag kommer i det första fallet säga "jaja, synd som fan, kom, vi köper en ny" och i det senare fallet vara ganska ställd, eftersom jag helt enkelt inte vet vad man säger till någon som förlorat hustru, och barn. Men så fort jag lämnar rummet är det helt ointressant för mig.
Det fetade - att du blir ställd säger otroligt mkt mer om ditt "patologiska psyke" än texten med dina subjektiva åsikter. Tror absolut du är avtrubbad emotionellt vilket kan ha en drös olika bakomliggande orsaker.
Min analytiska förmåga säger mig att du snarare är en "psykopat-wannabe" och oavsett om du tänker odla den ådran, eller ta tag i dina underliggande trauman mm, så har du ett tufft arbete framför dig.
Att bli ställd ( som ett exempel) härrör från människans grundläggande emotioner. Du uppvisar dessutom bla en inte allt för ovanlig försvarsmekanism - undvikandebeteendet är ett väldigt framträdande drag tex. Kan ge dig mer exempel av vad jag läst mellan raderna om du vill.
Det är inte farligt att tillåta sig att känna men att förneka ditt jag autensitet leder till ett kumulerat psykbryt så småningom.
Ge dig själv den omsorg du så väl behöver...
Stor Bäng-Kram och ett lycka till på vägen