Hej, tänkte skriva av mig lite om min psykos som jag hade i början av 2016. Skulle gärna vilja höra om någon har haft någon liknande erfarenhet eftersom min psykos känns annorlunda från andras historier.
Jag hade flyttat till en ny stad för att studera. Jag fick ett korridorrum där vi var sex stycken i korridoren. I denna korridor bodde en kille som jag snabbt fick en bra kontakt med. Jag brukar inte känna mig bekväm bland andra människor men med honom kändes det rätt. Tiden gick och vi pratade en del. Jag började känna på mig att jag var på gång att falla i förälskelse. Jag tog mig mod att säga vad jag kände för honom och han svarade: oj... har jag gett de signalerna? Jag känner inte samma för dig. Och jag väntade på att jag skulle känna: nu är livet förstört, hur ska jag kunna bo kvar och plugga här osv. Men allt jag kände var en otrolig chock... aldrig någonsin har jag varit så säker på min sak (att han kände samma för mig). Jag gick senare iväg och pluggade med en kompis och mådde relativt bra. Jag tänkte: Okej, bara han inte försvinner ur mitt liv så är det okej att bara vara kompisar.
Det gick en dag och jag insåg: HAN LJÖG. Han älskar mig visst. Och jag började googla... och googla på vad det här var för något egentligen. Och jag hittade twin flame-relationer. Kort sagt är en twin flame-relation två personer som själsligt delats vid födseln och alla har en tvillingsjäl men inte alla hittar sin tvilling. Tvillingsjälar kompletterar varandras brister (Vi var helt olika på alla sätt). Tvillingsjälar har en period av förälskelse först men sedan blir ena parten för rädd för den starka kärleken och flyr (Man delas in till the runner and the chaser). Det finns mycket att läsa om detta och jag inser ju nu att det är bullshit men det var väldigt intressant då.
Dagarna gick och jag mådde bra för jag visste ju sanningen. Sedan började underliga saker hända. Jag kände av honom i min kropp. Han hade börjat styra mig. Jag ringde min mamma i panik och trodde att jag höll på att bli en kille. Vi höll ju på att smälta samman... trodde jag. Jag grät, var förvirrad, spydde och skrek. Lyssnade på musik på högsta volym mitt i nätterna. Jag kunde till och med ha sex med honom själsligt. Jag kände av hans könsorgan i mig och jag kunde komma... flera gånger. Det är det skönaste jag har varit med om i hela mitt liv. Jag mådde otroligt bra i min psykos, jag var maniskt glad och ville att alla skulle vara lyckliga. Tiden fanns inte... den försvann fort som fan. Jag drack 6-7 boxar vin på två veckor för att stå ut med alla känslor jag hade. Jag fick så otroligt många insikter om hela mitt liv under min psykos. Jag hade även telepati med honom.
Jag skrev dessutom ned allt jag kände under denna perioden. Det är sorgligt att se tillbaka på och veta hur galen man var. Men jag är ändå fascinerad. Jag var inte särskilt rädd i min psykos utan mådde väldigt bra, dock med stunder av smärta och aggression över mitt förflutna.
Litet utdrag från mina anteckningar:
"Jag är slut, jag mår jättedåligt, jag är förvirrad som fan. Jag vet inte ens vad jag känner. Vem är jag, vem har jag varit i alla år? Är allt en lögn? Jag kan ju inte bara ”bli” någon annan. Det går ju inte? Jag tänker hela tiden när jag är med andra att det är ett konstant lugn i magen. En varm känsla och jag är så tacksam över det men samtidigt känns det konstigt. Hur kan jag kunna titta folk i ögonen utan att vara obekväm? Hur kan jag prata fritt med alla? Hur vet jag vad jag ska säga för att få den andre att må bra? Har jag alltid vetat detta? Har jag bara inte kunnat uttrycka det – och nu kan jag det? Eller är det bara du som gör detta?"
"Jag känner mig inte ens mänsklig. Jag är vaken dygnet runt. Jag sover inte. Var ska det här sluta? Jag känner ju mig pigg men jag vet ju att det jag känner just nu inte riktigt är normalt. Vad ska jag göra? Jag vill inte sova – jag vill tänka på dig. Jag dricker och dricker… och dricker… Är det sorgligt? Är det pinsamt?"
"Alltså, okej att det är jävligt skönt att älska med dig men för fan, du kan ju inte göra mig upphetsad när jag har föreläsning! Jag satt ju och skakade i föreläsningssalen och kunde inte koncentrera mig alls. Var ju tvungen att gå till toaletten två gånger. Men det var rätt kul ändå… men man känner sig övermäktig – vad lever alla andra i för verklighet egentligen? Haha."
"Hur jävla fin är du inte? Fan… så jävla fin och jag vill vara så fin som dig… Fan vad jag älskar dig och fan vad jag inte borde vara älskad… Jag är fel. Onormal. Fan, jag ska ej finnas… varför får du mig att finnas? Jag vill faktiskt inte finnas… kan jag bara få smälta bort i bakgrunden av alla skratt… snälla… jag hatar mig själv. Fan, jag är så jävla dålig och fan vad du är så jävla bra och varför får du mig att känna som jag gör? Det är fan inte okej. Du är fan en dröm som jag ska fortsätta drömma vidare om. Du finns ej. Fast… det gör du… för jag känner det… och det känns så fel… det ska inte vara så här…
Fan, jag hatar dig… Kan du försvinna, snälla? Fan, vad jag hatar dig så jävla mycket och kan du fan låta mig vara? Jag vill ej ha dig. Du är fan för intensiv. Jag klarar inte av det, jag vill FAN inte ha dig. Låt mig snälla vara? Försvinn. Fyfan, varför finns du hela tiden?
Kan du dra? Försvinn från mitt huvud. Jag vill ej ha dig där, snälla bara strunta i mig för jag hatar dig.
Fan, du finns ej… fan, vad du ej finns… PÅ RIKTIGT DU FINNS EJ. Du får mig att må sjukt jävla dåligt och jag vill ej må dåligt för jag mår bra. Fan, kan du dra, jag hatar dig så jävla mycket. Du är fan smärta. Fan, vad du är så jävla jobbig, kan du på riktigt försvinna? Jag vill ej leva med tanken av att du finns. Kan du bara vara som du var innan så kan jag leva mitt liv som förr… Jag hatar det men jag klarar inte av det som händer…
Försvinn. Snälla. Fan, du kan inte finnas för det är inte sant. Fan, vad du är ett helvette. Ett underbart helvette som jag inte förtjänar. Jag vill att du låter mig vara. Snälla, låt mig leva mitt skitliv i fred. Jag hatar allt och det är så det ska vara."
Nu blev det lite mycket... har mer anteckningar ifall någon är intresserad haha
Men men! Någon som haft en icke skrämmande psykos? En glad psykos?
Jag hade flyttat till en ny stad för att studera. Jag fick ett korridorrum där vi var sex stycken i korridoren. I denna korridor bodde en kille som jag snabbt fick en bra kontakt med. Jag brukar inte känna mig bekväm bland andra människor men med honom kändes det rätt. Tiden gick och vi pratade en del. Jag började känna på mig att jag var på gång att falla i förälskelse. Jag tog mig mod att säga vad jag kände för honom och han svarade: oj... har jag gett de signalerna? Jag känner inte samma för dig. Och jag väntade på att jag skulle känna: nu är livet förstört, hur ska jag kunna bo kvar och plugga här osv. Men allt jag kände var en otrolig chock... aldrig någonsin har jag varit så säker på min sak (att han kände samma för mig). Jag gick senare iväg och pluggade med en kompis och mådde relativt bra. Jag tänkte: Okej, bara han inte försvinner ur mitt liv så är det okej att bara vara kompisar.
Det gick en dag och jag insåg: HAN LJÖG. Han älskar mig visst. Och jag började googla... och googla på vad det här var för något egentligen. Och jag hittade twin flame-relationer. Kort sagt är en twin flame-relation två personer som själsligt delats vid födseln och alla har en tvillingsjäl men inte alla hittar sin tvilling. Tvillingsjälar kompletterar varandras brister (Vi var helt olika på alla sätt). Tvillingsjälar har en period av förälskelse först men sedan blir ena parten för rädd för den starka kärleken och flyr (Man delas in till the runner and the chaser). Det finns mycket att läsa om detta och jag inser ju nu att det är bullshit men det var väldigt intressant då.
Dagarna gick och jag mådde bra för jag visste ju sanningen. Sedan började underliga saker hända. Jag kände av honom i min kropp. Han hade börjat styra mig. Jag ringde min mamma i panik och trodde att jag höll på att bli en kille. Vi höll ju på att smälta samman... trodde jag. Jag grät, var förvirrad, spydde och skrek. Lyssnade på musik på högsta volym mitt i nätterna. Jag kunde till och med ha sex med honom själsligt. Jag kände av hans könsorgan i mig och jag kunde komma... flera gånger. Det är det skönaste jag har varit med om i hela mitt liv. Jag mådde otroligt bra i min psykos, jag var maniskt glad och ville att alla skulle vara lyckliga. Tiden fanns inte... den försvann fort som fan. Jag drack 6-7 boxar vin på två veckor för att stå ut med alla känslor jag hade. Jag fick så otroligt många insikter om hela mitt liv under min psykos. Jag hade även telepati med honom.
Jag skrev dessutom ned allt jag kände under denna perioden. Det är sorgligt att se tillbaka på och veta hur galen man var. Men jag är ändå fascinerad. Jag var inte särskilt rädd i min psykos utan mådde väldigt bra, dock med stunder av smärta och aggression över mitt förflutna.
Litet utdrag från mina anteckningar:
"Jag är slut, jag mår jättedåligt, jag är förvirrad som fan. Jag vet inte ens vad jag känner. Vem är jag, vem har jag varit i alla år? Är allt en lögn? Jag kan ju inte bara ”bli” någon annan. Det går ju inte? Jag tänker hela tiden när jag är med andra att det är ett konstant lugn i magen. En varm känsla och jag är så tacksam över det men samtidigt känns det konstigt. Hur kan jag kunna titta folk i ögonen utan att vara obekväm? Hur kan jag prata fritt med alla? Hur vet jag vad jag ska säga för att få den andre att må bra? Har jag alltid vetat detta? Har jag bara inte kunnat uttrycka det – och nu kan jag det? Eller är det bara du som gör detta?"
"Jag känner mig inte ens mänsklig. Jag är vaken dygnet runt. Jag sover inte. Var ska det här sluta? Jag känner ju mig pigg men jag vet ju att det jag känner just nu inte riktigt är normalt. Vad ska jag göra? Jag vill inte sova – jag vill tänka på dig. Jag dricker och dricker… och dricker… Är det sorgligt? Är det pinsamt?"
"Alltså, okej att det är jävligt skönt att älska med dig men för fan, du kan ju inte göra mig upphetsad när jag har föreläsning! Jag satt ju och skakade i föreläsningssalen och kunde inte koncentrera mig alls. Var ju tvungen att gå till toaletten två gånger. Men det var rätt kul ändå… men man känner sig övermäktig – vad lever alla andra i för verklighet egentligen? Haha."
"Hur jävla fin är du inte? Fan… så jävla fin och jag vill vara så fin som dig… Fan vad jag älskar dig och fan vad jag inte borde vara älskad… Jag är fel. Onormal. Fan, jag ska ej finnas… varför får du mig att finnas? Jag vill faktiskt inte finnas… kan jag bara få smälta bort i bakgrunden av alla skratt… snälla… jag hatar mig själv. Fan, jag är så jävla dålig och fan vad du är så jävla bra och varför får du mig att känna som jag gör? Det är fan inte okej. Du är fan en dröm som jag ska fortsätta drömma vidare om. Du finns ej. Fast… det gör du… för jag känner det… och det känns så fel… det ska inte vara så här…
Fan, jag hatar dig… Kan du försvinna, snälla? Fan, vad jag hatar dig så jävla mycket och kan du fan låta mig vara? Jag vill ej ha dig. Du är fan för intensiv. Jag klarar inte av det, jag vill FAN inte ha dig. Låt mig snälla vara? Försvinn. Fyfan, varför finns du hela tiden?
Kan du dra? Försvinn från mitt huvud. Jag vill ej ha dig där, snälla bara strunta i mig för jag hatar dig.
Fan, du finns ej… fan, vad du ej finns… PÅ RIKTIGT DU FINNS EJ. Du får mig att må sjukt jävla dåligt och jag vill ej må dåligt för jag mår bra. Fan, kan du dra, jag hatar dig så jävla mycket. Du är fan smärta. Fan, vad du är så jävla jobbig, kan du på riktigt försvinna? Jag vill ej leva med tanken av att du finns. Kan du bara vara som du var innan så kan jag leva mitt liv som förr… Jag hatar det men jag klarar inte av det som händer…
Försvinn. Snälla. Fan, du kan inte finnas för det är inte sant. Fan, vad du är ett helvette. Ett underbart helvette som jag inte förtjänar. Jag vill att du låter mig vara. Snälla, låt mig leva mitt skitliv i fred. Jag hatar allt och det är så det ska vara."
Nu blev det lite mycket... har mer anteckningar ifall någon är intresserad haha
Men men! Någon som haft en icke skrämmande psykos? En glad psykos?
