Pratade med min psykolog idag om det här. Vi gjorde en liten tavla över allt så att man kunde se ungefär hur detta format mitt liv.
Såhär ser det ut:
2007 förlorade jag min sinnesstämning helt. Detta förde in mig i en negativ spiral som förändrade mitt beteende. Istället för att vara engagerad och känna uppskattning för min omgivning drog jag mig undan och började bli mer likgiltig inför livet. Detta förändrade i sin tur min omgivnings syn på mig, vilket gjorde att jag tappade många av mina sociala relationer, vilket skapade mer känsla av ensamhet och mer likgiltighet och mindre engagemang. Detta medförde att tomhetskänslorna förvärrades, och jag behövde ersätta detta med något.
Då kom alkoholen med i bilden. Det var genom alkoholen mitt liv fick ett värde och det var när jag fått i mig några glas som jag kunde börja fungera i sociala sammanhang. Detta gjorde alkoholen till en flykt från vardagen och jag gled in i ett missbruk. Jag hade fram till 2015 en klar missbruksproblematik, vilket gett symptom på livet som helhet i form av lättja, dåligt engagemang och det har dessutom spätt på tomhetskänslorna. Detta har gjort att jag inte åstadkommit så mycket i livet efter det att jag tappade min sinnesstämning, vilket förstärkt känslan av tomhet och undervärdering av mig själv.
Detta har varit min vardag, och tack vare detta så har jag blivit oförmögen att ställa krav på mig själv och mitt liv. Jag nöjer mig med att jobba med ett jobb jag inte trivs med, jag nöjer mig med att ha den kroppsbyggnad jag har, och träffar jag en tjej så skiter jag i hur hon är eller hur hon ser ut, utan bara jag får något så nöjer jag mig.
Detta, mina anonyma vänner, tänker jag ändra på! Jag vill inte nöja mig med skit, utan jag vill ha krav på livet! För det är när du har krav på livet som det faktiskt blir värt att leva då du alltid har något att sträva efter.
