Hur är det att växa upp i svensk underklass och arbetarklass de senaste 50 åren?

Det är en annan femma, om kvaliteten är usel. Det är dyrare med billigt skit än kvalitetsvaror ed lite högre pris.

Kan inte riktigt påstå att jag vet vilken samhällsklass jag har växt upp i men naturligtvis var det inte nåt medelklassliv med villa, sommarhus och swimmingpool. Nej nej... Nu snackar vi urtråkig lägenhet här!



Så nån slags övre-arbetarklassmiljo typ! Visserligen hade mina föräldrar kontorsjobb, utan att för den skulle vara särskilt högt utbildade. Så jag växte väl på så vis upp i ett tjänstemannahem med ordnad men svag ekonomi kan man säga.

Pengar fanns inte i överflöd men de räckte. Mina föräldrar gjorde allt för att den ekonomiska situationen inte skulle belasta mig men man var ju inte dummare än att man fattade. Ville man tjata sig till något fick man verkligen välja sina strider, för jag visste att för det mesta spelade det ingen roll om det tjatades. Hade morsan och farsan inte råd så hade dom inte råd liksom.. Det förstod jag från mycket tidig ålder.

Men när man växer upp så är ju inte den egna familjen allt. Omgivningen spelar roll och även om det fanns enstaka familjer här och var vars föräldrar kanske var lärare eller specialistsjuksköterskor eller något sådant så bestod omgivningen mestadels av ren jäkla arbetarklass. Jag växte upp i gränslandet mellan väletablerad och skötsam arbetarklass och lägre tjänstemannamiljö.

Mina egna föräldrar var ganska hårt uppfostrande och tolererade verkligen ingen kriminalitet eller något tattarbeteende som att klottra eller ha sönder saker. Glöm det! Det var väldigt raka puckar faktiskt..

Jag märkte tidigt en viss skillnad mellan mina föräldrar och kompisarnas som ofta hade enklare jobb. Typ städerskor och bilmekaniker. (I området och miljön jag växte upp i fanns inte så mkt underklass eller "WT" utan det var verkligen en renodlad arbetarmiljö. Jag har sedan dess en väldigt kluven bild av arbetarklassen i Sverige. Jag såg både positiva och negativa sidor av denna..)

Kompisarnas föräldrar uppfostrade för det mesta också sina barn. Den bildade övre medelklassens bild av arbetarna som normlösa och slapphänta i sin uppfostran stämmer inte med vad jag såg, men det var kanske en annan uppfostran?

Jag märkte tidigt att mina kompisars föräldrar var mer fyrkantiga som jag upplevde det. Mina föräldrar la ofta tyngdpunkten på hur man bemötte andra, medan kompisarnas föräldrar fokuserade mer på vad man gjorde! Mina föräldrar var mer lagda åt att förklara varför man borde bete sig på ett viss sätt. De uppmärksammade och påpekade konsekvenserna av olika typer av beteenden och så vidare..

Jag tror att mina föräldrar faktisk lade mer tid på att faktiskt prata med mig än vad många andra gjorde..

De WT-familjer som ändå bodde i bostadsområdet utmärkte sig mest genom att alla visste vilka dom var och att i stort sett ingen ville ha nåt med dom att göra.

Jag aktar mig därför lite för att klumpa ihop åtminstone den redigare och skötsamma "övre"-arbetarklassen med WT för den ville som jag upplevde det inte ha nåt med den dräggiga underklassen att göra! Däremot kan jag tycka att gränsen mellan lägre arbetarklass-underklass och renodlad WT kan vara lite flytande..


En grej jag märkt under åren var att mina tjänstemannaföräldrar faktiskt var lite slappare i sin uppfostran än vad många kompisars arbetarföräldrar var. Arbetarklassen lade väldigt stor vikt vid att uppfostra sina barn vid att visserligen stå på sig, men samtidigt göra rätt för sig genom att komma i tid och inte skolka eller sjukskriva sig utom i absoluta nödfall.

Mina föräldrar uppfostrade på så vis en mindre lojal individ faktiskt. Mina föräldrar poängterade naturligtvis också att man skulle sköta sig i största allmänhet, men att komma i tid och inte fuska eller så var liksom mera underförstått. Det togs väl mer eller mindre för givet..

Men som jag minns det så var de betydligt hårdare i kraven på hur jag och mina syskon bemötte andra. Att inte armbåga sig fram på andras bekostnad, ställa upp för de som verkligen behövde hjälp och absolut inte göra nåt bara för att alla andra gjorde så var tre återkommande käpphästar. Jag säger inte att jag uppfostrades bättre än arbetarklassen men annorlunda. Man kunde gott ha en sund distans till arbetsgivare exempelvis. Skolk exempelvis, det kunde häpnadsväckande nog accepteras (till en viss gräns), men bara så länge jag gjorde nåt ännu vettigare av tiden än att sitta och ruttna i skolbänken. De var liksom inte fyrkantiga i sin uppfostran vilket jag uppskattade då men också nu som vuxen.

En annan grej..
I det hem jag växte upp så skulle man aldrig söka nåt bidrag bara för att man hade rätt till det. Hellre sålde man av möbler i hemmet än vända sig till FK. Att fuska med milersättningen i deklarationen var inte att tänka på för mina föräldrar. Det där sitter faktiskt i än idag!

Men jag vet att hos delar av arbetarklassen på den tiden var det en självklarhet! -Klart du ska ha bostadsbidrag du har ju rätt till det!

Det är lite en av de små grejerna som jag kan ha lite svårt för med arbetarklassen (den arbetarklass jag växte upp med runt om kring mig). Det fanns ett visst nåt av hyckleri där som jag upplevde det.

Mina kompisars föräldrar kunde exempelvis skryta med att de fuskade med deklarationen. Nu var det ju naturligtvis småsummor men ändå.. De hade också bostadsbidrag i mänga fall. (Trots att de bodde i allmännyttan?)

Detta samtidigt som deras barn (mina kompisar) hade fler spel till Nintendot och betydligt dyrare kläder än vad jag hade?

Någon annan skulle alltså betala deras vardagskonsumtion?

Samtidigt som man skröt om att man jobbade så hårt och inte varit sjukskriven på 20 år och bla bla bla. Gnällde om att invandrarna bara levde på bidrag, och trodde att alla som hade högskoleutbildning var födda med silversked i mun!

Jag fattar det faktiskt fortfarande inte som vuxen.. Denna trångsynthet

Det jag har haft svårt med är utbildningsföraktet i arbetarklassen, min erfarenhet är att dom som inte s.f.s.m. skaffar ett "riktigt" jobb efter högstadie/gymnasie förlöjligas av familj och bekanta.

Stämmer det verkligen? Jag säger inte att det inte förekommer men är det verkligen ett utbrett fenomen? Jag tvivlar på det.

Tja pratar mest om egen erfarenhet och i min uppväxtmiljö var utbildningsföraktet totalt, jag utbildade mig till ingenjör på högskola vilket ansågs/anses väldigt suspekt, jag känner mig fortfarande som en klassförrädare och som en besvikelse för mina föräldrar eftersom jag aldrig skaffade ett "riktigt" jobb som t.ex. svetsare eller snickare vilket är högstatusjobb i arbetarklassen.

Har också trott att det handlat om det, men kommit fram till att det handlar om psyksjuka människor.
Ingen normalt funtad människa missunnar en annan människa framgång, detta oavsett samhällsklass, förutom då just en psyksjuk människa.
Psyksjuka är sannerligen ingen "grupp" att leka med!

Växte upp i en arbetarklassfamilj (tror jag). Ensamstående mamma, alkoholiserad far och en bror som begick lagbrott som hobby i unga år. Min mamma hade ett shitty jobb som tolk på kommunen och vi bodde i ett område där 50% va narkomaner, 40% vad bidragstagare och 10% var bara jävligt fattiga.

Min mormor bodde dörr i dörr med oss och vi fick ofta gå dit när mamma skulle betala räkningarna för att inte behöva vara med om hennes mentala sammanbrott. Varje månad i 10 år spenderade jag alltså den 25e hos mormor. Trots att vi var så fattiga så märkte jag och min bror inte det, alls. Vi fick ju lördagsgodis och behövde aldrig gå och lägga oss hungriga, det var tillräckligt på den tiden.

Har trippeldiagnos och har aldrig haft lätt för något, någonsin. Men nog fan gick jag till skolan, pluggade så hårt min skalle orkade och gjorde egentligen allt i min makt för att göra mamma stolt. Jag har lärt mig att det viktigaste i en mammas ögon är att du helhjärtat har försökt. Trots att jag mer eller mindre bodde på psykiatrin tog jag studenten, tog körkort och jobbade ihjäl mig fram tills 2016 då jag kraschade totalt av stress och psykiska problem.
Idag tillhör jag bidragstagarna som jag såg ner på som barn. Lever på ca 12k i månaden, knarkar bort mina pengar när räkningar är betalda och väntar på att dö, i princip Min mamma är enhetschef på kommunen, med andra ord behöver hon aldrig ha ångest när hon betalar sina räkningar.
Idag sitter jag i samma situation som min mamma gjorde på 90-talet minus 2 barn. Och jag förstår precis hur mamma hade det. Jag skulle aldrig klara av att uppfostra ett barn med mitt mående samt ekonomi, och jag vill höja alla underklassföräldrar som kämpar varje vaken sekund för att ge sina barn ett liv och karriärsmöjligheter etc.
Fucking fine om dom bär adidas, äter kebab och pratar som grottmänniskor, så länge en som förälder stöttar sina barn att göra bra och kloka val i livet är det en tusen gånger bättre uppväxt än att drunkna i pengar och ha föräldrar som knappt tilltalar en.
Det viktigaste vi har är familjen.
Om du inte gör bra saker för din egna skull, gör det för dina föräldrar. Finns det något vackrare än att se sin mamma le eller?

Har tagit en del piller så ber om ursäkt om jag är osammanhängande osv.
Mvh Pekka