Försökte ta livet av mig - gör aldrig det!

När jag var 26 var jag inlagd på sluten psykavdelning.

På min permission tog jag nästan en hel ask tabletter zyprexa för att ta livet av mig. Blev väldigt trött och kollapsade på köksgolvet. Tog mig upp gick in i badrummet och sa hej då till mig själv i spegeln och gick och la mig i sängen. Jag ångra mig och ringde 112 och de skickade en ambulans som tog mig till akademiska i uppsala. Skulle inte ens dö av överdoseringen men det visste inte jag.

Var på sjukhuset några dagar med dropp och det var hemskt. Man fick blackouts hela tiden. Det ryckte i kroppen. Jag skrek många gånger för det var så obehagligt. Sov en hel dag. Kissade på mig. Låg i sjukhussängen med sjukhuskläder som var öppna så man såg mitt kön. Jag kunde inte röra på armarna för att dra ihop plagget utan bara låg där med könet synligt. Blev bättre efter fyra dagar och jag fick åka tillbaka till psyket igen och trodde överläkaren skulle slakta mig men de gjorde ingenting och jag blev utskriven efter någon vecka.

Mitt råd till er som funderar på att ta livet av er. Gör inte det. Det är en väldigt obehaglig känsla att försöka ta livet av sig, både under och efter. Det här hände 2007 några dagar innan jag skulle fylla 27. Mår idag bra och skulle aldrig drömma om att ta livet av mig idag. Jag hanterar problem helt annorlunda än förut och jag har balans i livet och äntligen bra självförtroende.

Har ni någonting att skriva kan ni gärna göra det. Ville bara dela av mig med min historia och vad jag tycker. Ni kan också maila mig så svarar jag om ni har frågor.

Har flörtat med självmord i ganska många år innan jag till slut försökte. Brukade skära mig i handleden när jag var runt 20. Har fortfarande några ärr kvar på armarna och det är ganska jobbigt men påminner mig om en jobbig tid och att jag klarat mig igenom det. En sak som jag också gjorde var att ofta skämta om självmord, vilket jag inte gör längre.

Ha det bra. Jag är idag 36 år.

Har inget mer att tillägga än att jag tycker att du är sjukt grym! riktigt starkt att ta sig igenom det du varit med om.

Flörta med döden är inte bra. Lycka till i fortsättningen.

Kan bara hålla med. Självmord är ett permanent avslut av ett liv. Något som ska tas på allra högsta allvar om någon pratar om det

jag såg i ett tv-program att de som har självmordstankar ofta skämtar om det och att ta livet av sig och sånt.

blackout blir då man bara försvinner. som om man låg och sov fast man är vaken. Som när man dricker för mycket och försvinner då och då, inte minns saker dagen därpå osv.

Ett exempel är att när jag satt i tv rummet med en kvinnlig skötare på sjukhuset så i nästa sekund vaknade jag i sängen. Minns ingenting hur jag kom till sängen eller nångonting. Jag bara satt där emd henne och allt blev svart och i nästa sekund låg jag i sängen. Blev så hela tiden i några dagar.

TS måste trolla eller fått permanenta skador efter sitt försök.. du mådde alltså så dåligt att du försökte ta livet av dig, men ändå orkade du bry dig om att sköterskor såg ditt kön och att du kissa på dig. Nej du, det köper jag inte

Klart som fan det inte är kul att misslyckas med ett självmord, det är precis raka motsatsen till vad man önskar när man väljer att begå det. Och klart som fan kroppen och psyket kämpar emot, det ligger i vår natur att ha självbevarelsedrift oavsett hur piss man mår

Ingen som tagit livet av sig eller försökt vill lida, man vill få ett avslut på lidandet snarare. Du vet ju inte vad som ev. hade hänt om du lyckats, kanske hade alla dina drömmar uppfyllts och du levt lycklig i en evighet, kanske inte.

jag trollar inte och jag har inte fått permanenta skador. tack så mycket
undrar du över nåt så fråga

Jag är en annan som vet vad du pratar om. Jag är inte stolt att jag försökt men jag skäms inte heller för det. Det är Tabu att prata om det och man förminskas av dom flesta. Det finns en stark anledning när man går över gränsen och det är bedrövligt för ingen, ingen vet egentligen hur det är att lida så svårt att man ger sig i akt med själva handlingen. Jag vet att man INTE skall skriva förskönade saker om sådana här saker men precis som någon sa så är det inte ett rop på hjälp utan man vill. Som tusen andra sagt så finns det alltid en möjlighet att livet blir bättre framåt om man är hyfsat ung. Det håller jag HELT med om. Jag var/är inte ung utan om jag levt på 1700-talet hade jag varit död sedan länge av andra orsaker.

Jag önskar alla har en nära vän eller får direkt hjälp som hamnar i sådana här tankar/situationer. Jag har vuxna barn, t.o.m. dom räckte inte till för att jag skulle avbryta. Lidandet är något som aldrig kan bedömas av någon annan. Det sjuka kanske i min historia är att mina barn är så mogna att dom vet om min historia och förstår...

Jag har bekanta som gått bort av själ som sätter sina spår. Men mest spår av att hur man kan driva människor att ta sitt egna liv p.g.a. olika typer av misshandel & total förnedring under lång tid. Svaga människor säger en del kritiker, må så vara men dock människor som satsat för ett liv.

Modig tråd, stark att dela med dig av det här i en förhoppning om att din hemska upplevelse kan komma att hjälpa andra. Roligt att höra att du mår bra idag också!

tack för ditt fina inlägg

tack för att du delar med dig, hoppas du mår bra idag