Det fanns mer bygemenskap på landsbygden förr. I flera steg krossades detta i och med skiftena.
Idag talar vi om statsindividualismen. Den innebär att det är viktigare för många människor att de är knutna till välfärdssystemen, än att de kan lita på att släkten och vännerna hjälper dem.
Sådana människor anser sig ofta inte ha något att vinna på att lära känna så många människor som möjligt. Eller att ens lära känna en enda ny person utöver den krets de redan ingår i.
Idag talar vi om statsindividualismen. Den innebär att det är viktigare för många människor att de är knutna till välfärdssystemen, än att de kan lita på att släkten och vännerna hjälper dem.
Sådana människor anser sig ofta inte ha något att vinna på att lära känna så många människor som möjligt. Eller att ens lära känna en enda ny person utöver den krets de redan ingår i.
Citat:
Du missar ju Stockholms blodbad och allt möjligt.
Du missar att Sverige Har en god gemenskap.
Och har så haft sedan ett bra tag tillbaka.
Vi svenskar har varit nöjda, bekväma. Har haft allt vi behövt.
Det har inte funnits så mycket att klaga på helt enkelt.
Och jag tror att du misstar "allmänt gnäll" med "känsla av gemenskap".
Du tittar på de högljudda sydlänningarna som diskuterar så intensivt med varandra, gestikulerear och har sig.
Men du tolkar det fel ... för om du hade förstått vad de sa, så hade du kanske förstått att de knappast uttrycker någon större gemenskap. Utan de är Sura, Arga, de gnäller.
Men i det bekväma välfärdslandet Sverige var allt tryggt och välordnat.
Vi fick det vi ville ha i affären, och inga varor var utgångna. Inga krämare försökte lura oss.
- Så varför skulle vi väsnas och hålla låda i affären?
Vi är ju nöjda och belåtna med utbud och service !!!
---
Så var det inte alltid.
Du har väl sett på Emil i Lönneberga?
Minns du avsnittet om marknadsbesöket?
De köpslog och skrek och hade sig. Sen söp de till och började slåss.
Mellan gårdarna samlades bönderna för säsongsbetonade marknadsdagar.
Där träffade de grannskapet och höll gemenskapen vid liv.
Och vadå "200 år av fred"??
Sverige har i princip Aldrig varit inblandade i nåt krig.
Det är bara Skåne som blivit invaderat - och det var för snart 400 år sedan.
Sverige däremot, har aldrig blivit invaderat. Svenska kungar har åt utomlands för att slåss, och det är inte samma sak som att uppleva krigets fasor som du tänker dig.
Och har så haft sedan ett bra tag tillbaka.
Vi svenskar har varit nöjda, bekväma. Har haft allt vi behövt.
Det har inte funnits så mycket att klaga på helt enkelt.
Och jag tror att du misstar "allmänt gnäll" med "känsla av gemenskap".
Du tittar på de högljudda sydlänningarna som diskuterar så intensivt med varandra, gestikulerear och har sig.
Men du tolkar det fel ... för om du hade förstått vad de sa, så hade du kanske förstått att de knappast uttrycker någon större gemenskap. Utan de är Sura, Arga, de gnäller.
Men i det bekväma välfärdslandet Sverige var allt tryggt och välordnat.
Vi fick det vi ville ha i affären, och inga varor var utgångna. Inga krämare försökte lura oss.
- Så varför skulle vi väsnas och hålla låda i affären?
Vi är ju nöjda och belåtna med utbud och service !!!
---
Så var det inte alltid.
Du har väl sett på Emil i Lönneberga?
Minns du avsnittet om marknadsbesöket?
De köpslog och skrek och hade sig. Sen söp de till och började slåss.
Mellan gårdarna samlades bönderna för säsongsbetonade marknadsdagar.
Där träffade de grannskapet och höll gemenskapen vid liv.
Och vadå "200 år av fred"??
Sverige har i princip Aldrig varit inblandade i nåt krig.
Det är bara Skåne som blivit invaderat - och det var för snart 400 år sedan.
Sverige däremot, har aldrig blivit invaderat. Svenska kungar har åt utomlands för att slåss, och det är inte samma sak som att uppleva krigets fasor som du tänker dig.