Måste man vara pappaledig?

Du tänker ju helt fel


Tid med barn är mer värdefullt än pengar du drar in.

Beror ju helt vad på vad du gör med tiden.

tycker det är skitbra med pappaledighet, då kan man vara med pensionärerna och jaga på vardagar

Män är djur. Primitiva grinollar, uppblåsta, urblåsta viktigpettrar och offerkoftor - har inte ens kapacitet att begripa vilken rikedom och framtidsinvestering det är att få privilegiet att vara tillsammans med sitt barn. Man kanske till och med blir en bättre, mindre egoistisk människa på köpet. När man frågade 6000 barn vem de gick till när de behövde tröst kom pappa först på femte plats - efter mamma, en kompis, någon annan eller ingen alls. När kärringen sen vill skiljas ska ni plötsligt ha tillgång till allt ni tidigare gett blanka fan i. Sent ska den tjockskalliga syndaren vakna.

Jag tror inte att han vill provocera, men han har inte barn och har därför inte funderat igenom det hela så noga.

Jag har själv tre barn som jag aldrig har varit pappaledig med, och trots det så har vi utmärkt kontakt. Vi hittar på saker varje helg och barnen kommer till mig när de har någon form av bekymmer.

Att inte vara pappaledig var något som jag beslutade mig för redan innan jag träffade min fru, eftersom att det är otänkbart för mig att vara ihop med en feminist. När jag väl träffade henne så var hennes inställning i den här typen av frågor viktig för att jag överhuvudtaget skulle inleda ett förhållande. Hemma hos mig så skall det inte vara någon tvekan om vem som byter blöjor och vem som meckar med saker.

Pappaledighet är ett politiskt ställningstagande för feminism och därför så undviker jag det. Jag ser även ner på de som förminskar din mansroll till att vara en toffel som gör som samhället säger åt dem att göra. Det första jag gjorde när jag fick in mina dagar hos försäkringskassan var att föra över så många som möjligt av dem till min fru.

Pappaledighet är till för att demaskulinisera en man. Barnen som ser pappan byta blöjor och göra andra kvinnosysslor växer upp och kommer att söka sig till andra manliga förebilder då föräldrarna smält ihop till en och samma klump. Bästa du kan göra är att se till att din kvinna har det bra och har allt hon behöver både fysiskt men även psykiskt för att fostra ungen till att bli en produktiv medborgare. Din roll är att säkerhetstälar: Föda, Boende och trygghet. Detta räcker gott och väl och dina barn kommer att växa upp med respekt.

1. Skaffa inte barn.
2. Om du ändå skulle lyckas yngla av dig ska du ta halva föräldraledigheten.
3. Om du inte är man nog för det så ska du generöst kompensera din partner ekonomiskt för förlorad inkomst och pension.

Alltså fy fan vad många män koketterar med antifeminism, som att det skulle bevisa att de är riktiga män. Istället framstår ni som riksfjollor, som tappar kuken av allt som kan förknippas med kvinnlighet.

Och så har han en del egenheter också...

Jag tycker iofs att det finns situationer där det är förståeligt att den ena föräldern tar ett större ansvar, vid hälsoproblem exempelvis. Men aldrig att jag hade skaffat barn med någon som inte ville ta sig an barnens basbehov. Redan min pappas generation var så smått föräldralediga, de vabbade och skötte hemmet. Det var så tryggt att veta att två personer kunde mina behov och att jag var trygg med båda. Det underlättade den dagen när mina föräldrar delade på sig. Det var så tryggt att båda hade och kunde vårda mig när jag var sjuk, visste exakt hur jag ville ha min saft blandad, båda kunde sy julgardiner och baka de traditionella julbullarna. Det gjorde förändringen mindre. Man kanaldrig garantera att båda föräldrarna alltid kommer finnas kvar så jag tycker att det är en skyldighet mot barnen att se till att man kan dra allt i land själv om det skulle behövas. För att barnen ska garanterasså mycket trygghet som möjligt.

Ungefär så ja..

Du tror väldigt lågt om barn. De kan se skillnad på sina föräldrar. Barn som har jämställda föräldrar har bättre kontakt med sina fäder och bor mer hos pappan än barn vars pappor skitit i föräldraledigheten.
Redan jag växte upp med någorlunda jämställda föräldrar och tänka sig att mina föräldrar är två skilda individer. Har aldrig behövt söka bekräftelse eller förebilder annanstans än i familjen och i hemmet, det är jag så lycklig över idag som vuxen. Mycket av tonårsskiten många av mina vänner fick vara med om slapp jag pga det.

Pappaledig är att man inte jobbar. Hur man sen gör med barnet måste man ju lägga upp själva, mor och far.

Direktpress/Vårt Kungsholmen nr 35 2017

Kanske bara jag som tyckte det lät lustigt, för han borde väl för allt i världen kunna se det ändå? Om han är föräldraledig.

Perfekt att ta ut en månad extra under sommaren när barnet är sju och dra till exempelvis USA och göra grabbgrejer. Kanske en bilauktion, eller något annat. Lägg sedan till alla andra av barnens lov så har du snart fått tillbaka en del av dina surt inbetalade skattepengar.

Med min första var jag pappaledig under sommaren då jag pluggade samtidigt. Så det var dels ett sätt att få vara med den förstfödda och ett sätt att få pengar mellan två terminer.

Nu med min andra så kommer jag nog förmodligen inte ta ut nån längre pappeledighet. Detta på grund av att jag jobbar skiftgång och därför är hemma så pass många dagar i veckan ändå och kan göra mitt.

Och det här med att man skulle vara omanlig för att man är hemma med sina ungar ger jag inte så mycket för. Men tycker man så så får man väl göra det. Känner hellre att jag finns för mina barn än att låta nån sorts flashbackmanlighet vara nån sorts ledstjärna.