Hej.
Ska försöka fatta mig kort och detaljerat, jag vet att någon kommer säga "åk in akut"- jag HAR testat, jag orkar inte med sjukvården. Helt less.
För något år sedan:
Jag är i mitt livs toppform, tränar dagligen, äter rätt, sköter hygien och har äntligen landat från mina tidigare ganska "hektiska" år i livet. Jag är nu i mitten av tjugoårsåldern. Tävling börjar kännas inom räckhåll och med det evig ära.
Jag åker på någon liten infektion i munnen p.g.a min snusning, ibland sov jag med upp till fyra prillor insmetade under läppen.
-Fortsätter träna i samma tempo och mängd. Börjar sakta bli sämre.
Träffar en av mina gamla kamrater, här har jag vart HELT nykter i tre år. Erbjuds en lina amfetamin, något som tillsammans med andra droger vart min vardag i tidigare år, den åker in i lilla näsan (som redan är slagen på och frätskadad sedan innan)
Det här var nog ett av de sämsta valen i mitt liv. Där käken och halsen möts får jag nu en "kudde" (halsmandlarna?) och efter någon dag träffar jag min syster som spärrar upp ögonen och frågar "VAFAN är det där?!"
Jag fattar ingenting och hon frågar igen "känner du det inte?" och pekar mot min hals, jag känner efter någon sorts vätskefylld bula i storleken av en halv tennisboll har trängt fram under huden.
Jag får lite panik, blir rådd att åka in akut men skippar det p.g.a att jag aldrig fått någon hjälp av sjukvården. ÄNNU ett dumt val av Mr. Dickins...
Riktigt hängig nu men döljer det väl för att inte stoppas från resan till Afrika som planerats och bokats för över ett år sedan.
I Afrika får jag i mig någon bakterie (förmodligen genom en hembrygd öl-aktig dryck gjord på det lokala skitvattnet av någon stam i en bajshydda på savannen) Jag skulle aldrig tagit den där halvklunken...
Hemma får jag lov att söka hjälp då jag har börjat svimma flera gånger dagligen, de konstaterar en bakteriell infektion och ändrad hjärtrytm, annars såg allt fint ut. Jag slungas på penicillin och skickas hem.
Jag blir aldrig riktigt frisk från det här och skadar mig fysiskt under idrottande, ganska allvarligt. Inkluderar både kött, nerver, krossad disk och ett flyttat skulderblad.
Undersökningarna är = NOLL och det enda som görs är att jag skickas till fysioterapeut- jag tränar redan dagligen med att försöka få allt på plats och mig själv på banan igen, men utan provsvar och riktiga röntgenplåtar är jag inte hundra på att jag gör rätt (går på känslan)
Hoppar över en hel del nu och går till dagsläget:
Hemlös. Får bo hos min mor tills jag kan tillträda nya lägenheten om tre månader, hon har redan en inneboende.
Det är EXTREMT viktigt att jag undviker stress just nu för att nerverna ska återhämta sig och växa ihop bra. Något min mor och inneboende absolut inte tänker låta hända, på sin dagliga fylla gör de till sport att bl.a sparka in dörren till den ettan (ihopslagna lägenheter) där jag håller till, skriker, flaxar, beter sig allmänt illa TROTS att de är fullt upplysta om situationen. De verkar tro att jag har kommit på någon slags stor bluff här?! Detta har även hänt inom sjukvården, de verkar tro att jag är hypokondriker eller mytoman ibland (erfarenheter?)
Jag håller på att totalhaverera och har INGENSTANS att ta vägen.
Det absoluta dagsläget, alltså idag:
En nära släkting påpekar färgen på mina händer, att hon känner en som såg likadan ut, hade tydligen blodförgiftning och fick amputera både armar och ben. De vandrar mellan blå-lila, rodnade och relativt normala, de är kallare än vanligt men jag kan vakna av spänningar och en känsla av värme i dem, beror detta troligtvis på nervskadorna i nacken eller kan jag vara påväg att få en blodförgiftning från mitt kroniskt inflammerade/infekterade? svalg?
Seriöst, vad ska jag göra? Jag känner mig alldeles för ung för fler nära-döden-och/eller-handikappande event. Mitt liv HAR vart tungt, något jag knappt erkänt för mig själv då jag är... "man" och ni vet hur vi skall gå som maskiner. Vissa har verkligen försökt hjälpt mig men jag har bara skjutit det åt sidan och när jag väl söker hjälp hos sjukvården så händer fan ingenting.
Självmord kommer inte på fråga. Jag har ingen ångest eller depression även om allt känns så jävla tungt just nu.
Jag förstår mig inte på vården? Vad vill de höra mer än vad jag behöver deras kunskap och åsikt angående?
Varför spelar de spel och leker när desperata människor i nöd vänder sig till dem som sista utväg?
Jag tror jag klipper här, sitter uppe tills någon ger mig ett vettigt svar.
Ska försöka fatta mig kort och detaljerat, jag vet att någon kommer säga "åk in akut"- jag HAR testat, jag orkar inte med sjukvården. Helt less.
För något år sedan:
Jag är i mitt livs toppform, tränar dagligen, äter rätt, sköter hygien och har äntligen landat från mina tidigare ganska "hektiska" år i livet. Jag är nu i mitten av tjugoårsåldern. Tävling börjar kännas inom räckhåll och med det evig ära.
Jag åker på någon liten infektion i munnen p.g.a min snusning, ibland sov jag med upp till fyra prillor insmetade under läppen.
-Fortsätter träna i samma tempo och mängd. Börjar sakta bli sämre.
Träffar en av mina gamla kamrater, här har jag vart HELT nykter i tre år. Erbjuds en lina amfetamin, något som tillsammans med andra droger vart min vardag i tidigare år, den åker in i lilla näsan (som redan är slagen på och frätskadad sedan innan)
Det här var nog ett av de sämsta valen i mitt liv. Där käken och halsen möts får jag nu en "kudde" (halsmandlarna?) och efter någon dag träffar jag min syster som spärrar upp ögonen och frågar "VAFAN är det där?!"
Jag fattar ingenting och hon frågar igen "känner du det inte?" och pekar mot min hals, jag känner efter någon sorts vätskefylld bula i storleken av en halv tennisboll har trängt fram under huden.
Jag får lite panik, blir rådd att åka in akut men skippar det p.g.a att jag aldrig fått någon hjälp av sjukvården. ÄNNU ett dumt val av Mr. Dickins...
Riktigt hängig nu men döljer det väl för att inte stoppas från resan till Afrika som planerats och bokats för över ett år sedan.
I Afrika får jag i mig någon bakterie (förmodligen genom en hembrygd öl-aktig dryck gjord på det lokala skitvattnet av någon stam i en bajshydda på savannen) Jag skulle aldrig tagit den där halvklunken...
Hemma får jag lov att söka hjälp då jag har börjat svimma flera gånger dagligen, de konstaterar en bakteriell infektion och ändrad hjärtrytm, annars såg allt fint ut. Jag slungas på penicillin och skickas hem.
Jag blir aldrig riktigt frisk från det här och skadar mig fysiskt under idrottande, ganska allvarligt. Inkluderar både kött, nerver, krossad disk och ett flyttat skulderblad.
Undersökningarna är = NOLL och det enda som görs är att jag skickas till fysioterapeut- jag tränar redan dagligen med att försöka få allt på plats och mig själv på banan igen, men utan provsvar och riktiga röntgenplåtar är jag inte hundra på att jag gör rätt (går på känslan)
Hoppar över en hel del nu och går till dagsläget:
Hemlös. Får bo hos min mor tills jag kan tillträda nya lägenheten om tre månader, hon har redan en inneboende.
Det är EXTREMT viktigt att jag undviker stress just nu för att nerverna ska återhämta sig och växa ihop bra. Något min mor och inneboende absolut inte tänker låta hända, på sin dagliga fylla gör de till sport att bl.a sparka in dörren till den ettan (ihopslagna lägenheter) där jag håller till, skriker, flaxar, beter sig allmänt illa TROTS att de är fullt upplysta om situationen. De verkar tro att jag har kommit på någon slags stor bluff här?! Detta har även hänt inom sjukvården, de verkar tro att jag är hypokondriker eller mytoman ibland (erfarenheter?)
Jag håller på att totalhaverera och har INGENSTANS att ta vägen.
Det absoluta dagsläget, alltså idag:
En nära släkting påpekar färgen på mina händer, att hon känner en som såg likadan ut, hade tydligen blodförgiftning och fick amputera både armar och ben. De vandrar mellan blå-lila, rodnade och relativt normala, de är kallare än vanligt men jag kan vakna av spänningar och en känsla av värme i dem, beror detta troligtvis på nervskadorna i nacken eller kan jag vara påväg att få en blodförgiftning från mitt kroniskt inflammerade/infekterade? svalg?
Seriöst, vad ska jag göra? Jag känner mig alldeles för ung för fler nära-döden-och/eller-handikappande event. Mitt liv HAR vart tungt, något jag knappt erkänt för mig själv då jag är... "man" och ni vet hur vi skall gå som maskiner. Vissa har verkligen försökt hjälpt mig men jag har bara skjutit det åt sidan och när jag väl söker hjälp hos sjukvården så händer fan ingenting.
Självmord kommer inte på fråga. Jag har ingen ångest eller depression även om allt känns så jävla tungt just nu.
Jag förstår mig inte på vården? Vad vill de höra mer än vad jag behöver deras kunskap och åsikt angående?
Varför spelar de spel och leker när desperata människor i nöd vänder sig till dem som sista utväg?
Jag tror jag klipper här, sitter uppe tills någon ger mig ett vettigt svar.
