Berätta era historier om när ni gick från "fattig" till "rik"

Det jag menar är när ni under kanske lång tid varit fattiga och levt billigt, inte haft råd med någonting, varit väldigt begränsade och sedan plötsligt på något sätt fått det mycket bättre oavsett om det skedde genom arv, kriminalitet, jobb eller liknande.

Känslan av plötsligt ha råd med saker, köpa den mat man vill, de prylar man vill,de nöjen man vill.

Kände ni er fria av att plötsligt ha en massa pengar?
Hur länge varade denna glädje? Denna rikedomskänsla?

Jag jobbar och kan inte säga att jag direkt känner mig fri nu lol.

Skönt att kunna köpa saker men för mig spelar det inte ens så stor roll med nyaste telefonen etc.

Jag levde för inte så många år sen på toaletter och trappuppgångar i stockholm. Heroinberoende, trodde någonstans att jag var fri bara för att jag kunde göra vad jag vill, ta vad jag vill och så vidare. Sedan när jag blev nykter gjorde jag 2-3 hundår då jag knegade hårt för inga pengar och de pengarna jag fick la jag på en utbildning. Idag kan jag köpa och göra vad jag vill med tanke på min lön, men den största friheten jag har är att jag älskar att jobba med det jag gör idag.
Vi jobbar 8 timmar om dagen 5 dagar i veckan, i den synvinkeln är pengar jävligt värdelöst.

Ja du, var ska man börja.. har aldrig varit så fattig att man varit hemlös eller liknande, dock nära. Alltid haft ekonomi såsom CSN, sjukpenning förutom några månader i 2013 och det värsta var när en trafikolycka inträffade 6/6-13 och man blev tvingad att vara sjukskriven, som man fortfarande är, men har börjat att arbetsträna sedan Nov förra året. Under första tiden efter olyckan fick jag leva rätt fattigt och käka nudlar och liknande då jag knappt fick någon lön (sjukpenning) det dröjde först ca 5 månader sen fick man den hjälp man behövde genom min advokat och det som tur är hade man 3 försäkringar när olyckan inträffade, fick några tusenlappar då och då utav försäkringsbolagen och hade aldrig varit hos Kronofogden men hamnade där 2014 pga ekonomin. Allt resulterade i att jag i juni förra året fick beskedet att man får ut drygt 2.7 mkr från försäkringsbolagen, ungefär 1 mkr har jag redan fått och har på kontona och är idag totalt skuldfri och känslan av att vara rik sitter fortfarande i eftersom jag fortfarande kan få 100k-250k lite närsom och kommer att få det ett tag framåt. Hjälper därför också härbärgen både för fattiga människor och för djur genom att skänka en del tillbaka då man vet hur det är att vara fattig/utsatt.

Det som gjorde att jag fick ut så pass mycket är många nervskador, operationer, mycket mediciner, PTSD och att min urinblåsa ej fungerar, så får tappa mig genom kateter resten av livet. Hade även försäkringar som inbringar 2 mkr vid 100% invaliditet men har 45 % invaliditet allt som allt som varje bolag betalar ut, förutom vissa avgifter som mitt första f-bolag hade betalat ut i början.

Ursäkta om det är rörig text men är riktigt trött efter mycket mediciner (tar runt 60 tabl/dagligen).

Kan väl säga att olyckan var både det värsta som har hänt en samtidigt det bästa då man fick ett helt nytt liv efteråt, både ekonomiskt och allmänt. Jag och mina två vänner som färdades i bilen hade 3 % chans att överleva så du förstår nog vilka skador som orsakades av trafikolyckan som var mellan vår personbil och en lastbil.


Känslan är svårbeskriven, det är skönt att ha lite i bagaget ifall något händer som att man får sparken m.m. Likaså att bara kunna gå ut på stan och ta en fika utan att tänka på kostnaden fast det gör jag ändå då jag vill spara så mycket $ som möjligt.

Absolut, kände otrolig lättnad när alla skulder blev betalda och man inte behövde oroa sig att betala försent eller att ha något som tynger en varje månad. Ta aldrig fler krediter säger jag bara, det kommer att göra mer ont i plånboken.

Den sitter fortfarande i, det har ju trots allt inte gått ett år ens. Men man blir alltmer van för var tiden går, och den kommer nog att sitta kvar ett bra tag eftersom man ska satsa på eget företag med en del av dessa pengar.

Respekt.

För ungefär exakt ett år sedan blev jag hemlös, hade tiden innan det studerat, haft ströjobb eller levt på socbidrag. Tror det som gjort att jag inte hade några längre anställningar fyra senaste åren var pga. psykiska besvär, specifikt starka sociala ångestbesvär men sedan blev jag även bekväm med att vara arbetslös, har svårt att komma till skott ibland om det inte finns så mycket externa påtryckningar. Så är det tyvärr, man blir lat av bidragsberoende!

Jag lyckades inte hitta någon ny bostad i Göteborg där jag bodde inom tidsramen jag hade på mig så därför blev jag hemlös, min mor dog av cancer i mina tidiga tonår och min far har jag inte hört av på tio år, han behandlade mig som en påse hundskit, han utsatte mig för våld och kränkningar på daglig basis så jag flyttade så fort chansen dök upp. Har i princip ingen kontakt med övrig släkt heller.

Första veckan bodde jag hos en kompis i hans minimala lägenhet. Efter det bodde jag två veckor i en vedbod. Sedan erbjöd en mycket god väns far mig en liten stuga på deras gård gratis i utbyte mot att jag hjälpte till på gården. Fick även låna pengar till mat av min vän. Under sommaren så hade jag ett sommarjobb i en månad där jag fick anställningen genom en annan riktigt bra vän.

I slutet av sommaren hittade jag ett jobb i trakten där jag numera bor, där har jag arbetat sedan dess och har nu fast anställning. Utöver det har jag också flyttat in i en hyreslägenhet.

Nu har jag betalat tillbaka alla skulder till kompisar och styrt upp allt rätt bra. Det känns otroligt lättande att ha en stabilare, tryggare tillvaro eftersom jag varit på botten större delen av mitt liv. Inte stå i skuld till mina vänner(bättre vänner kunde jag inte ha!). Samt jag kan åka bort varje helg om jag känner för det, jag har börjat spara pengar varje månad. Jag gillar mitt jobb och ser det som en möjlighet att fördjupa mina färdigheter, lärande är min livsstil! Faktum är att i stort sett all tid när jag var arbetslös lade jag på att lära mig yrkesmässiga färdigheter som jag spenderar nästan all min fritid åt även nu när jag jobbar heltid. Dels lär jag mig det för att jag älskar att hålla på med det, men också för att jag kan sälja produkterna jag utvecklat. Har inte börjat sälja någon av dem ännu dock. En av produkterna är färdig men lider av dålig prestanda, så när jag lyckats optimera den till en värdig nivå är tiden mogen för lansering!

Kan inte säga att jag känner mig rik men det känns som en stabil uppgång, som att jag är på väg någonstans och inte befinner mig i ett statiskt tillstånd.

För att göra en lång historia kort.. den dagen jag flyttade permanent till Asien från Sverige! Nu jobbar jag max 6 månader om året och om jag jobbar i Sverige så betalar bara 20% skatt.

Jag gick från "fattig" student till fastanställd inom IT, och ja, det var ju ett klart lyft ekonomiskt. Men jag är en Spara snarare än en Slösa, så jag hade aldrig den där känslan av "wow, nu kan jag köpa massor av grejer!". Snarare kände jag "wow, nu kan jag spara mycket mer pengar varje månad!". Och det är vad jag har gjort, mestadels. Lever överlag inte speciellt mycket dyrare nu än jag gjorde som student, men sparar/investerar betydligt mer. Största skillnaden är att jag har köpt en bostadsrätt, och lånen till det hade jag förstås aldrig kunnat få som student (eller haft råd att betala av på).

Växte upp med en ensamstående mamma som jobbade för existens minimum med en hop andra syskon under samma tak. var många gånger kronofogden knackade på våran dörr . hyror som inte betalades i tid men kunde vara lugnt i perioder.

droppade ut ur skolan.små kriminellt trams ,droger och häktningar.

strax efter många nära vänner gick bort under kort tid tog jag tag i mig själv tog mig igenom det slöaste programmet i gymnasiet på en praktisk skola. och halkande in med tur i ett bra yrke .

men när jag fick min andra riktiga lön när jag var 20 och jag fortfarande hade 2000kr kvar på kontot när nästa lön ramlade in var jag riktigt stolt över mig själv. var inte något jag var van vid alls att det skulle finnas kvar pengar på kontot när det var 1-2 vecka kvar till nästa löning. tyckte det var häftigt och arbetsmoralen växte fram därifrån.

känner mig och är absolut inte rik .men helt klart en annan frihetskänsla och många mindre bekymmer att oroa sig för när räkningar inte är ett problem.mer pengar och möjligheter att spara och lägga på mina egna drömmar och mål känns riktigt bra

Svårt missbruk, dålig ekonomi arbetslös. Försörjde mig på småskalig trading (obs! sålde inte droger, använde bara!) för att klara hyra, mat och ha råd med knark. Patient hos smärtklinik, psykiatri och mot slutet beroendeenheten.
->
Dugligt jobb där jag snittar runt 450k/år, skuldfri, äger två bostäder osv.

Hur? Slutade låta samhället definiera mig som defekt, bröt kontakten med vården och letade efter jobb. Började med simplare jobb, tog alla nya uppgifter som jag fick möjlighet till och levererade resultat och lärde mig mycket om, mycket.
Kombinationen outbildad men lättlärd och arbetsvillig gjorde att jag var ett billigt alternativ då kunden kunde anställa mig som en sak men låta mig utföra mer avancerade uppgifter tror jag bidragit. Sedan så var det naturligt att jag fokuserade på jobbet och min prestation som ett substitut för mitt svårare missbruk.

Bra referenser och nöjda kunder = mer jobb, mer ansvar - > högre lön.


TLDR: Jag slutade ha kontakt med vården och sökte efter jobb där man fokuserade på vad jag presterade och inte på vad jag hade för utbildning och hade väl tur.

Rik (dollar miljonär tex) lär det dock dröja lite tid innan man blir, men levde under existensminimum och hankade mig fram månad till månad (utan bidrag). Idag har jag en helt annan situation där jag investerar (bostäder/btc/aktier) mer per månad än jag tidigare levde på...

Har alltid levt fattigt, även fast jag i min bekantskapskrets är den rike. Gäller att spara mer pengar än man gör av med, men de stora lyften har jag fått genom att förvärva en bostadsrätt genom ombildning, samt köpa en undervärderad näringsfastighet. Detta gjordes möjligt genom aktivt sparande.

Aldrig varit urfattig (som i att bo på gatan), aldrig stenrik (som lyxvilla med lyxbåt vid kusten), men ändå mer i extremerna än medelsvensson antar jag.

Botten var att leva på soc och bo i en liten etta för under 2000:-/mån i hyra i utkanten av en stad där det skedde både mord och knarkhandel på kvällarna. Fick sitta varje månad och äska pengar av soc-kvinnan som mest verkade trött på såna som jag. Samtidigt försökte jag hålla uppe fasaden mot omgivningen, men antar att det skymtade igenom att det höll på att gå rakt åt helvete.

Tog tag i saken och satsade på studierna. Fick därefter bra ingång på arbetsmarknaden och idag sitter jag med både villa, aktiekonton, sparkonton som flödar och har det bra. Kontrasterna är stora. Att gå från att panta burkar och sälja saker på blocket/tradera för att ha råd med hyran för månaden till att sitta i kostym och köpa det jag känner för utan att det märks på kontot.

Det är den resan som gör att jag inte accepterar folk som säger att de inte kan ta sig ur träsket. Det går. Det går kanske inte på första försöket, men det går.

Och ja, jag är lyckligare idag med pengar. Samtidigt har ekonomin blivit en ny drog. Jag vill inte sitta där utan ett öre på fickan igen, så jag lagrar undan pengar på alla möjliga vis för att säkra min och min familjs ekonomiska trygghet.