Relationer = problem?

Vad är det som får dig att tro det? Du har väl behov idag som du inte hade för 10 år sen?
Vid vilken punkt menar du att du slutade utvecklas och inte längre får nya önskemål och drömmar?

Nej, jag har inga behov idag som jag inte hade för tio år sedan.

Jag har egentligen inte haft några drömmar på 20 år minst.

Tråkigt att höra. För mig är drömmar, ambitioner och uppfyllandet av mål det viktigaste av allt. Det som skapar mening i mitt liv. Och att kunna göra det tillsammans med andra människor gör vägen (livet) så mycket mer betydelsefullt och rikare.
Man kanske oftare borde fråga sig vad som gör en själv lycklig och sen försöka nå den lyckan. Jag själv älskar t ex. att resa och besöka varma och vackra miljöer. Mitt första steg då är att försöka jobba extrapass och hålla igen på utgifterna. För sen vet jag vad som väntar. Drömmen om att nå den där stranden där jag kan dricka min bira med en god vän blir vad som driver mig framåt och som faktiskt får mig att njuta av att jobba de där extrapassen och att spara pengar.
Och usch vad tråkigt det hade varit att sitta där ensam på stranden och skåla för mig själv och inte kunna dela lyckan med någon annan.

Det var tråkigt att höra. Det enda sättet att undgå att utveckla det egna jaget är att inte ha några motgångar, elände, olycka eller lära nya saker om livet. Då kan man sluta som läkare vilka i princip är barn som endast ser till sin egen behovstillfredsställelse. Hur kul tycker du livet som läkare verkar vara?

Man skall utvecklas, förändras, bli bättre och lyckligare människor.

Problemet med att vara ensam är att ingen då kan ta hand om en när man blir sjuk eller stöter på andra problem i livet.

Jag trodde det var samhällets uppgift.

Jag har valt ett liv av ensamhet med måtta. De enda relationerna och diskussionerna jag har med andra människor är familjemedlemmar eller andra kursdeltagare på min utbildning. Jag skriver väldigt sällan med människor på facebook, mobilen och andra kommunikationsmedel. Det är oftast mina föräldrar som ringer mig, eftersom jag brukar aldrig ringa andra människor.

I början kan man känna utanförskap, men efter en tid så känner man sig mer stark i sig själv. Dock så MÅSTE man umgås med andra människor även om man väljer ensamhet.
Man MÅSTE interagera med andra människor VARDAGLIGT! Därför även om man själv har valt ensamhet så mår kroppen och hjärnan bättre när man har haft kontakt med andra människor. Det frigörs substanser i hjärnan och välmåendet som läker psyket.

Fast sen är jag väldigt asperger också förvisso

En viktig del i att välja ensamhet är att motbygga vaneföreställningar och negativa tankar.

Det är skillnad med att välja ensamhet p.g.a. man anser att andra människor är negativt, de får en att känna sig psykiskt dåligt eller att man anser sig vara "bättre"/"över" andra människor.

Och istället välja ensamhet för att man hitta en väg med sig själv, att fokusera på sig själv och att bara helt enkelt distansera sig ifrån andra människor.

Om man väljer ensamhet för att man är less på relationer och människor så kan man bli smärre galen och få mindervärdeskomplex för andra människor. (T.ex. människor som begår attacker på skolor är ett exempel vad ensamhet kan leda till, ej förväxlas med narcissistisk-kollektiv-ensamhet(Mer än en våldsförövare vid såna attacker)).

P.S. Själv har man ju ryggmärg så jag väljer inte att umgås med människor som beter sig som fullständiga idioter. Ha så roligt med ditt medberoende till andra människor. Att du inte kan låta bli att umgås med personer som skapar konflikt. (Fast du har nog ett finger med i spelet i varför du upplever dessa problem.)

Jag är säker på att du INTE skulle klara av att vara ensam, ifrån min tolkning av ditt känsloutspel i ditt inlägg. Du behöver lite mer inre mognad för det. Under tiden så borde du försöka lösa dina relationsproblem på möjliga bästa.

Bra relationer = bra. Dåliga relationer = dåligt. Är väl rätt enkelt egentligen..

Relationer går inte att undvika.
De kan uppstå var som helst när som helst när två individer möts, ute på gatan i trafiken i kassakön eller på arbetsplatsen.

Förhöjd livskvalite går hand i hand med fokusering på något kreativt, vilket är en omöjlighet i relationer där minsta lilla bagatell kan aktivera ett register av känslor som drar ner folk på en nivå där egot helt blint rättfärdigar sig själv och provocerar relationen med sig ner i ett degenererat tillstånd av kompakt destruktiv fokusering.

Kan man inte ignorera känsloyttringar som man vet leder i fokusering på meningslösheter då blir veckan bättre av att undvika relationer i alla former så långt möjligt.

Varför ska vi vara par? Fattar inte heller vitsen med att hålla sociala normer som andra bestämt åt mig.
Ta Diogenes.. levde ensam i sin tunna och några hundar.. Det låter mer som han valt det än följt andras normer. (vette attan om han trivdes bättre för det)

Att leva ensam behöver vi inte göra för att vi inte väljer att bo i parförhållanden.
Ensamheten är nog farligare. men det väljer vi inte bort.. oftast.
Jag skulle inte trivas att bo helt ensam. dvs utan kommunikationsmöjligheter. Tror inte att det är utvecklande att bo så.

Ursäkta, men vad fan vet du om det?

Jag är i en liknande sits. Vill inte ha några barn just nu och jag vet inte när eller om jag kommer vilja ha det. Instinkten/driften finns inte där i tillräckligt styrka. Jag undrar dock hur livet kommer se ut när jag blir äldre.

Hur resonerar du, för du vill inte ha barn nu men samtidigt vill du ha det också någon gång som det verkar. Tror du att du kommer vilja ha det i framtiden? Kommer du skaffa även om du fortfarande känner att du inte vill ha om 5-10år?




För att inte gå OT. Jag har "löst" problemet med relationer genom att inte ha nära, seriösa relationer utan lösare relationer både när det gäller kvinnor och vänner. Man går miste om en viss intimitet men man slipper också ansvaret och känslan av att man kan sticka om det inte passar finns kvar. Man får mycket av det goda, inte allt, men lite av det bekymrande. Passar bra som ung vuxen men nu känns det som jag börjar växa från strategin.