Relationer = problem?

Vad ska man med relationer till överhuvudtaget? Jag tänker inte bara på parrelationer utan familj- och vänskaps/bekantrelationer över lag. Egentligen, när jag tänker på det, så tycker jag mest att det är till bekymmer. I alla fall för min del. Att känna människor är lika med problem. Det kommer alltid att finnas konflikter, besvikelser, bråk, missförstånd, mycket känslor som medföljer alla typer av relationer som bidrar till lidande.
Jag menar, vore inte det ultimata att vara helt solo, inte känna någon? Inga missförstånd, inga bråk och inget tjafs. Hur tror ni att det skulle vara? Skönt? Eller skulle man bli knäpp i längden av ensamhet?

Du kommer aldrig uppnå ditt högsta möjliga potentiella välmående i livet ensam. Dock går det leva ett liv där det positiva överväger det negativa ensam. Det går slutleda att du är en rätt oattraktiv person (dåliga gener). Du gör rätt att fullfölja din biologiska uppgift: att inte sprida dina gener vidare och att bidra med dina resurser till andra med bättre genetiskt material.

Om du väljer att leva i ett förhållande bör ni ha ett cuckoldförhållande där du tillåter din kvinna ha sex och befruktas av andra män. Ni kommer båda må bäst av detta. Kvinnan får DNA från en man med bra gener och samtidigt kan hon ha dig som cuckold som bidrar ekonomiskt till avkomman. Kvinnan skulle inte kunna få denna mannen med bra gener att investera i deras avkomma (då hon givetvis inte är särskilt attraktiv eftersom hon är tvungen att ha ett förhållande med en betahane som dig) så hon får nöja sig med att ha ett cuckoldförhållande. Hon kommer vara nöjd med detta typ av förhållande för det är det bästa hon kan få. Läs på om cuckolding lifestyle så kommer du nog se att det är det ultimata livet för dig.

Vad det ultimata är, kan man nog aldrig veta, men de flesta mänskor som föds i världen har nog naturligt i sig att de inte vill leva solo hela sina liv. För en del tror jag alternativet kan vara att föredra. Som solo slipper man ju iaf skuld för andras val av mänskor och över hur deras barn osv utvecklas.

Vill man fördjupa frågan ännu mer( och som en del varit inne på), känns det som man kan hamna kring frågor om vad liv är, och vad det är som förs vidare. När det gäller gener så slås ju sådana på och av, skadas och repareras, under hela livet. En del mänskor kanske för vidare sitt genetiska arv, men det verkar mest orsaka lidande för dom själva och andra.

En annan fråga som väcks av det du skriver är, vad innebär det att känna en mänska och när känner man en mänska?
Många kontakter/relationer jag haft eller utifrån observerat, verkar mänskor knappast vara individer eller känna sig själva eller lära känna den partner de lever med. Mer något slags rollspel med olika slags scheman som ska efterlevas. Det är ju anledning att bli knäpp det också.

Relationer är precis som allt annat. Med pleasure kommer pain. Ta det som kommer. Njut när relationen går bra och härda ut(om du känner att det är värt det) när det är jobbigt. Eller så förväntar du dig ingenting från någon så blir du inte besviken och sårad.

Det är sådant som hör livet till, det är inte alltid en dans på rosor. Hur ska du lära dig tackla bekymmer, problem, konflikter, bråk missförstånd mm om du drar dig undan från det? Då lär du dig inget..

Ja, du blir gladare av att inte ha relationer - mycket av det kommer av grupptryck och förväntningar där alla kallar en bög för man är ensamstående tills man stöter på deras dotter då man plötsligt är ett svin, sen ett äckel, och sedan är en psykopat om man inte går påverka genom skamspråk.

Det är ungefär som att om man inte bildar band baserat på inlärda mönster eller förväntade beteenden så blir det istället att man går från människa till människa (som man troligen skulle ha mött..) - man kan aldrig vara helt relationsfri för det kommer alltid vara någon människa man ska möta för stunden innan den avlöses av nästa.

'Knäpp' blir man säkert om man tänker att folk i relationer alltid lever ut sina inre spänningar och undermedvetet skapar konflikter med dem runt dem för att fly saker i dem de inte vill tänka på, människor "suger energi" av varandra genom detta där de får kraft genom adrenalin som konflikter ger där det håller dem fokuserade internt på relationen som krånglar istället för deras problem - där om man inte har det behovet man är rätt 'knäpp' för majoriteten som automatiskt projekterar och vänder på att ett förväntat beteende som baseras ur att de är 'knäppa' inte finns där för att då är man knäpp.

Det var ett jävla tjat om att "utvecklas" som om det vore någon högre mening med livet. Vi föds, vi dör. End of story. Vadå "utvecklas"? Vad fan är meningen med det? Utvecklas till vad?

Det är skönt att vara ifred och ha minimal mänsklig kontakt.

Då kanske man får leva om sitt liv tills man utvecklas klart på och inom alla områden. Ja så tror jag, men det ja de. Ni gör som ni vill ingen som tvingar er att leva i ett förhållande om ni inte vill det

https://www.youtube.com/watch?v=4G8bI17_AAc.

Det är möjligt att jag är dum i huvudet, men det är intressant att läsa era inlägg ikväll.

Det är helt sant att man behöver erfarenhet för att lära sig något. Man kan dock inte helt välja sina erfarenheter och man behöver dock inte hur mycket erfarenhet som helst. Även om man inte har några "förväntningar"(som det så värdeladdat brukar stoppas in i meningar) så är nog de flesta födda med några slags förhoppningar, dvs. god tro. Vilka/Vilken man utan i livet antagligen får svårt att uthärda, eller så tidigt total-desillusioneras man, som jag uppfattar att -vaas- är eller var inne på i något annat inlägg.

Apropå utvecklas, som gurkmajja sköt in i tråden: Ja, det är ett jävligt värdeladdat ord "utvecklas". Som om det är något bestämt och korrekt som följer en linje, eller trappa, uppåt mot geni/gud/sanningen/mätt-på-livet-och-nu-kan-jag-dö. Utvecklas gömmer sig i olika kontexter inramat av olika konventioner.

Konflikter, och problem, kan ibland ge en känsla av att den enda som ger något av lärdom är en själv och att man inte vill bjuda på sig själv mer. Man vill ju inte känna eller göra sig till någon jävla Jesus.

Så sant. Det är faktiskt inte svårare än så. Utom när man behöver knulla av sig är folk bara jävligt irriterande.

Jag börjar så smått närma mig 40, har inga barn och vill idag inte ha några barn, men är övertygad om att jag på gamla dar kommer vara olycklig utan barn. Ni som idag hyllar ensamheten, har ni kanske inbillat er att ni kommer behålla den här naiva bilden av tillhörighet och ensamhet när ni blir äldre..? Ser ni bara det som finns framför ögonen idag och blundar för era äldre jags behov?
Titta på era föräldrar. Tror ni verkligen att de hade varit i närheten lika lyckliga utan er och/eller era syskon i deras liv? Hade de inte varit väldigt fattiga utan er? Ensamma. Olyckliga?

Det är inte naivt, det är tvärtom väldigt krasst realistiskt.

Mitt äldre jag (om något sådant kommer att finnas) kommer inte att ha något behov som jag inte har idag.