Saxat ur det verkliga livet: Diskrimineringen av dig som kvinna i myndighetssverige

Jag är en kvinna som har haft turen att få ärva en liten bostadsfastighet vid havet. Fastigheten har bara ett problem: Den är till 90 procent utlagd med byggförbud och rymmer därför inte hus med sådana mått som är normalt för ett vanligt bostadshus. Det lilla område som får bebyggas består dessutom av sankmark.

Fastigheten tvingades på mig av Lantmäteriet (LM) vid en klyvning år 2014. Tidigare hade marken på min lott utgjort hälften i en fastighet som hade ägts av en syster och mig tillsammans.

En avgörande stor del av ursprungsfastighetens byggmark kom genom klyvningen att tillfalla systern.

Jag sa till LM att jag inte var intresserad av att tilldelas en bostadsfastighet som inte gick att bebygga på ett rimligt sätt. LM sa att det inte spelade någon roll vad jag tyckte. Det räckte med att systern och hennes man hade velat ha den andra lotten. Man hänvisade till en värdering som man själv hade utfört, som visade att byggbarhetsbristen inte hade någon effekt för värdet hos min lott.

Jag ansökte då hos kommunen om att få byggförbudet reducerat, så att min fastighet gick att bebygga på ett rimligt sätt. Jag påpekade i min ansökan att normalstora hus inte rymdes på den byggbara markytan som fanns på min lott och att jag inte ville vara tvingad till att söka strandskyddsdispens, för att bygga utanför den byggbara marken.

Och vart skulle sedan attefallshuset stå, om jag fick fråga? Enligt 2014 års lagstiftning gällde ju en ny förordning, påminde jag om, som reglerade om att en extra husbyggnad om 25 kvm skulle få tillåtas uppföras på fastigheter som var som den, som var min.

Kommunen meddelade då att attefallshus visst fick uppföras på den mark som på min fastighet var utlagd med byggförbud. Någon strandskyddsdispens skulle för detta inte behöva sökas. Så på den punkten hade jag minsann inget att beklaga mig över.

Inte heller i övrigt gillade man min ansökan och den begärda reduktionen av byggförbudet nekades mig.

Då jag inte ville bygga i den djupa sänka som stod till buds tackade jag för upplysningen rörande regelverket å attefallshuset och ansökte om och erhöll tillstånd från kommunen att bygga ett sådant på den mark som på min fastighet var utlagd med byggförbud.

I samband med husets färdigställande talade man på kommunen om för mig att det visst hade behövt sökas strandskyddsdispens. Det där påståendet om att attefallshuset hade varit undantaget strandskyddets regelverk, hade inte varit sant.

Jag ansökte då om att få strandskyddsdispens beviljat i efterhand för mitt attefallshus. Ansökan har skickats iväg nyligen och jag har inte fått svar ännu. Om kommunen ger mig sin tillåtelse, finns fortfarande risk att länsstyrelsen nekar mig detta och då måste jag riva attefallshuset. Det har då kostat mig ca 250 000 onödiga kronor att uppföra.

Jag anser att myndigheterna, först och främst LM, men sedan även kommunen, beter sig uttalat illa mot mig. Det är som om man aktivt försöker lägga krokben för mig.

När jag vädjar om förståelse så verkar folk i allmänhet, såväl inom myndigheter som ute på gatan och bland vänner, anse att det som drabbar mig är sådant som bara sker mig rätt. Jag antar att det är för att jag är kvinna med omvittnat dokumenterad psykisk ohälsa och en motsvarande låg inkomst, som det är så. Någon som jag, ska inte få äga något, allra minst en fungerande bostadsfastighet vid havet. Missunnsamheten mot en person som min är större, än vanligtvis.

Det är bland annat den här typen av övergrepp som gör att tillvaron känns trist och att jag snart mister lusten, att orka vidare med mitt liv. Men det är väl just dit man vill ha mig, tänker jag sedan...

Hur är det med övriga kvinnor som skriver inom detta forum? Har även ni personliga berättelser som ni vill delge er av och som vittnar om samhällets och myndigheters strukturella diskriminering av vår sort? Och den empatilöshet och ointresse som allmänt följer därefter?

Varför skulle det vara diskriminering riktat mot dig på grund utav ditt kön?

Myndighetssverige med byråkratin är en djävla djungel för alla - oavsett kön - så det är inget just bara du blivit utsatt för.

Jag ser att systern fick en annan behandling, än jag. Enda för mig tänkbara orsak till detta är att hon var uppbackad av en man, medan jag inte var det. En kvinna med en karl ses alltid med blida ögon. Någon annan, mera rimlig förklaring står inte att finna. Jag har inte sett att det skulle ha forskats eller tagits fram statistik som syftar till att klarlägga, om det förekommer misogyni vid myndigheters beslutstaganden. Om det detta gjordes är jag ganska säker på att den skulle styrka mig i mina antaganden.

Menar du verkligen allvar? Det här handlar alltså enligt dig om din slida, inte att Sverige är ett överbyråkratiskt skitland med regler och kostnader för allt?

Japp, det tror jag. Överbyråkrati, regler och kostnader har jag inget emot, sålänge de drabbar alla och i lika grad. Men när det från omvänt håll struntas i reglerna blir det besvärligare. När det sker om och om igen mot en och samma individ, så börjar en ju undra om vilka orsakerna är. Är då det enda en kommer fram till detta - att jag är kvinna - så börjar det kännas misstänkt.

Jag tror att feminismen har berövat dig förmågan att tänka klart. Du vet vilken offerroll du förväntas klä dig i.

Hur vet du att det inte är någon av dina andra individuella egenskaper? Det tycks ju i synnerhet drabba just dig, och inte övriga kvinnor.

Tror du att det snarare är för att jag har en psykstörning, säger du?

Jag struntar faktiskt i vad som av mig må förväntas. Det enda jag bryr mig om är att myndighetsfolk ska ha den goda smaken att avstå från att göra sig till förövare och begå rättsövergrepp mot mig. De började smida ränker - systern och förrättningslantmätaren (flm) - långt innan jag ens kopplades in. Således hade flm inte kunnat göra sig en bild av min personlighet, innan hon började planera sin hantering av ärendet. Flm hade då rörande mina egenskaper de uppgifter som systern hade förmedlat - att jag var (påstått) psykstörd samt singel. Det räckte tydligen.

Kan som sagt inte se vilka andra faktorer det skulle ha varit som förmådde flm att sedan misskreditera mig i ärendet, så som hon nu gjorde.

Är det bara jag som börjar känna lukten utav en rättshaverist här? Du har alltså absolut inte gjort någonting fel - utan det är alltså enbart de onda förtryckande (mans)myndigheterna som förföljer dig? Och genast drog du diskrimineringskortet?

Tror det börjar klarna lite i varför din syster och hennes man fick igenom sin ansökan och inte du...

Vad jag drar för kort eller inte, rör dem som jobbar på myndigheterna inte i ryggen. Det är bara så att när en utsätts för något obegripligt, då vill en gärna förstå varför. När då inget annat står till buds, blir det lätt att dra den slutsats, som jag har gjort.

Hur tror du att du själv hade reagerat om du mot din uttryckliga vilja, i termer av ett dyrbart arv, hade blivit påtvingad en bostadsfastighet som knappt gick att bebygga?

Jag hade blivit glad och sålt skiten omgående.

Jag tror inte att du är psykstörd, och jag skulle förmodligen hålla på dig i sakfrågan om jag visste vad det gällde. Men att påstå att du har behandlats fel på grund av ditt kön avfärdar jag som ogrundat nonsens. Jag tror inte heller att det gagnar dig eller andra kvinnor att betrakta er själva som offer utifrån omständigheter som ni inte kan påverka.