Hur länge ska kvinnor "ha rätten till sin egen kropp" enligt dig?

Tänkte sätta en lite ovanlig spinn på abortdebatten. Jag är abortmotståndare och de flesta svenskar är för abort. Men väldigt få är helt åt ena eller andra hållet, nästan alltid dras en gräns någonstans. Jag är för abort t.o.m. vecka 8 om kvinnans hälsa eller liv är i risk, om barnet har svåra skador eller sjukdomar (alltså inte typ downs syndrom utan mer som saknar bägge armarna) eller det är ett resultat av våldtäkt eller incest.

De flesta som är "för fri abort" är egentligen inte de då de drar en gräns de med, i Sverige ofta vid 22 veckor. Ett vanligt argument för abort är en kvinnas rätt till sin egen kropp (vilket jag tycker är bs eftersom det handlar om barnet kropp, men det är inte poängen här). Men enligt svensk lag tappar kvinnan rätten till sin kropp över en natt sådär efter 22 veckor, sedan är hennes kropp i händerna på socialstyrelsen.

Hur ser ni på det, vart drar ni gränsen och varför?

Är ett växande befruktat embryo del av den egna kroppen? Ägs den av kvinnan i vilkens kropp den växer? Jag tror inte jag tycker det. Där faller argumentet direkt för mig. Jag är med på att droganvändning bör vara lagligt på grund av just "rätten till sin egen kropp", men fri abort handlar inte om det. Det handlar om "rätten till förfogande över annan organism av mänskligt ursprung som växer med hjälp av och i din kropp".

Går jag efter dessa resonemang så drar jag gränsen så tidigt som möjligt. Alltså så fort du är gravid så har du förlorat "rätten över din egen kropp".

Jag är för fri abort till ungen får rösträtt.

Jag tycker det är bra som det är idag eftersom det inte är någon människa. Om du ska börja dilla om en sån sak så kan du väl förbjuda runkning med eftersom det är ju småbarn det med när man sprutar på magen.
Därför så anser jag att du inte har med saken att göra. Du får uttrycka din åsikt men håll dig borta från människorna.

Och om kivnnans hälsa är i riskzonen efter vecka 8? Vilket förmodligen är mer vanligtatt det är i den tidsspannen man överhuvudtaget upptäcker dessa saker.

1) ett foster är en kropp/ människa först när det faktiskt är det...dvs ungefär när nervsystemet och hjärnan är utvecklade. Att alltå tala om en egen kropp innan denna kropp ens är en sådan blir därför lite väl konstigt.

Att ta bort fri aborträtt för kvinnor vore att ta ett enorm steg tillbaka på lla de sätt som finns faktiskt.

En fråga till TS. Hur hade du tänkt dig fäder skulle behandlas utiffall din dröm av att begränsa kivnnors rätt till abort skulle infalla? betyder det att du på samma sätt kommer jobba för att begränsa mäns rätt säga nej tack till oönskade barn? dvs ett ONS som råkar bli gravida av misstag, så åker farsan på att ta hand om barn ekonomiskt OCH praktiskt i 18 år på deltid...eller?

Ibland gäller kvinnans kropp, och ibland gället att barnet skall komma i första hand.
Ibland gäller att tuttar inte får visas. Ibland gäller att tuttar måste få visas.

Så här.
Ifall en kvinna vill bli av med ett barn så gäller kvinnans rätt till barnets kropp. Vill hon istället komma undan med kriminella handlingar så gäller att barnet är oskyldigt och skulle drabbas om mamman blev straffad.

Den enkla grundregeln är att kvinnan skall få göra vad hon vill oavsett konsekvenser. Den regeln kan man ALLTID applicera.

Den absoluta gränsen tycker jag bör dras när fostret kan vara levnadsdugligt utanför mammans kropp.

Jag tycker den nuvarande gränsen i Sverige är bra.

Problemet är att beslutet inte skall tas av den blivande mamman utan istället tillsammans med den eventuellt blivande pappan. Antalet veckor är mindre intressant. Två villiga föräldrar är rimligt för att behålla barnet.

Skulle säga att abortfrågan handlar mycket om det som är just nu vs vilken potential som finns.

Ett foster har potential att bli en människa med egna tankar, erfarenheter och uttryck. Men vid tidpunkten för abort så är det endast potentialen som tas bort.

Nuvarande abortgräns är rätt bra. Skulle t o m kunna vara längre, men onödigt att ge sig in i gråzoner.

Män har ingen rätt att hindra en kvinna från att föda ett barn som han inte önskar ha.
Män kan bara be och hoppas att kvinnan tar sitt förnuft till fånga om han inte önskar att bli far.
När män får vara med och bestämma och har rätt att avstå faderskapet till fostret då kan du börja blanda in mäns rätt i frågan.
Kanske även kvinnor börja tänka till om den diskriminerande utpressande maktfaktorn försvann från repertoaren.

Men för att svara TS
Rätten till sin egen kropp har de alltid, men efter en viss tidpunkt är de även ansvariga för en annans människas liv.
Jag kan inte ta livet av mina barn bara för att jag vill, sak samma bara de att barnet är i kvinnans kropp, det enda vi behöver bestämma är när tidpunkten vi betraktar det som en människa skall infalla, V 22 är väl en rimlig gräns.

Om jag tar eller vill ta livet av en annan människa så är även det ett problem som staten på ett eller annat sätt tar över ansvaret att förhindra eller bestraffa genom att bestämma att min kropp skall vara bakom lås o bom, även om min kropp vill annat…ser ingen skillnad.

Aborter borde däremot bekostas av de inblandade individerna själva och inte med statliga medel, tycket inte det skall vara skattebetalarnas ansvar att enskild individer beter sig oansvarigt eller fattar dåliga beslut.
Undantag finns, men i normalfallet…..

Rätten att inte ha en klump/ett foster/ett barn parasiterande på sin kropp bör alltid finnas. Hur detta löses tycker jag dock bör se annorlunda ut utefter hur många veckor som gått. Abort bör vara lagligt fram tills en tillräckligt stor procentdel av foster kan överleva utanför magen, kanske 50%, och efter det bör man kunna separera fostret från mammans kropp men låta det försöka överleva och adopteras bort.

Jag har mer förståelse för de fanatiska abortmotståndarna som drar gränsen vid all abort än för de som använder abort som något verktyg för sin egna sexmoral och därför sätter gränsen där de tycker anständiga kvinnor kan hålla sig. Ser man enbart abort som mord bör det alltid vara fel och inte finnas några undantag. "Bebisen" blir knappast mindre påverkad för att mamman t.ex. blev våldtagen.

För både pappan och mamman faktiskt. Absolut för pappan i alla fall.