Svenskar vill inte besvära personalen?

Jag var på en restaurang, där en kund fick frågan om han ville ha mer ris. Fullständigt gratis. Han svarar ja, tack.

Antagligen hörde inte personalen honom, och gick iväg någon annanstans. Han får då frågan ifrån någon annan om han fick mer ris. När det visar sig att personalen inte alls fixar ny ris till honom, så struntar han i att fråga personalen.

När man ställer frågan till honom att det är bara be personalen, eftersom hon själv erbjöd riset.

Kunden säger i stil med: "Jag vill inte besvära personalen".

I detta fallet får migbatt tänka. Varför får man könslan av att besvära personalen, när man har betalat för sin käk. Dessutom får förfrågan om man vill ha mer ris. Uppbenbarligen förstånd inte personalen honom när han sa: "Ja, tack". Eller så hörde hon honom inte.

Så var är det som är det stora problemet med att fråga personalen om mer ris skulle komma? Hon tog ju själv insativet att fråga om han ville ha mer ris.

Info: Kunden hade redan fått sin mat som han betalat för, och det var den han höll på att äta upp, när han bara hade några riskorn kvar i princip. Så fick han frågan där, om han ville ha mer ris gratis.

Skulle detta beteende endast gälla för svenskar i Sverige?

För att generalisera så skulle jag säga att det är ett mycket svensk beteende. Vi är inpräntade att inte vara till besvär, knyta näven i fickan eller ställa krav.

Jag bor i ett land där det är mycket vanligt med hemhjälp som städar och i vissa fall lagar mat; en annan svensk vän till mig gnällde lite över en viss maträtt hemhjälpen lagade ibland men sa aldrig till henne, tills en local sa till att det bara är att säga "laga aldrig den här maten igen" och allt är frid och fröjd.

Svensken gick alltså hellre och led i tysthet än att riskera att såra hemhjälpens känslor genom att säga att hen inte gillade maträtten.

Det existerar visst i andra länder också. Very good betyder ibland jag överlever nog den här maten. Man vill inte förlora ansiktet.
Det existerar även i våra grannländer.
Men svenskar vill gärna peka ut sina landsmän som extra cuckade.

Absolut; svenskar är inte unika, som jag även inledde innan så generaliserar jag, men vi är uppfostrade till att inte vara till besvär osv.

Jag håller med till viss del, men ur min synvinkel handlar det också om att många svenskar inte känner sig alldeles bekväma med att någon annan passar upp på dem. På motsvarande sätt är många svenskar obekväma med att passa upp på andra, vilket märks på landets stundtals neurotiska servitörer och servitriser. Årtionden av socialdemokrati har lett till att folk gärna vill inbilla sig att alla är sociala jämlikar, och det skär då i deras hjärtan att behöva behandla någon som en betjänt.

Artighet kanske? En institutionaliserad form av artighet. Du får det att verak som att alla invandrare (som är antites till den blyge löjlige svensken) är någon slags vildar som gapar och skriker efter mer ris och skiter i att tacka vänligt och med ett leende. Va är det för bajsnödigt resonemang?

Detta beteende gäller absolut inte enbart för svenskar i Sverige. Du är nog inte så berest och bevandrad misstänker jag.

Bland yngre så är det beteendet ganska ovanligt. Med tiden kommer nog det flesta spår av det beteendet dö ut. Istället får vi en massa narcissister som stör sig på varandra och aldrig kan komma överens.

Jag klagar bara om det har blivit något uppenbart fel, t. ex. om jag fått en annan rätt än den jag beställt. Skulle det t. ex. ligga en kackerlacka i maten skulle jag inte säga något utan bara gå därifrån. Detta gäller bara om jag är ute och äter själv vilket händer ibland. Är jag med fler personer vill jag inte visa mig så mesig.

Svenskar har i allmänhet svårt att be varandra om olika saker. Svensken sätter ett stort värde vid att vara självständig. Välfärdsstaten är så inrättad att vi allra högsta grad ska slippa vara beroende av varandra (och istället vara beroende av staten). Här söker folk socialbidrag även om de har familjemedlemmar som skulle kunna hjälpa dem ekonomiskt. Universitetet är gratis så att barn ska slippa vara beroende av sina föräldrar så fort dom är myndiga. Ingen person ska någonsin behöva vara beroende av allmosor. Folk använder hellre google för att ta reda på något än att fråga någon. Killar bjuder inte ut tjejer eftersom de inte vill störa. Att behöva någon eller något är för svensken den största skammen som finns. Man lider hellre i ensamhet än att riska att vara till besvär för någon. Det finns positiva saker i detta men på det stora hela är det negativt för vårat samliv. Vårt samhälle är väldigt onaturligt och osocialt.

Om det på det hela taget är en dålig restaurang är det lättare att inte gå dit igen. Är det en restaurang där man 49 gånger av 50 får jättebra mat och service men dålig mat eller service den 50 gången är det ett undantag som inte är värt att tjafsa om. Är det en situation som den med riset och jag fortfarande vore hungrig skulle jag däremot säga till personalen.

I det specifika exemplet i trådstarten hade jag själv nog reagerat på samma sett, men istället primärt av anledningen att jag inte vill riskera att behöva betala för en skål ris till. Att kräva en gratis skål ris känns inte heller riktigt artigt.
Desamma gäller även om jag blivit tillfrågad, säger nej men ändrar mig fem minuter senare. Då handlar det dock mest om att jag inte vill framstå som obeslutsam. Självklart är det en otroligt onödig tanke i sammanhanget, men som Konservburk nämnde tidigare så har det med den högt värderade självständigheten att göra.

Även om det är deras jobb att bistå mig med mat så vill jag helt enkelt inte ha dem vid bordet mer än nödvändigt heller. Jag är trots allt där antingen primärt för att äta (varvid det förmodligen är buffé, och då är ju allt löst) eller för att umgås med mitt sällskap, och att få serveringspersonal till bordet har ju en tendens att förta uppmärksamheten från mig själv eller andra eventuellt roligare grejer.

Att det skulle vara av artighet är förstås bara en rationalisering av det hela, även om den formen av artighet i sig har fått en egen karaktär också.

Nä, mesproppar finns inom manga nationaliteter - men jag tror faktiskt att detta är ett typiskt svenskt beteende. Svenskarna förminskar sig själva tills självutplaningen är ett faktum, och i framtidens Sverige kommer Ahmed & Co att uppta varenda restaurangyta - och skrika "RIS, RIS, RIS!!".