Om "PK-nationalismen" kännetecknas av makthavarnas perspektiv, så har det nog alltid förelegat; det finns en härskarklass och den finns så länge den inte hotas av någon annan. När härskarklassen känner sig hotad så försöker den betvinga populasen med psykologisk krigföring och ultimat konkret, fysiskt våld. Just nu pågår desarmering av EU:s medborgare, med det i veckan fattade vapendirektivet som det senaste offentliggjorda steget i denna ambition.
"PK-nationalismens" credo är
värdegrunden; den som vurmar för massinvandring av muslimer, afrikaner, öppna gränser och en enorm välfärdsstat (hård beskattning av arbetande medelklass). För allt i världen, håll "furstarna" upptagna [för att kontrollera dem], som Sun Zi lärde för ca 2500 år sen.
"PK-nationalismen" är en ihålig men giftig produkt von oben, ägnad att stigmatisera, självcensurera och utesluta den fria tanken och det fria handlandet. En maktkonservativ konstruktion.
I
värdegrunden ingår socialism, som enligt ett referat till Shafarevitjs bok
The Socialist Phenomenon alltid i alla socialistiska samhällen kännetecknats av följande:
Citat:
Identifies three persistent abolition themes in socialism - the abolition of private property, the abolition of the family, and the abolition of religion (mainly, but not exclusively, Christianity).
Värdegrundspratkvarnarna har inte vågat konfrontera islam/muslimer. Det kräver tilltagande lögn, hyckleri och strutsmentalitet att vidhålla värdegrunden, men låta massimmigrationen och segregationen, terrorismen, könsapartheiden och sharia fortgå.
Ifjor, när de verkliga makthavarna (de superrika globalisterna) fått skrämselhicka av Brexit-valet och Trumps kampanjframgång, så kom det en liten mediedrive om "ansvarsfull nationalism" (responsible nationalism) - googla t ex Lawrence "Larry" Summers; ytterligare ett försök ovanifrån att tygla medelklassen och de miserabla/föraktliga (deplorables), lika dödfödd bland populasen som "PK-nationalismen" i längden är. Det är nu, när de höga idealen och fina orden genomskådas i sitt hyckleri, i mötet med en krassare verklighet, som ihåligheten blir så uppenbar.
Det är i kriser som ideologiskt fluff saneras.
Erst kommt das Fressen, dann kommt die Moral.