Självklart talar man svenska med norskar och danskar! Jag brukar dock artikulera bättre och prata långsammare, och blir glad om samtalspartnern gör detsamma (särskilt danskar brukar vara bra på att artikulera när de väl vill, jag gissar att de själva fattar hur otydligt de pratar vanligtvis). Brukar också använda alla danska och norska ord jag kan när de svenska motsvarigheterna ligger långt ifrån (säger t ex "bolig" istället för "bostad" och "frokost" istället för "lunch"). T o m islänningar har jag oftast kunnat konversera med på svenska, då de ofta kan antingen norska eller danska, eller åtminstone någon hybrid mellan dem. När man faktiskt kan göra sig förstådd på sina respektive språk (och det tror jag faktiskt de flesta danskar och svenskar kan, med lite ansträngning!) är det ju bara efterblivet att använda ett tredje språk.
För inte så länge sen stötte jag på en dansk i ett för övrigt svenskt sällskap. Han blev själaglad över att jag pratade svenska med honom och inte bad honom svara på engelska! Ingen annan hade ens försökt på allvar, alla hade direkt börjat prata engelska med honom!
Men det är klart, kan man inga danska och norska ord och har svårt för språkmelodier är det ju inte särskilt konstigt att man pratar engelska. Det är dock synd att folk inte orkar anstränga sig mer, vi är ju trots allt grannar och bröder med dessa folk, till skillnad från våra vänner engelsmännen